Jag mottog ordförandeskapet för Läscentrum inte för att girigt stapla upp förtroendeuppdrag för egen del, utan för att jag efter ett åtagande på sex år nu står i beråd att lämna författarförbundets arbetsdigra ordförandeskap. När budet kom tänkte jag att det kanske ännu inte var tid för mig att dra mig tillbaka till Resoviken och odla min trädgård och skriva memoarer. Mitt författartemperament innehåller kanske en vilja att ta del i det gemensamma arbetet för kulturen.

Författarförbundets ordförande är jag på sjätte året, lika länge var jag under 1990-talet länskonstnär med litteratur som inriktning, och där mitt emellan var jag chefredaktör för Kiiltomato-Lysmasken när den startade. Läscentrum har varit känt för mig alltsedan jag debuterade skönlitterärt 1980 och som ung författare turnerade i skolor och bibliotek. Då hette det Författarcentrum, men också som Läscentrum står det för fortsatt inspiration i ett föränderligt verksamhetsfält.

Läscentrum har utfört ett viktigt arbete. Det har befäst sin plats i det litterära livet, längst har det verkat som organisatör av författarbesök i skolorna. Lyrikaftnarna har varit viktiga i uppdraget att introducera vår egen lyrik. Men hela tiden har man också fördomsfritt förnyat sig. Läscentrums nättidskrifter, Lukufiilis (för unga läsare), Vinski( för slukaråldern) och Kiiltomato-Lysmasken har stött den här verksamheten.

Läscentrum understöds av alla våra författarorganisationer, översättarna, kritikerna, och dessutom Finlands biblioteksförening, Kansanvalistusseura och modersmålslärarna. Samarbete är viktigare än någonsin – det bedrivs också på uppdrag av de enskilda sammanslutningarna i upphovrättsorganistaionen Sanasto – framtiden är en ju utmaning också om man inte s. a. s. utmanar ödet. Fastän en stor del av finansieringen kommer från undervisningsministeriet måste Läscentrum söka resten av sitt av sitt understöd som projektfinansiering.

Jag gav mig in i leken, återvände till Läscentrum i en situation när Riitta Vaismaa som lotsat verksamheten i tio år lämnar sin plats som direktör och Anu Laitila som skaffat sig erfarenhet i Nuoren Voiman Liitto tar över. Riitta hann under sin tid skapa en visträckt verksamhetspalett, för Anu blir det en utmaning att utvidga den ytterligare. I Läscentrums verksamhetsplan från i år finns redan nya vägar utritade: författarbesök inom social- och hälsovårdsutbildningen, i teknik- och kommunikationsutbildningen, barnboksförfattarna till förskolan, kulturhistoria till högstadiets sista årskurser…

Nya projekt sluter sig till Läscentrums vanliga verksamhet, t.ex. författarbesöken, favoritboksdagen, barnens temamånad på biblioteket och Läscentrums nättidningar, Kiiltomato-Lysmasken, Lukufiilis och Vinski. Läscentrums styrelse, som aktivt kommunicerar sina idéer per e-post har redan hunnit utveckla ny a idéer: att nå de äldre genom författarbesök i ålderdomshemmen, att utvidga de ungas lyrikerfarenhet genom att få författare att skriva lyrik just för deras målgrupp o. s. v.

***

Jag minns hur de unga skribenterna entusiastiskt angrep uppgiften att skriva aforistiska texter om filmjölk under ett konstläger i början på 1980-talet. Till exempel: Vad sade filen när han steg ner på månen? Ett litet steg för filen, men ett stort steg för andelsmejeriet.

Läscentrum behöver alla sina små och stora steg. Vår litterära kultur behöver dem.

Det är bra att minnas att alla negativa framtidsscenarion om böcker och läsning inte alls har blivit verklighet. För några år sedan målade man upp en hotbild där barnens och ungdomarnas nyanalfabetism bara växte, boken skulle alltså framgent ha svårt att hitta fästyta. Men det har gått annorlunda, för skolan har tagit sitt ansvar. Ämnet heter numera modersmålet och litteraturen, och – beroende på läraren – läser skolelever flitigt, också pojkarna. Ett helt annat kapitel är naturligtvis sedan vilken vuxenvärld de ska växa in i.

I slutet av 1900-talet, i värsta it-yran, spådde man att den tryckta boken skulle hamna på friluftsmuseet, när nu allting skulle ut på nätet. I biblioteken började man också förbereda sig på en sådan framtid. Men det har gått annorlunda, i alla fall tills vidare. Boken har hållit ställningarna, människorna går fortfarande hellre och lägger sig med en bok än en dator, och samma gäller om man sätter sig och metar på bryggändan. Allt tal om den revolutionerande e-boken har också tystnat. Och biblioteken är i flitigt besökta, fastän man inte längre hittar ett lika mångsidigt urval där som tidigare. Bokens livscykel är inte heller lika lång som tidigare. Den borde just biblioteken ta på sitt ansvar att vårda.

Kanske är bokens livslängd det mest bekymmersamma i utvecklingen nu. Det kommer ut fler böcker än någonsin, men allt fler tycks ha en med bäst-före-stämpel. Redan första vintern efter bokhösten börjar böckerna sin resa mot glömskan, många hinner inte sätta några spår överhuvudtaget. Det växer nytt, men det gamla försvinner lika fort, som när bembölingarna skarvade täcket; det finns just inget kultiverat över det.

Titlarna blir fler, nya små förlag föds, och, just det: biblioteken är ståtligare än någonsin. Men man måste bereda sig på en rejäl utslagning. Filialbibliotek dras in, små orters bokhandlar stängs – det har redan hänt, och i stor utsträckning. Jag skulle inte bli förvånad om utslagningen snart skulle drabba de små förlagen, som började så vitalt.

Därför finns ingen orsak att brösta sig, fastän det litterära livet ytligt sett ser livskraftigt ut. Vi behöver just de där filmjölksstegen som kan vara stora kliv för litteraturen. Kiiltomato-Lysmasken som jag följde på nära håll under dess första skeden har funnit sig till rätta i centrum av vårt litterära liv, där den har tagit som sin uppgift att ge litteraturen synlighet i vida kretsar.