Världslitteraturen börjar i en övärld. Odysséns berättelse om en hemkomst utgörs av en räcka av episoder som utspelar sig på öar: och knappt har Odysseus och hans män klarat sig helskinnade från en ö så förliser de strax igen och möter nya faror och frestelser på en ny. Varje ö har sin egen särskilda karaktär och sina speciella invånare.

Efter Odyssén har öarna i vår litterära atlas varit egenartade platser där geografin får nya innebörder. En ö är ett mikrokosmos, en uppdiktad värld, där andra lagar gäller. Man längtar till ön och längtar bort från den.

Fyrens lockelse

Urbilden för den litterära öromantikern är väl Muminpappan som drömmer om att vara en fyrvaktare som spanar mot horisonten och gör hjältemodiga saker. För honom representerar ön nya möjligheter och en ny början. Vardagens förtretligheter och det vanliga livets begränsningar gäller inte på ön.

Tove Janssons Pappan och havet (1965) börjar som en flykt från den alltför triviala och trygga vardagen. Det är symtomatiskt att båten som tar muminfamiljen ända ut till kanten av kartan där den öde ön med fyren ligger, heter Äventyret. Tvärtemot vad man kunde tro är Pappan och havet ingen barnbok utan en komplex och bitvis dyster beskrivning av en dysfunktionell familj.

Ön med sin begränsade yta frilägger också människans – eller mumintrollets – sårbarhet. Familjefadern blir deprimerad, mamman försjunker i dagdrömmar och den vresiga tonåringen pinkar in sitt revir. Den ogästvänliga ön visar sig från sin ruffiga sida, och vågorna som stormen piskar upp är nära att skölja bort mumintrollen. Men efter stormen inträder lugnet: förändringen har påbörjats, med små steg – naturen bara hjälpte mumintrollen på traven. Ön gör deras liv betydelsefullt, men på ett alldeles annorlunda sätt än de föreställt sig. Läkningsprocessen kan börja.

Ön och fyren fungerar som symbol för de orealiserade och de obeständiga drömmarna också i Virginia Woolfs roman Mot fyren (1927). Utflykten till ön planeras och skjuts upp tills den slutligen förverkligas, buren av de motstridiga känslornas och minnenas krabbsjö. Samtidigt som Mr Ramsay landat på ön med orden ”Det finns ingen Gud”, uttalar Lily Briscoe, som hållit ett öga på segelbåten från sitt staffli på stranden, de lika laddade orden ”Den är färdig”.  Den gudomliga ordningen får vika för konstnärens syn, där de olika nyanserna både smälter samman och har en särskild samtidig existens. Tillförsikten i landstigningen understryker osäkerheten i livet i övrigt.

Skeppsbrutnas fantasifoster – och nyttigare företag

Muminfamiljen ger sig av för att de är uttråkade och sugna på äventyr, men det typiska för litterära öar är att man hamnar där på grund av skeppsbrott. I William Goldings Flugornas herre (1954) nödlandar ett plan på en öde ö, och passagerarna, en grupp skolpojkar, får klara sig bäst de kan. Robinson Crusoe – litteraturens kanske mest kända öbo – är själv den enda överlevande efter ett skeppsbrott.

För den skeppsbrutne är ön mitt i havet ett fängelse, ett begränsat rum man inte kan lämna. I Goldings roman börjar skolpojkarna fantisera om ett monster som bor på ön, det uppstår kotterier som grälar med varandra och regredierar till ett primitivt tillstånd. Det främmande som ön representerar rubbar deras verklighetsuppfattning och lockar fram monstret inom dem.

En av världslitteraturens finaste fantasier kring en virtuell verklighet, Adolfo Bioy Casares La invención de Morel (1940; finsk utgåva, Morelin keksintö 2002) är givetvis lokaliserad till en ö. Vetenskapsmannen Morel inkluderar en avlägsen ö i sitt experiment, och öns enda invånare dras in på ett ödesdigert sätt. Verklighetens gränser blir otydliga i nätet av mångskiktade hägringar, en allegori som blir alltmer kraftfull i skuggan av alla alias dagens sociala medier ger en möjlighet till.

Robinson Crusoe, uppspolad på land, håller i sin tur fötterna stadigt på jorden och huvudet kallt. Han blir inte liggande på stranden utan kavlar upp ärmarna och tar sig an uppgiften att tämja naturen till ett kulturlandskap. Han bygger, samlar i lager, odlar och får, när det visar dig att en svart vilde, Fredag, finns på ön, till slut en undersåte. Crusoe förkroppsligar det moderna utilitaristiska tänkandet, han är den nya tidens man. Han återupplever världshistorien, men i öns mindre skala: i begynnelsen finns intet, men småningom växer det fram en autonom civilisation med egen hierarki.

Robinson Crusoe som utkom i början på 1700-talet entusiasmerade sina läsare och gav upphov till en ny litterär genre, robinsonaden, som handlar om förhållandet mellan natur och civilisation i det laboratorium som den öde ön utgör. Otaliga hjältar och hjältinnor i litteraturen har i likhet med Crusoe mätt sina krafter med ett till synes oövervinnligt motstånd och (för det mesta) överlevt.

Robinsonadens framgång förklaras delvis med dess psykologiska uppdrag: berättelserna från öde öar lär oss att klara av motsvarigheterna i våra egna liv – exceptionellt påfrestande upplevelser. Många robinsonader är också underhållande och fartfyllda äventyrsromaner, i stil med Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön (1874) eller Walther Farleys Svarta hingsten (1941).

Skärgårdsrealism i norr

Tanken att klimatet och miljön påverkar litteraturen, som man hittar hos Hippolyte Taine, konstteoretiker verksam på 1800-talet, verkar i viss mån gälla för öar. Tropiska öar föder heta fantasier eller ovanliga hjältehistorier, medan de karga nordliga öarna får drömmarna att krascha i realismens hårda urberg.

I skärgårdsromanerna som vann terräng i Finland och Sverige vid förra sekelskiftet är folklivsskildringen och samhällsdynamiken i centrum. Det oberäkneliga havet och människornas inre stormar får stå för dramatiken i intrigbygget.

Stormskärs Maja, Anni Blomqvists mäkta populära huvudperson i berättelserna om det hårda skärgårdslivet, är urtypen för den uthållig och hoppfulla människan. Söderlingskan i Juhani Ahos Samvetet (1914) beskriver en annan människotyp formad av skärgården: den ultimata opportunisten, för vilken det alltid och till varje pris är det viktigaste att särskilja sig från det sjörövande patrasket som bor på andra sidan ön. När en storm kastar iland en värdefull bommullsbal och ett knyte med pengar råkar samvetet på drift. I livets stora lotteri tycks utskären få känna på både den mest plågsamma misär och det mest överraskande överflöd.

Hos öförfattaren av rang, August Strindberg, är ön snarast en scen för utanförskapet. I Utskärs (1890) har vi intendent Borg och i Hemsöborna (1887) den oförglömlige skojaren Carlsson som får möta öbornas misstänksamhet. Drängen Carlsson som kommer från Stockolm, får ordning på skärgårdshemmanet och gifter sig med fiskaränkan, men han blir ändå inte en av hemsöborna. Liktåget i romanens upplösning äger rum under menförestiden och är en av romanhistoriens mest nervpirrande skildringar.  På svag is, utan fast mark under fötterna är människan absolut ensam.

Hemsöborna som läses i alla svenska skolor är grannlandets motsvarighet till Sju bröder: en roman som speglar nationen. När Hemsöborna utkom fick Strindberg portförbud på Kymmendö, för öborna hade känt igen sig i romanens läckert detaljerade personbeskrivningar.

Den känsliga balansgången mellan verklighet och fiktion är bekant också för Ulla-Lena Lundberg: bortom Örarna i romanen Is (2012) skymtar man konturerna av Kökar. Man kan känna igen landskapet, men romanen hämtar sin styrka ut det fiktiva: det precisa och träffande språket som leder läsaren direkt in i protagonisternas värld.

Mellan romanens olika nivåer är gränserna genomsläppliga: världen indelas i två byar där man lurar på varandra, eller i den relativt fria skärgården och fastlandet där man fjättras av studier och det förgångnas skuggor. Pastor Kummel och hans motpart Irina Gyllen är människor i mellanrummet, utbölingar i skärgården, som ändå kan erbjuda dem en fristad från kraven utifrån, och delvis också inifrån.

I den litterära skärgården sammanflätas det yttre och inre landskapet. Platsen formar människornas tankar, känslor och identitet. Öarna formar också sin läsare: oberoende av om du väljer en tropisk öde ö eller en ö som piskas av en vintrig snålblåst kommer du att återvända från din resa med nya idéer.

Så om någon litterär öresa gjort ett outplånligt intryck på dig – skriv om det i kommentarfältet nedan!

Sanna Nyqvist
Skribenten är medlem av Lysmakens redaktion, litteraturforskare och kritiker.