Vad är det som har gått fel då en kvinnlig författare i Estland måste ”prostituera” sig, vika ut sig mer eller mindre naken i de estniska tidningarna för att få uppmärksamhet och kunna sälja sin bok? Vad har hänt med den tidigare seriösa litteraturbevakningen i Finland och med medierna som snällt lyder förlagen, lanserar diverse kändisar som författare och som förenklar och fördummar det kritiska uppdraget?

Vad spelar det för roll för författare, förläggare, översättare och journalister på väg till bokmässan i Frankfurt, att den världsberömda ryska journalisten Anna Politkovskaja, känd för sina reportage och böcker om folkmordet i Tjetjenien, först blev inbjuden att deltaga i mässan men nu anmodas hålla sig borta därifrån? Detta för att temat är rysk litteratur och för att president Vladimir Putin inbjudits som hedersgäst. Han vill inte befinna sig på samma plats som Anna Politkovskaja och inte heller tala om Tjetjenien.

Vem bryr sig egentligen om att unga kvinnliga författare på ett sexistiskt sätt marknadsförs i S:t Petersburg? Allt är ju tillåtet. Vem bryr sig om att Vladimir Sorokin , en av Rysslands numera mest kända författare, för något år sedan blev åtalad på grund av sin enormt provokativa, systemkritiska roman Blått fett?

Man kan på något sätt förstå att tio år av frihet i det postsocialistiska Estland faktiskt lett till en känsla av att ”allt nu är tillåtet” – så också diverse märkliga försäljningsknep –– i synnerhet som litteraturens position förändrats enormt och mistat sin tidigare centrala position i landet. Det här tyder förstås på det enorma paradigmskifte som skett i landet sedan Sovjetunionens sammanbrott. Men tillsammans med all negativ sovjetbråte hamnade i hög grad också känslan för, ansvaret för kulturen på sophögen. Nu är det svårt för de flesta författare i de postsovjetiska länderna att nu ut med sina böcker. Förlagen kämpar med svårigheter om de vill satsa på kvalitet, på udda litteratur i stället för att ge efter för populismen, bästsäljarna, deckarna, skräpunderhållningen. Här har också litteraturkritiken i dagspressen allt mera fått en undanskymd plats. Men vem bryr sig?

Dessa kommersiella fenomen finns ju sedan länge hos oss och är självklarheter. Men ändå är det skäl att gång på gång påminna oss – inte minst oss som skriver litteraturkritik – om det ”kritiska uppdragets” betydelse, det enorma behov kulturlivet och samhället har av en ständig kritisk diskurs. Och då kommer vi också fram till frågan om trovärdigheten hos den kultur- och litteraturkritik vi i dag i Finland har i dagspressen och litterära tidskrifter eller etermedia.

Var finns den argumenterande dialog som kritikern borde föra med det recenserade verket, med dess textualitet, struktur, det litterära och samhälleliga sammanhanget och dessutom värdefrågorna?

Här handlar det också om det editeringskoncept som anammades i någon eller några av våra stora dagstidningar i mitten på 1980-talet, spred sig vidare och ledde till nivellering och konformism i stället för personligt analytiska kritikerröster. Detta fenomen har sedan fått långt gående konsekvenser för litteraturkritiken, litteraturen – ja för synen på hela det kulturella fältet.

I värsta fall leder editeringsdiktatorns härjande i en kritikers text till att textstrukturen, hela det intellektuella resonemanget splittras och helt förintas. Men vem bryr sig?