Tillbaka till Grönkulla

Anne på Grönkulla är en av våra mest kända och älskade ungdomsboksgestalter. Nyligen kom en svensk nyöversättning, och Anna Remmets reflekterar över ett starkt flickporträtt och ett författarskap som var både upproriskt och konventionellt.

 Rött hår har förknippats med otyglad sexualitet, häxor och häftigt humör. Det vill säga med sådant som hos en kvinna överskrider gränsen för det acceptabla. I en svenskspråkig kontext är det möjligen Pippi Långstrumps röda flätor som är mest berömda. Men nästan lika känd är en annan föräldralös flicka med rött hår, nämligen den kanadensiska Anne Shirley som såg världens ljus några decennier innan Pippi. Enligt vissa är den sistnämnda, med sin övermänskliga styrka och sin lika osannolika rikedom, en kärleksfull parodi på den förstnämnda.

Anne Shirley, vars historia började i Anne på Grönkulla som kom i original 1908, skapades av den kanadensiska författaren Lucy Maud (L.M.) Montgomery (1874–1942). När det tidigare i år kom en svensk nyöversättning på det relativt okända förlaget Aglaktuq av Eva Ström var det av en berättelse som älskats av generationer av framförallt flickor och kvinnor. Mer om varför snart.

Liten ö med röd sand

Lucy Maud Montgomery föddes på Prince Edward Island på Kanadas östkust. På denna ö, med sin röda sand, skulle också merparten av hennes böcker utspela sig. Precis som sin mest berömda hjältinna Anne och den mindre kända Emily från Emily-böckerna (som var min personliga favorit) blev Montgomery i tidig ålder också i princip föräldralös, även om hennes idoliserade pappa var kvar i livet, bara inte i hennes liv.

Till skillnad från Emilys kärleksfulla och engagerade far som vägrar lämna sin dotter innan hans död skiljer dem åt, lät Montgomerys far den unga Lucy Maud växa upp hos sina morföräldrar efter att hennes mor hade dött.

Att som ett fantasifullt, ”känsligt” barn växa upp hos stränga människor i övre medelåldern är ytterligare något författaren hade gemensamt med sina två mest älskade romanfigurer.

Förutom de många romanerna har vi viss tillgång till Montgomerys tankar via hennes publicerade dagböcker och brev

I boken Looking for Anne of Green Gables: The Story of L. M. Montgomery and Her Literary Classic skriver Irene Gammel att Montgomery anser att det var olyckligt för ett barn att uppfostras av ”gamla” människor som inte förstod sig på barn.

I Anne på Grönkulla får dock relationen till den från början kärva adoptivmodern Marilla ett lyckligt, nästan idylliskt slut. Det här är ganska typiskt för Montgomerys sätt att skriva om svåra och till och med kontroversiella frågor för att sedan ”lösa” dem på ett sätt som blir ”tryggt”, inte alltför mörkt och inte alltför hotfullt gentemot den rådande ordningen, vilket vi också ska återkomma till sedan.

Förutom de många romanerna har vi viss tillgång till Montgomerys tankar via hennes publicerade dagböcker och brev. Men dessa är, menar Gammel, relativt självcensurerade. För bara några år sedan offentliggjorde hennes kvarvarande släktingar att hon förmodligen dog i suicid.

Den föräldralösa flickan hävdar sin rätt

Anne på Grönkulla börjar, (se även ny film), som de flesta säkert vet, med att den extremt blyga ungkarlen Matthew Cuthbert beger sig till tågstationen för att hämta den pojke som ska hjälpa honom och hans syster Marilla på gården. Men på tågstationen sitter det ju som bekant ingen pojke utan en rödhårig flicka. Hon kan inte sluta prata och har en fantasi som gör ordet ”livlig” otillräcklig. Men hon ska också (i enlighet med den stereotypa bilden av rödhåriga) visa sig ha ett hett temperament och en omutlig integritet.

Den kärva Marilla tänker först skicka iväg henne. Det var inte en pladdrande flicka de ville ha, utan en användbar pojke. Men, liksom Matthew gjorde redan under färden från stationen, smälter också hon inför den egensinniga men kärlekstörstande flickan.

Anne blir kvar på Grönkulla och skaffar under berättelsens lopp vänner i det lilla (och ganska inskränkta) samhället, är med om dråpliga upptåg och lär sig viktiga läxor. När boken slutar är hon sexton år och ska börja arbeta som lärare.

Skillnader i maktstrukturer

Annes rödhåriga medsyster Pippi Långstrump har beskrivits som en feministisk gestalt, men personligen har jag alltid blivit mer imponerad av Montgomerys föräldralösa flickor. De har inga kappsäckar fulla med guldpengar. Tvärtom är de helt utlämnade till ”välgörenhet”.

Det här i kombination med att vara just en flicka är lika med i det närmaste total rättslöshet, trots att det också ska sägas att de kommer till relativt välbeställda hem i det välmående presbyterianska samhället på Prince Edward Island.

Men i den kontext där Anne utspelar sig är den vuxnas rätt i det närmaste oinskränkt

Så när Anne får sitt berömda utbrott och sätter den beskäftiga Mrs Rachel Lynde på plats efter att denna har kallat henne ful är det något oerhört. Att som vuxen idag förolämpa ett barn på ett sådant sätt skulle med rätta betraktas som en svår kränkning och dessutom som utnyttjande av en redan skev maktrelation.

Men i den kontext där Anne utspelar sig är den vuxnas rätt i det närmaste oinskränkt. Särskilt om barnet i fråga är en föräldralös flicka.

Makten över ett egensinnigt barn

Det här blir nästan mer påtagligt i Emily of New Moon som Montgomery skrev något decennium efter den första Anne-boken. Emily-böckerna är överlag mörkare än Anne-böckerna och konflikterna har skruvats upp.

Emilys strikta och strängt religiösa moster som adopterar henne efter den älskade faderns död ägnar sig inte åt påhopp i den babbliga Rachel Lyndes stil. Istället tar hon med diktatoriska metoder för givet att hon har självklar rätt att kontrollera varje aspekt av barnet som bor ”under hennes tak”.

Första kvällen efter att hon adopterats darrar Emily av förödmjukelse inför att behöva byta om till nattlinne framför sin moster

Första kvällen efter att hon adopterats darrar Emily av förödmjukelse inför att behöva byta om till nattlinne framför sin moster. Det är inte frågan om att Elizabeth har något särskilt intresse av att se henne göra det. För henne är det bara självklart att ett barn inte har rätt till, eller något behov av, integritet och privata sfärer.

Konflikten når klimax när Elizabeth begår en än värre överträdelse: hon läser de brev Emily har skrivit till sin döda far för att trösta sig efter hans bortgång och ventilera sina innersta tankar. Emilys ”’How dare you?’ /…/ ’How dare you touch my private papers, Aunt Elizabeth?’” (kursiv i originalet) är i sammanhanget ett radikalt hävdande av rätten till sina egna tankar, sitt eget skrivande och sitt eget privatliv. Det här vid en tid när en föräldralös flicka som levde på ”välgörenhet” och inte ansågs ha några sådana rättigheter.

Den föräldralösa flickan erövrar världen

Med sina egensinnigheter och integritet är det alltså inte konstigt att L.M. Montgomerys hjältinnor, och då särskilt Anne, har blivit omåttligt populära. I vår tid har det kommit flera filmatiseringar, animeserier och musikaler. Anne på Grönkulla översattes till svenska redan 1909 och kom alltså i nyöversättning våren 2022.

Själv hoppas jag att det även kommer en nyöversättning av trilogin om Emily eftersom den befintliga innehåller en del märkliga översättningsval, har delats i fyra böcker vilket den inte var tänkt att läsas som, och har försvenskat inte bara ortnamn utan även personnamn.

Med åldern blir hon tyvärr en allt tråkigare karaktär.

Men redan kort efter att Anne på Grönkulla hade kommit ut i original började förlaget och andra ligga på Montgomery om att skriva fler böcker. Ett antal uppföljare skulle också komma. I de sista är Anne gift med sin ungdomskärlek Gilbert, har blivit ”fru Doktor” och har sex barn. Med åldern blir hon tyvärr en allt tråkigare karaktär. Den ironiska men kärleksfulla distansen som Montgomery har till barnet Anne krymper och den vuxna Anne är alltför perfekt som människa, maka och mor för att vara intressant.

Ett författarskap av kompromisser

Ironiskt nog sade Montgomery enligt Gammel att hon aldrig ville att Anne skulle behöva växa upp. Eller kompromissa. Men kompromissa får hon. Inte nog med att hon redan i Anne på Grönkulla lär sig tygla sitt temperament (som även Gilbert får smaka på när han retar henne för hennes hårfärg och hon drämmer griffeltavlan i huvudet på honom). Hon avstår också vidlyftigare karriärs- och utbildningsmöjligheter för att bli kvar hemma och hjälpa Marilla efter att den högt älskade Matthew har avlidit. Och när hon blir Fru Doktor slutar hon självfallet arbeta helt. Det gjorde inte Montgomery när hon i trettioårsåldern gifte sig med en präst.

Skrivande kvinnor under tidigt 1900-tal förväntades inte skriva fritt om vad som helst.

Men det går inte att komma ifrån känslan av att hon kompromissat en del med själva innehållet i sitt författarskap. Skrivande kvinnor under tidigt 1900-tal förväntades inte skriva fritt om vad som helst. Särskilt inte om det de skrev riktade sig till unga flickor och de ville sälja.

I nyfilmatiseringen av Louisa May Alcotts Unga kvinnor finns en kommentar till detta. När det vi i filmen ska tolka som Maycotts alter ego, Jo, sitter med sitt manus hos en förläggare pressar han henne: Vem gifter sig hjältinnan med till slut? Först svarar Jo envist ”ingen”, men slutet är mångtydigt. I romanen däremot gifter hon sig med en betydligt äldre lärare och ger upp sina författardrömmar.

Konstnärskap och kompromiss

Även om det kan vara förminskande att påstå att kvinnliga författare som Montgomery inte skrev vad de ville skriva, finns det nog anledning att anta att de ofta sockersöta och tillrättalagda sluten åtminstone delvis är ett resultat av konvention och kommersiella intressen. Förlagets, men också Montgomerys eget.

För Trots att Montgomery, som stod med ena foten i det viktorianska, uttrycker en romantisk konstnärssyn i sina romaner berättar Gammel att hon samtidigt för egen del såg ganska krasst på skrivandet som en inkomstkälla.

Spänningsfältet mellan kompromisslöst och pragmatiskt litteraturskapande är framträdande i Emily-trilogin som på många sätt är en renodlad konstnärsroman. För Anne är fantasin som sådan livsnödvändig, men för Emily är det förvandlingen av fantasin till litteratur, det vill säga skapelseakten som är central för hela hennes existens. Som vuxen rör hon sig dock från det romantiska, inspirationsdrivna skapandet mot ett mer pragmatiskt, idogt och instrumentellt.

Denna inskränkthet kan ibland göra en galen när man läser Montgomery, just för att det subversiva också finns där.

På samma sätt pendlar L.M. Montgomerys egna texter mellan det subversiva och det konservativa. Detta gäller även i de bästa böckerna där hjältinnorna ännu är barn. Trots all sin egensinnighet blir Anne ändå snabbt fast förankrad i det lilla provinsiella samhället på ön. Montgomery tycks stundom bejaka individualitet, stundom familjen, lokalsamhället och den ”egna” kulturen. Arbetarklassen och den franskkanadensiska befolkning som finns på ön existerar bara i periferin, och då oftast i form av ganska löjeväckande bifigurer.

Denna inskränkthet kan ibland göra en galen när man läser Montgomery, just för att det subversiva också finns där. Men ambivalensen är en ofrånkomlig del av författarskapet, där en fot befinner sig i det visionära och en i det kommersiella. En i flickboksformatet och en i ”vuxenlitteraturens” komplexa frågor. En i det moderna och en i det viktorianska.