Vem återanvänder kritik?

Tidningsläsande medborgare har allt oftare lagt märke till en sak: samma recension av någon nyutkommen bok dyker plötsligt upp i två-tre tidningar. Beror detta på att kritikerna, för att förbättra sin ekonomi, börjat sälja sina texter till redaktioner i olika väderstreck?

Sällan. Snarare är det så att den ekonomiska ledningen för tidningarna i sin rationaliseringsiver gjort slag i saken. Man har insett att få produkter lämpar sig lika väl för kompostering och återanvändning som kritik.

Aamulehti startade redan 1996 sin Treffi-bilaga med tv-material; 17 tidningar gick med i leken. Både programkommentarer och arbetskrävande programfakta produceras koncentrerat. I en intervju i Helsingin Sanomat försäkrade koncernens dåvarande vd Matti Packalén att nivelleringen av tidningar inte utgör någon större fara, kärnan är ju det lokala stoffet.

Till det lokala stoffet räknas på många håll inte längre kritiken, åtminstone inte kritik som gäller nationella företeelser typ tv-program och litteratur. Möjligheterna att länka ihop materialet har blivit allt större i takt med koncentrationen av tidningsägandet på Alma Media och Sanoma-WSOY. Som motvikt har fem landsortstidningar förenat sina krafter i en Sunnuntaisuomalainen-bilaga.

I dag börjar de finska tidningarna med sina gemensamma och utbytbara sidor och texter alltmer påminna om ett spindelnät. Förutom gemensamma bilagor finns det olika byteskontrakt mellan två eller flera parter.

Ännu glider inte litteraturkritiken alltför lätt över från en tidning till en annan. Många tidningar håller sig med erfarna kulturskribenter med hög status. En del är namn på hemorten, andra är välkända i hela riket. Det är svårare att skjuta dem åt sidan än att köra över de mestadels unga kritiker som bevakar tv-program.

Sanningen är ändå den att också kritikens ställning är hotad. Redan finns det tidningar som inte vill ha egna kritiker med lokal profil och läsekrets. För sådana blad är allt bra så länge det finns nånslags kritik på kultursidan, helst billig i inköp.

Det händer ju också att en skribent skickar in sin text till mer än en redaktion. Kritikerarvodena är låga, i många kulturtidskrifter obefintliga. För att det ska bli någorlunda rimlig ersättning för mödan kan två publikationer vara på sin plats. Om texten levereras gratis, känns kravet på copyright orimligt.

Vi vill ha allt – genast och gratis!

Kritikern säljer upphovsrätten till sitt verk – den skrivna recensionen. Copyright är inte bara en abstrakt moralisk princip utan också en stenhård handelsvara. Den kan säljas i bit eller i skivor. Storleken på arvodet måste bero på om texten är avsedd att ingå en gång i en tidning eller i flera publikationer.

Den traditionella modellen i vår tidningskultur är att man säljer upphovsrätten till en publicering, men nu blåser kallare vindar. Digitaliseringseuforin och sammanslagningarna i tidningsbranschen har lett till att många publikationer kräver allt större rättigheter i fråga om kritikernas texter, rätten att trycka om dessa i den egna tidningen eller koncernen – i extrema fall var och när och hur som helst.

På många redaktioner måste fasta medarbetare i dag underteckna permanent kontrakt. Innehållet varierar, men meningen är i allmänhet att skribenterna ska avstå från sin upphovsrätt – för det mesta utan vederlag.

Kaleva, en tidning med en högklassig kulturavdelning, krävde häromåret att medarbetarna – också kritikerna – gav sina rättigheter i present. I kontraktet stod så här: ”Materialet kan publiceras i Kaleva och i sådana publikationer samt arkiv till vilka Kaleva levererar material.”

I praktiken innebär detta att författaren till en recension eller annan text publicerad i tidningen ger förläggaren rättigheterna till ett syndikat, d.v.s. rätten att sälja texten till alla tidningar i riket.

I somras sattes ett liknande papper under näsan på Savon Sanomats medarbetare. Tidningen krävde att upphovsmannen ”överlåter åt förläggaren alla med upphovsrätten förknippade ekonomiska rättigheter till de verk som uppstår i denna medarbetarrelation. Överlåtelsen omfattar även de verk som tidigare publicerats i och arkiverats av Savon Sanomat.”

Kravet är hutlöst men betecknande i sin arrogans. En kritiker, vars handelsvara utgörs av hans arbete och dess upphovsrätt, skulle alltså i det ögonblick han eller hon signerar kontraktet överlåta alltihop åt förläggaren – kanske 15 år retroaktivt. I evighet. Amen.

Om jag satte mitt namn under ett sådant kontrakt, skulle jag – i den mån jag vill ge ut mina egna texter i bokform – bli tvungen att köpa dem av Savon Sanomat. Det vill säga samma texter som tidningen genom kontraktet övertagit utan vederlag. Samma öde skulle drabba författaren till en julnovell, som han eller hon önskar ta med i en bok.

Av det brev som medföljde kontraktet framgår att tanken är att grunda en textbank, för försäljning till höger och vänster. I normalkontrakt som gäller syndikat eller inspelning erhåller upphovsmannen sin andel av vinsten, i Savon Sanomats modell inte en cent. Dessutom är kontrakt i allmänhet tidsbegränsade och möjliga att säga upp, dock inte här.

Som det numera hör till god förhandlingssed, tvingades medarbetarna signera kontrakt under hot. Om du inte skriver under, är det slutskrivet hos oss.

Kritikern blir innehållsproducent – och upphovsrätten tillfaller universum

I en sådan verklighet lever kritikern. Hans och hennes arbete är en del av den omfattande innehållsproduktion, som samlas i textbanker och lagras i digitala valv, med maximal omsättning och återanvändning som mål. I en sådan kapplöpning spelar det just ingen roll vilket mottagande en ny roman får.

Trots allt är tidningarna i Finland än så länge ett steg efter sina amerikanska motsvarigheter. När jag medverkade i en Hollywoodtidning krävde man ”all rights of every kind or character whatsoever, throughout the world”. Det kan man kalla klarspråk.

Disneykoncernens krav är mindre modesta; i dess kontrakt krävs rättigheterna icke endast i hela världen utan i hela universum. I USA är det också kutym att förläggarna lägger beslag på rättigheterna inte endast i fråga om existerande arkiverings- och publiceringssystem utan även sådana som kan tänkas uppfinnas i framtiden.

I ett läge där upphovsrätten alltmer antar karaktären av ren handelsvara växer trycket. Den för kommunikationsfrågor ansvarige minister Kimmo Sasi krävde i fjol att upphovsrätten för journalistiskt arbete i ett arbetsförhållande överförs på arbetsgivaren. Utan svårighet kunde man i samma kaka baka in de fria redaktörernas upphovsrätter, genom att exempelvis definiera dem som korta arbetsförhållanden.

Ett annat tecken på hårdnande klimat är att Finland trots allt inte blev klart med förnyelsen av lagen om upphovsrätt, enligt EU:s direktiv, inom utgången av 2002. Ärendet flyttas över Idus Martiae, m.a.o. till nästa riksdag.

Orsak till fördröjningen är trycket från många håll. Upphovsrätten är det bränsle som krävs för att hålla igång maskineriet i vår sköna nya värld. Många är villiga att offra också de skapande förmågor som alstrar detta bränsle. Men mig tilltalar inte ett sådant framtidsperspektiv.

Författaren är pol.mag. och frilansjournalist bosatt i Helsingfors. Han har varit ordförande för Läscentrum, Finlands kritikerförbund och Finlands Journalistförbunds freelancersektion.