Juhani Aho (1861–1921) tillhörde den generations realister som breddade och förankrade den skönlitterära tradition som Aleksis Kivi stakat ut. År 2011 har det förflutit 150 år sedan Juhani Ahos födelse och intresset riktas mot honom.

Genast efter debuten fick Aho, son till en präst från Idensalmi, känna på förväntningarna. Hans första verk beskrev det finska samhällets modernisering, som novellen Kun isä lampun osti (1883; När far köpte lampan, 1886) och miniatyrromanen Rautatie (1884; Järnvägen, 1920) och väckte hos samtidskritiken förhoppningar om en ny nationalförfattare.

Efter romanen Papin tytär (1885; Prästens dotter, 1893), som tangerar kvinnofrågan, började Aho ses som ett författarlöfte av rang, men romanen Yksin (1890, Ensam, 1891) och dess beskrivning av en julnatt tillsammans med en prostituerad orsakade en het debatt om konstens moraliska halt och huruvida det var legitimt att bevilja författarstipendier. Den konservativa kritiken som redan hade opponerat sig intensivt mot den samhällskritiska realismen gav Yksin tilldels ett förkrossande mottagande.

Samlingarna Lastuja som började komma 1891 (samma år på svenska under titeln Spånor) togs emot med desto större förtjusning, och Papin rouva (1893; Prästens hustru, 1893) tycktes infria förväntningarna. Ahos position som en första rangens författare blev allt tydligare. Som exempel kan nämnas de spånor som speglade den politiska situationen de historiskt och nationellt intressanta romanerna Panu (1897; på svenska 1898) och Kevät ja takatalvi (1906; Vårdagar och frostnätter, 1906) och romanen och triangeldramat Juha (1911; Johan, 1911).

Redan på 1800-talet blev Ahos verk översatta bl a till de nordiska språken och till engelska och tyska, och i Finland förväntade man sig att Aho skulle få ett internationellt erkännande. Efter sekelskiftet började man vänta på Nobelpriset. Men tiden var ännu inte mogen. Aho blev i alla fall en klassiker i sitt eget lands litteratur och hans plats i Finlands litterära kanon har inte på allvar hotats trots fluktueringar i litterära omdömen.

Aho, den mångkunnige

Att vara klassiker har sitt pris, för kanoniseringsprocessen kan petrifiera en författare, försätta honom eller henne i en obekväm position. Å andra sidan utkämpas de största ideologiska kamperna kring de stora namnen, och varje generation litteraturvetare försöker erövra forskningsfältet genom sina egna nytolkningar. Också kring Aho händer det saker.

Ahos mångfacetterade produktion har visat sig exceptionellt svår att kategorisera. Typiskt för Aho var att söka sig till olika genrer och leta nya utvägar för det litterära uttrycket. Först senare tids forskning har börjat få en djupare förståelse för hans roll i visavi den finländska litteraturens framsteg och importen av internationella samtidsströmningar. T ex inom genreforskningen har man märkt att många av Ahos verk knyter an till de internationella genretraditionerna och -strömningarna. Men verken kan också, tack vare det välintegrerade stoffet, läsas som självständiga verk, utan historisk kunskap.

Man kan säga att Juhani Aho redan i sin tidiga produktion kom att lyfta den finska prosalitteraturen till sin tids europeiska nivå, och han fortsatte den särpräglade nationella traditionen i sina spånor och i sina stora historiska romaner. Aho fostrade också en ny författargeneration, både genom sina verk och som förebild, som framgångsrik internationellt orienterad finsk författare och opinionsbildare.

Man ska inte heller glömma den betydelse Aho och hans hustru Venny Soldan-Brofeldt hade som grundare och som tongivande gestalter i konstnärskolonin i Tusby. Och fastän Aho som människa och konstnär gick sin egen väg hade han ett stort socialt nätverk och en yrkesjournalists inställning till offentligheten.

Journalist och kulturpersonlighet med politisk hemvist

Vid sidan av det skönlitterära arbetet bidrog Juhani Aho också till pressens utveckling, han verkade på 1880-talet vid flera tidningar från Uusi Suometar till tidningen Kaiku som utkom i Uleåborg. Tillsammans med brodern Pekka var han chefredaktör för tidningarna Savo och Keski-Suomi. Han var en av dem som 1889 grundade ungfinnarnas organ Päivälehti, föregångaren till Helsingin Sanomat.

Ahos insats vid framväxten av en radikal ungfinsk press är väsentlig. Aho deltog i många av tidens brännande debatter. Den journalistiska stilen och det journalistiska språket utvecklades under hans tid. I ett reportage om det nygrundade telefoniverket liknar Aho telefontrådarna uppe på hustaken vid ärthässjor, på vilka ämbetsmännen kunde torka ärterna de odlade i Esplanadparken. Och också kvinnan av folket kunde få sitt ord med i laget.

Under den första förtrycksperioden visade sig riket från sin frånsida och bröderna Aho hamnade på generalguvernör Bobrikovs lista över tvivelaktiga personer. Juhani Aho gick i frivillig exil tillsammans med sin familj under åren 1903-1904. När han återkom från sin tid i Tyrolen och Italien åtog han sig förtroendeuppdrag i Nationalteaterns styrelse och i bibelöversättningskommittén. Ahos influens i översättningsarbetet syns t ex i att en del äldre poetiska formuleringar fick stå kvar i den nya finska versionen av Herrens bön.

1906 beviljades Aho livstids författarpension som erkänsla för sina insatser som landets ledande författare och som en uppmuntran att fortsätta sitt framgångsrika författarskap. Det minskade pressen på att ständigt publicera sig möjliggjorde mer långsiktigt skrivande. Aho fortsatte sitt litterära arbete ända fram till sin död.

Aho i dag

Fastän vår egen tid inte intresserar sig särskilt för att bygga litterära kanonlistor eller för den delen upplösa dem eller skapa alternativ, kan man inte förbigå Ahos position i vår litteratur. Historiskt sett är Aho en betydande författare under guldåldern i Finlands konstliv, hans spånor och övriga prosa har haft inflytande på all senare litteratur, även lyriken.

Det litterära persongalleri som Aho skapade påverkar fortfarande vår självförståelse, vem känner inte igen tanken om finnarna som enrisfolket, det som böjer sig men aldrig brister? Men det viktigaste är att Aho ännu läses, hans verk utkommer som nyutgåvor också i år. Också inom forskningen har intresset för Aho och det sena 1880-talets litteratur upplevt en renässans under det senaste decenniet. Bilden av Aho uppdateras kontinuerligt.

Vill man stifta bekantskap med Aho kan man lämpligen börja med romanen Prästens hustru, som anses vara en av den psykologiska skildringens verkliga toppar i vår litteratur. De flesta av Ahos verk öppnar sig för en läsare av i dag utan några särskilda förkunskaper om tidens kulturhistoria, men jubileumsåret är föreberett på att också på den fronten komma läsaren tillmötes.

Saija Isomaa
Skribenten är litteraturforskare som forskar i 1800-talets genretradition och opinionslitteratur.