Översättare av skönlitteratur tycker ofta att deras arbete inte uppskattas tillräckligt och att kritikerna i sina recensioner inte fäster tillräcklig uppmärksamhet vid översättarens arbetsinsats. Invändningar mot enskilda klumpigheter på ordnivå eller intetsägande kommentarer om översättningens stelhet eller smidighet upplevs inte som tillräcklig feedback. Å andra sidan upplever mången översättare att översättningen är god när läsaren inte fäster speciell uppmärksamhet vid den.

Enligt den amerikanske översättaren och översättningsteoretikern Lawrence Venutin kan man – vad gäller översättarens osynlighet som tecken på en god översättning – återkomma till tanken att textens betydelse beror på den ursprungliga upphovsmannen till det skönlitterära verket. Ifall denne har gett sin text en viss betydelse, är översättarens uppgift att åstadkomma den enda riktiga tolkningen och förmedla den oförändrad till läsarna. Översättningen bör vara samma verk, endast språket är ett annat. En god översättning är en fläckfri fönsterruta, genom vilken vi ser rakt in i den ursprungliga textens värld.

Ifall vi ändå anser att texterna i sig inte har någon betydelse utan att betydelserna är resultat av en tolkning, är vi tvungna att ifrågasätta hela begreppet översättningens trovärdighet eller riktighet. När vi vet att språket och vårt sätt att gestalta världen står i kontakt med varandra, kan vi starkt betvivla om man på ett annat språk, utan att ändra något i texten, överhuvudtaget kan översätta tankar utgående från en annan kultur. Mer realistiskt är att se varje enskild översättning endast som en möjlig tolkning av källtexten. Tolken är då översättare i ett bestämt ögonblick och under bestämda omständigheter. Även samma översättares syn på samma text kan variera från gång till gång. Tidpunkten för översättandet, de rådande språkliga normerna, översättarens uppfattning om upphovsmannen till texten och om de personer som läser översättningen – för att inte tala om översättarens eget översättningsideal – påverkar arbetet.

När Jostein Gaarders Sofies värld översattes för den amerikanska läsekretsen (av den danska översättaren Paulette Möller), bytte man ut Gaarders hänvisningar till norsk litteratur till mer bekanta: Knut Hamsun ersattes med John Steinbeck och den norske diktaren Henrik Wergeland med LordByron. I översättningen har man gått in för en starkt målkulturanpassande strategi. Rätt eller fel? Vilken utvärderingsgrund är viktigare: översättningens lättlästhet och säljbarhet eller källtextens auktoritet? Var går gränsen mellan läsarvänlighet och nedvärdering av läsarna? Är det viktigare att erbjuda läsarna en underhållande upplevelse eller en möjlighet att lära sig något nytt och ta ett steg mot tankevärlden i en annan kultur? När han eller hon bedömer hur en sådan förlags- och översättningsstrategi lyckats, deltar kritikern på samma gång i diskussionen om ett kulturfrämjande litteratursystem och om förlagsverksamhetens ideologiska grunder.

Den tammerforsiska docenten Riitta Oittinen har granskat de fem existerande finska översättningarna av Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland (1865) med beaktande av förändringar i tiden och samhället. Anni Swans år 1906 samt Kirsi Kunnas och Eeva-Liisa Manners finska översättningar från år 1972 riktar sig framför allt till barn, medan Alice Martin år 1995 och Tuomas Nevanlinna år 2000 tar fasta på verkets klassikernatur; deras målgrupp är därvid klart vuxnare. I Martins finska översättning är det inte Liisa utan Alice som är ute på äventyr och även många andra namn har bevarats i sin ursprungliga form. Det här visar att översättaren har tänkt sig att hennes läsekrets klarar av att smälta en viss dos kulturellt och språkligt främmande material. Ett sådant förfaringssätt kan benämnas källkulturbunden översättningsstrategi.

Varje finsk översättning har sitt eget värde, men för att bestämma värdet räcker det inte att recensenten hänvisar till det som han personligen har förkärlek för. Att förstå skillnaderna mellan de finska översättningarna förutsätter att recensenten fördjupar sig mer i de faktorer som ligger bakom.

En översättning kan man naturligtvis granska enbart som en självständig målinriktad text, varvid de viktigaste utvärderingskriterierna torde vara stil och smidighet samt översättningens förhållande till annan litteratur på samma språk. Då bör kritikern i alla fall fundera på vilket verk han eller hon recenserar och vem som är dess egentliga upphovsman. Vems stil, ordval och betydelser är det i själva verket fråga om?

Ifall man granskar en översättning just som en målinriktad spegling av källtexten, förutsätter utvärderingen en jämförelse av översättningen och källtexten. Översättningen ger inte automatiskt omedelbar tillgång till den ursprungliga upphovsmannens tankar och språk. Översättaren har kunnat tillämpa en målkulturanpassande eller källkulturbunden strategi, lägga till eller ta bort något på goda eller mindre goda grunder. Han eller hon har kunnat tillämpa flera olika översättningsstrategier på olika ställen t.o.m. i samma text. Kritikern har i allmänhet inte möjlighet att bekanta sig med översättarens enskilda bevekelsegrunder för varje enskilt ordval; det är exempelvis ovanligt inom skönlitteraturen att översättaren skriver förord.

Man bör förstå det faktum att kritikern inte alltid har möjlighet att få källtexten i sin hand och oftast inte heller har tid för en grundlig jämförelse. På vilket sätt kan han eller hon då vara rättvis både mot översättaren och själva verket?

Det minsta man kan begära av den som bedömer t.ex. en översättares stil och ordval är att vederbörande frågar sig själv vilka alternativ översättaren har haft och vad som skulle ha hänt ifall denna hade valt annorlunda. Ifall kritikern inte kan besvara sin egen fråga och se ifrågavarande passus i texten med översättarens ögon, torde han eller hon inte vara fullt kapabel att recensera översättarens arbete. Å andra sidan berättigar inte heller enbart en granskning av översättningen till att dra definitiva slutsatser om ursprungstextens och författarens förtjänster eller brister.

En god kritik gör klart för läsaren om det är originalet eller översättningen som bedöms. Kritikern behöver inte nödvändigtvis själv vara desto mera författare än översättare, men en sakkunnig syn på författarens och översättarens yrken kan aldrig vara till skada. Att recensera översättningslitteratur förutsätter av kritikern både kännedom om vad som är högklassig litteratur och känsla för vad en god översättning är för något. Att kritiskt bedöma översättningslitteratur är en krävande sysselsättning.
——–
Päivi Stöckell () slutför som bäst sin doktorsavhandling om översättningskritik.

Recensioner av översättningar som åstadkommits av studerande i översättningsvetenskap under höstterminen 2002 kommer att publiceras på dessa sidor.

Översättning Sunniva Ekbom och Nalle Valtiala