Slut på broccolin! Det här är ett katalanskt uttryck som betyder att det man ville ha eller tyckte om är slut. Robin Valtiala skriver om sin bekantskap med den katalanska tidskriften L’Avenç som just gått i graven efter 500 publicerade nummer. Essän är ett inlägg i debatten om kulturtidskrifternas roll och öde och censurrisken för digitala produkter.

Det har varit ett bra och angenämt sätt att öva mig i katalanska, att i flera år läsa kulturtidskriften L’Avenç (Framsteg).  Mitt första möte med publikationen var i Arenys de Mar i oktober 2016. Jag minns en lång artikel av en medelålders författare som gick längs vad som varit hens skolväg som barn, och beskrev den punkt för punkt, då respektive nu. Känslan jag hade när jag läste den var att ingenting är bråttom.

En av höjdpunkterna var artikelserien under 2021 av ryskfödda Xènia Dyakonova, där hon presenterade alla de ryska bokstäverna i alfabetisk ordning och nystade upp händelser och associationer i samband med dem, både historiska och egna.

Vissa nummer är som att bläddra i konstkataloger.

Och Margarida Casacubertas serie under följande år om katter i litteraturen och i vardagslivet. Jag har älskat att läsa om katalanska författare och konstnärer, om deras verk och om ögonblick i deras liv som skribenten själv minns eller känner till genom research hen har gjort. Fotomaterialet har varit högklassigt och innehållit överraskande detaljer av olika slag. Vissa nummer är som att bläddra i konstkataloger.

 

Något hade hänt

De katalanska områdena har varit jämlikt representerade: El Principat (Furstendömet, den delen där Barcelona finns), Valencia och Balearerna. Inte att förglömma den franska delen, Catalunya Nord, och Andorra, som är den enda stat där katalanskan är officiellt språk, samtidigt som den paradoxalt nog är minoritetsspråk.

Det uttryck katalanerna använder när de intimt refererar till sin hemtrakt/sitt hemland är a casa nostra (hemma hos oss). Som begrepp är det öppet och lämnar rum både för idén om ett självständigt och ett autonomt Katalonien.

År 2023 började det första numret plötsligt inte med en artikel i en ny innovativ serie, utan med ett översatt Nobeltal. Det kändes som ett halvhjärtat grepp och jag tänkte att något har hänt. Det hade det ju tyvärr.

Katalanerna har en tradition av att låta sin kultur ta finurliga, halvhemliga vägar.

Katalanerna har en tradition av att låta sin kultur ta finurliga, halvhemliga vägar. Under Francotiden 1936–1975, när till och med själva språket var misstänkliggjort, fanns det en vanlig kollektiv manifestation som gick ut på att i stadsrummet börja dansa nationaldansen  sardana. Ordet syftar på Sardinien, i ett av vars hörn katalanska fortfarande talas.

Det är en mycket enkel dans, som kan innefatta vilket antal personer som helst, där man tar varandra i handen och lyfter benen turvis. Alla ser att det är en demonstration, men ingen kan invända när man kallar det dans. Det är ytterst svårt att förbjuda någon att lyfta på fötterna.

En prick i en målning

Som minoritet har katalanerna också en vana att smidigt använda sitt språk parallellt med majoritetsspråken spanska och franska, vilket är naturligt eftersom alla tre är romanska språk. Deras inställning till tvåspråkigheten har varit pragmatisk, åtminstone fram till den första oktober 2017 då Spanien (”Imperiet” som det brukar kallas i L’Avenç) med brutalitet omintetgjorde den katalanska omröstningen om självständighet. Efter det är det flera än tidigare som har velat se ett enspråkigt självständigt Katalonien.

Efter det är det flera än tidigare som har velat se ett enspråkigt självständigt Katalonien.

Ett roligt exempel på hur katalansk text kan smälta in i text på ett annat romanskt språk hittade jag nyligen i ett verk av Salvador Dalí som i slutet av 1920-talet väckte skandal: Parfois je crache par plaisir sur le portrait de ma mère (Ibland spottar jag av ren lust på min mors porträtt). Det intressanta är att ma (fr. min) ovanför sig i bilden har en liten sned prick som ser ut som en gravaccent, vilket gör att ordet blir mà, hand på katalanska. I siluetten av modern är handen också framträdande.

 

Klostret Montserrat en räddare

Ett av Francos största problem när det gällde Katalonien var klostret och kulturcentret Montserrat, som ligger uppe i bergen nordväst om Barcelona. Här kunde den katalanska kulturen fritt debatteras, och centret hade och har en omfattande förlagsverksamhet. Regimens dilemma var att den katolska kyrkan samtidigt var ett av de ben den behövde stå på.

Intervjuer som aldrig hinner gå på djupet. Recensioner med ett skolaktigt tonfall.

Montserrat publicerar sedan 1950-talet en tidskrift som under sina första årtionden hade en enorm betydelse för den egna katalanska rösten, Serra d’Or. Att ännu kunna läsa den är för mig emellertid en klen tröst. Den består numera av relativt summariska presentationer av levande och döda personer, artiklar om litteratur och annan kultur som mest liknar översikter. Intervjuer som aldrig hinner gå på djupet. Recensioner med ett skolaktigt tonfall.

 

En bortglömd novellist

Om jag har haft en enda invändning mot L’Avenç har den varit att de författare man skriver om har tenderat att i hög grad vara de samma. Ständigt återkommande har varit Joseph Roth och Vladimir Nabokov, och inget fel på dem. Men jag har ibland tänkt att skribenterna ägnar lite oproportionerligt stort utrymme åt sina personliga favoriter, och i längden säger samma saker om dem. Om tidskriften har sett en nedgång i upplagan kan en orsak kanske ha varit det här, även om jag inte tror det har haft stor betydelse.

För mig som utländsk studerande, vilket jag känner mig som när jag läser tidskriften, spelar det ändå inte så stor roll vilka internationella författare som tas upp. De jag vill veta om är ju de katalanska.

Jag tror till exempel inte att jag enda gång under åren har stött på Ramon Vinyes (1882–1952) namn. Han är en spännande och ganska bortglömd novellist, som lär ha varit en viktig förebild för Gabriel García Márquez, och som förekommer i Hundra år av ensamhet under epitetet ”den vise katalanen”.

De bortglömda katalanska författare man trots allt emellanåt skrev om i L’Avenç, undrar jag var man nu skriver om.

 

Kritik i fängslande vardagsberättelser

En av de skribenter jag kommer att sakna mest är Simona Škrabec som är född i Slovenien 1968 och har blivit en av det katalanska språkets stora essäister. I det sista numret har hon en lång artikel om att gå i städer. Hon börjar med minnet av en intervju med konstnären Perejaume, som försökte sig på experimentet att gå hela vägen ut ur Madrid. När han tagit sig förbi fem ringvägar gav han upp. Škrabec däremot har vandrat hela vägen ut ur Barcelona och beskriver med detaljrikedom hur hon tar sig över broar omgärdade av hönsnät och genom övergivna industriområden.

Škrabec ställer frågan varför Barcelona och andra städer satsar på alla sätt att ta sig fram, utom att gå till fots…

Škrabec ställer frågan varför Barcelona och andra städer satsar på alla sätt att ta sig fram, utom att gå till fots, och ger svaret: det är det enda ingen tjänar stora pengar på.

Mer och mer får jag en känsla av att nummer 500 är just en sardana; skribenterna har valt teman som ofta utan att det ens behöver påpekas ser ut som kritiska manifestationer. Framför allt mot nedläggningen av tidskriften, men också mer vidsträckt mot det nya ovälkomna samhälle där den har skett.

Kritiken är delvis outtalad. För att man i Katalonien (och Spanien) länge vande sig vid att det var nödvändigt att göra så, och därför skapade ett subtilt uttryckssätt som ännu är i bruk; samt kanske för att man ser en framtid där det igen är samizdat som gäller.

Stort värde för katalanerna

Imma Merino skriver om Carlos Sauras filmer, som under Francoepoken och åren strax efter den, La Transició (Övergången), var ”en kamp mot glömskan”. Regissören använde sig av ett metaforiskt, expressionistiskt bildspråk för att censuren inte skulle förstå vad han ville få fram.

Teaterkritikern Martí Gallén skriver om Arthur Millers pjäs All My Sons, som har visats på El Teatre Lliure (Fria Teatern) i Barcelona. Verket från 1949 handlar, enligt skribenten, om hur kapitalismen får oss att begå omoraliska handlingar på grund av att den fråntar oss möjligheten att se att vi hör till ett större sammanhang.

Gallén avslutar sin artikel med raderna: ”Med detta sista nummer av L’Avenç förlorar vi ännu en möjlighet att skapa oss själva och att tänka på oss som ett samfund, i det att vi tar ett steg till, kanske definitivt, mot det definitiva utrotandet av den enda möjliga familjen: människosläktet.”

Katalanerna skulle efter allt de har kämpat ha varit förtjänta av att få behålla en sådan här tidskrift.

 

Digitala produkter offer för censur

L’Avenç har varit full av synpunkter och analyser, som nu inte längre kommer att formuleras där. Frågan är vilken kanal de nu kommer att ha, eller snarare om de kommer att ha någon. Och om de här väl formulerade tankarna kommer att bevaras.

Man kan spara papperstidningarna, liksom jag kommer att spara mitt exemplar av nummer 500, fullt som det är av kaffe- och juicefläckar. När man i framtiden mer och mer publicerar tankar endast digitalt, är det lätt för dem som äger plattformarna att ändra eller eliminera dem.

Jag tänker att Franco skulle ha avundats kommande generationer av diktatorer deras möjligheter att inte bara övervaka den kulturella och konstnärliga verksamheten, utan utplåna spåren av den. Och på ett mer vidsträckt sätt människors minne(n).

Genom triangeln mediaägande-upphovsrättslagstiftning-digitalisering. Samt sparideologin förstås. De övriga processerna är i teorin reversibla, men inte den digitaliseringen möjliggör; i det fallet har någon uppfunnit ett sätt att släcka en lampa som man sedan inte tänder på nytt. Här spelar även politiker med en (relativt) demokratisk världsbild med.

 

Finländska tidskrifter är hotade

Och jag funderar på att våra egna kulturtidskrifter inte är långt från att gå samma öde som L’Avenç. För att rädda dem krävs politiker som värdesätter kultur som får vara olönsam, och samtidigt välkomnar även obekväma åsikter. Låter det i dagens samhälle snarare som att önska sig julgubbar?

Kulturarbetarna, som alltid utgör en minoritet, måste kanske i framtiden hitta på sätt som liknar la sardana. Om man är kulturarbetare och dessutom till exempel finlandssvensk, kan man behöva lära sig något av katalanerna, som har upplevt en direkt form av diktatur vi inte har. Det vi behöver lära oss är ett sätt att skapa manifestationer för konstnärliga uttryck och avvikande åsikter som är synliga för alla, i vilka man varken är beroende av pengar eller av framtidens kanske ännu mer begränsande upphovsrättsägande.

Man bara står så att folk ser och hör, och delger dem sitt konstnärliga uttryck. Utan någon som finansierar. De pengar man behöver för sitt liv skaffar man på sätt som inte är och inte låtsas vara konstnärliga.

Robin Valtiala är författare, kritiker och översättare med en speciell kärlek till språk och språkliga detaljer.