Vem dödade Bambi? – bland främlingar och autister

Forskaren Anna Nygren som själv har diagnosen högfungerande autism hävdar att den finns en skild autistisk läsaretik. Hon har gjort en associativ läsning av de omtalade böckerna Autisterna och Vem dödade bambi?  De delar en central referens till ett citat av Simone Weil om främlingskap. Anna försöker förstå sexuellt våld, kollektiv och vad det innebär att vara vittne genom texten.

Jag doktorerar i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Min avhandling handlar om Monika Fagerholms Vem dödade bambi? (2019) och hur denna arbetar med kollektivitet i förhållande till ett våldtäktsperspektiv och en etisk position.

Parallellt med detta är jag också lärare i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, där jag bland annat arbetar med kursen Autistiskt skrivande. Den här texten är ett försök att sammanföra dessa positioner: läsningen av Fagerholms roman, och arbetet med det autistiska språket. Jag för samman dessa genom ordet ”främlingen”. Textens intention är att genom associationen som textuell rörelse föreslå en neurodivergent etik och en läsning av Fagerholms kollektiv som en värld där denna etiska hållning behövs. Ordet neurodivergent syftar till en förståelse av neurofunktion på ett icke-patologiserande sätt, som också betonar den politiska aspekten av att tillhöra en neurofunktionell minoritetsgrupp. Jag försöker också etablera eller beskriva en sorts autistisk läsargemenskap och hur en sådan position och ett sådant sammanhang kan skapa en ”främmande” ingång till en etisk läsning.

Vem dödade bambi? är en text som handlar om en grov gruppvåldtäkt, utförd mot en socioekonomiskt utsatt flicka av ett gäng överklasspojkar, och hur detta brott påverkar hela den fiktiva småort i vilken det begås, skildrad genom Fagerholms etablerade stil, fylld av citeringar, repetitioner, rytmer. I romanen förekommer ordet ”främling” elva gånger, oftast i konstruktionen ”främlingen i mig/honom”. Citatet ”att älska en främling som sig själv innebär att älska sig själv som en främling” kommer från Simone Weil.

Två år efter att Fagerholms roman ges ut utkommer Clara Törnvalls essäistiska/självbiografiska Autisterna – om kvinnor på spektrat (2021). Här citerar Törnvall exakt samma rad ur Weils verk: ”att älska en främling som sig själv innebär: att älska sig själv som en främling”. Törnvall läser, genom bland andra Rosemary Dinnage och Michael Fitzgerald, Weil som autistisk. Och hon reflekterar över ordet ”främling”. ”Hon vill säga något om att acceptera det främmande i sig själv”, skriver Törnvall.

Ett monotropiskt främlingsintresse

Jag fick diagnosen ”högfungerande autism” vid 28 års ålder. Autismen gör bland annat att jag har en tendens att fastna i detaljer, och utveckla ett så kallat ”monotropiskt”, ett begrepp Dinah Murray beskriver som ett smalt men starkt fokus och intresse för dessa detaljer. Den detalj jag nu fastnat för är främlingen. Centralt för det monotropiska intresset är också att det är, enligt Murray, ”charged with feeling”, alltså, ett känslomässigt intresse.

Min läsning i denna text filtreras genom det smala fokuset på det enskilda ordet; främling. Genom läsningen, undersöker jag hur främlingen som position utgör en fruktbar etisk situation. Främlingen är som ett slags bokstavlig metafor – jag värjer mig mot ordet ”bokstavlig”, jag värjer mig mot ordet ”metafor” – genom vilken jag övergripande undersöker relationen mellan en autistisk etik och en autistisk subjektivitet, och, ännu mer övergripande, en etik som omförhandlar subjektivitet och som kollektivitet.

Boken handlar mycket om Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och en kafkaesk tillvaro på ett ekonomiskt existensminimum.

I B-laget (2022) skriver Freddot Carlsson Andersson om sitt liv med autism och ADD och hur dessa funktionsvariationer gör det omöjligt för honom att leva i dagens svenska välfärdssamhälle. Boken handlar mycket om Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och en kafkaesk tillvaro på ett ekonomiskt existensminimum. Men den innehåller också några träffande beskrivningar av autism. Som när Carlsson Andersson beskriver sin oförmåga att kategorisera människor: ”Men främlingar blir lika verkliga som de jag faktiskt känner.”

I slutet av Albert Camus Främlingen (1942), när Meursault strax ska avrättas, tänker han på ”världens ömma likgiltighet”. Jag tänker på världen och jag tänker på vad för slags etik som ryms inuti en ”öm likgiltghet”. Inför denna ömma likgiltighet är främlingar lika verkliga som dem vi faktiskt känner. Jag frågar, utifrån detta, är det en autistisk etik som inte skiljer mellan bekanta och främlingar?

Den kollektiva läsningens etiska potential

I  Is There a Text in this Class? The Authority of Interpretive Communities (1980) argumenterar Stanley Fish mot den formalistiska idén att texten i sin ensamhet är den grundläggande, neutrala, oföränderliga komponenten i den litterära upplevelsen. Fish uppmärksammar istället först, att varje läsare själv är en essentiell del av läsupplevelsen – det personliga och subjektiva spelar alltså roll.

Men sedan fortsätter han genom att tydliggöra att detta inte ska uppfattas som att han påstår att alla läsningar är individuella, och totalt subjektiva och att det finns ett begränsat antal tolkningar. Nej, varje läsare tar sig an texten som del av ett läsarkollektiv. Min nördiga läsning av främlingsordet och främlingspositionen kan då motiveras som giltig genom att påpeka att den kan förstås i relation till detta autistiska kollektiv.

Jag är intresserad av det ansvar eller den moral som skrivs fram genom ”världens ömma likgiltighet”. Jag undrar om det finns en autistisk etik.

Jag tror det finns en etisk aspekt av främlingskapet – som Weil rör sig mot i uttalandet om att älska främlingar och sig själv som en främling.

Stanley lyfter fram hur hans perspektiv innebär att ansvaret för tolkning och bedömning flyttas från texten till läsaren. Jag är intresserad av det ansvar eller den moral som skrivs fram genom ”världens ömma likgiltighet”. Jag undrar om det finns en autistisk etik. Jag tänker att det finns något i det Andersson Carlsson skriver: ”Men främlingar blir lika verkliga som de jag faktiskt känner.” Något som handlar om att inte (kunna) göra skillnad mellan dem en känner och dem en inte känner. Jag tror det finns en etisk aspekt av främlingskapet – som Weil rör sig mot i uttalandet om att älska främlingar och sig själv som en främling.

Stanley argumenterar för att det centrala för litteraturvetenskapen bör vara “the structure of the reader’s experience rather than any structures available on the page.” Och att läsarens agerande borde vara “the center of attention, where they are regarded not as leading to meaning but as having meaning.” Läsaren är för Stanley alltså den som gör textens mening. Huruvida detta är det enda sättet att se på läsandet kan diskuteras.

Finns det inte i själva texten något som pekar läsaren åt ett visst håll? Elisabeth Hjort skriver i sin avhandling Förtvivlade läsningar. Litteratur som motstånd och läsning som etik (2015) om just läsningen som en etisk praktik. Detta syftar till att texten som läsaren läser kräver ett etiskt ställningstagande av läsaren. Den mening som läsaren då gör är en egen etik. Jag tänker att det finns ett etiskt agerande i min läsning av Vem dödade bambi. Jag upplever att det är texten som kräver detta av mig. Men också de sammanhang inom vilka jag läser.

Ett community och dess motståndsläsning

Stanely menar att läsare tillhör “interpretive communities”. Min läsning kommer från ett neurodivergent perspektiv. Jag har, genom kursen och forskningsprojektet Autistiskt skrivande, hittat ett autistiskt sammanhang, som låter mig läsa på ett autistiskt sätt. Det autistiska ses ofta som ensamt, eftersom den autistiska inte ses som social kompetent. Jag läser Monique Bothas artikel ”Academic, Activist, or Advocate? Angry, Entangled, and Emerging: A Critical Reflection on Autism Knowledge Production” (2021), som beskriver hur autistiska personer av forskningen alltid skildrats utifrån, och det på ett ytterst våldsamt sätt, Botha citerar forskare:

“Autistic children are severely disturbed. People seem to be no more than objects to them. . . You see, you start pretty much from scratch when you work with an autistic child. You have a person in the physical sense—they have hair, a nose and a mouth—but they are not people in the psychological sense.” (Lovaas, 1974).

Och jag vill i min skissering av det autistiska läsandet argumentera för att det finns en särskild sorts autistisk läsaretik.

Botha påpekar det oacceptabla i det här, och lyfter fram en med nödvändighet aktivistisk autistisk akademisk position. Jag håller med Botha. Och jag vill i min skissering av det autistiska läsandet argumentera för att det finns en särskild sorts autistisk läsaretik. En som bygger på att autister visst har en självförståelse och en förståelse av andra, men att denna förståelse bygger på främlingen som koncept. Ett sammanhang består alltid av främlingar, och genom att värna om främlingsskapet utvecklas en etik som går i linje med ”världens ömma likgiltighet”.

En öm likgiltighet och farlighet

Weils “Essay on the Notion of Reading” (1990) är en meditation kring idén om läsning, tänkt att sprida ljus över ett antal konceptuella och experimentella mysterier, i relation till den existentiella upplevelsen av världen. Jag tänker på läsningen, som upplevelse. Mia Österlund citerar i en artikel en recensent som beskriver läsningen av Lola uppochner som omöjlig att förklara, som något som endast går att uppleva. Fagerholms textvärld blir därmed något som lägger läsningen bortom det begripliga. Jag tänker på läsningen av världen. Det obegripliga – det som kan vara fruktansvärt, fascinerande, sublimt, överväldigande – kan det också vara allt samtidigt? Vad händer när världen blir läst?

Weil skriver också om läsning som en mystisk upplevelse – är vissa texter mer så än andra? Rimligtvis, ja. Hon skriver om upplevelsen av världen, genom texten, det är genom universums sätt att behandla henne – ge henne upplevelsen, som hon känner igen världen. Jag tänker på hur världen ”treats” Sascha, hur den genom texten behandlar mig genom den rörelse den utövar mot Villastans invånare i Vem dödade bambi. Det är genom den brutala upplevelsen av världen mot huden som man (som läsare) påminns om världens varande och beskaffenhet. Det är FARLIGT. Weil skriver:

Because what we call the world are those meanings that we read: the world is not real. But it grabs us as if it were external to us; and so the world is real. Why do we desire to resolve this contradiction, when the highest task of thought on this earth is to identify and contemplate those insoluble contradictions, which, as Plato said, draw us upwards What is unique is that we are not given sensations and meanings; we are given only what we read; we do not see the letters.

Läsningens förändring av själen

Jag tänker på detta. Relationen mellan känsla och text som direktkopplad, förbi kroppen, hjärnan och andra människor, som en reflex. Österlunds artikel framhäver hur Fagerholms text uppfattas som svårläst – men handlar det ens om en läsning? Kan texten vara en värld mer värld – mer värd, mer av en värd – än omvärlden. Jag tänker på min egen upplevelse av att läsningen är mer av ett modersmål för mig än den fysiska världen och framförallt det sociala sammanhanget, och också mer än mig själv. Jag själv framstår som mer främmande än texten – är det för att mitt autistiska jag inte kan ha en avslappnad relation till jaget? Såhär: “Autism is a devastating disorder because it disrupts not only understanding of others and their social relationships, but also understanding of self.” (Frith and Happe, 1999, p. 7 and 19). Weil skriver:

Thus the meanings—which, considered abstractly, look like simple thoughts—arise and surround me, take hold of my soul and change it from moment to moment, so that, to use a familiar English phrase, I cannot call my soul my own. I believe what I read, my judgments are what I read, I act based on what I read, how could I act otherwise? (min kursivering)

Jag tänker på läsningen som en form av mod

Det är som om läsningen gör en till främmande för att den har förmågan att förändra själen. Men jag upplever det snarare som om läsningen synliggör det som redan alltid varit främmande. Den påtalar att det finns inget begripligt. Läsningens etik bygger alltså på att visa hur texten är främmande, världen är främmande, jaget är främmande. Att låta sig uppleva texten, utan att tänka att läsning måste ske på specifika premisser, innebär att öppna upp för det främmande. Det som kan vara skrämmande.

Jag tänker på läsningen som en form av mod. Det är en läsning som gör att ”världens ömma likgiltighet”, kommer en närmare. Det är en ensamhet i en kropp, värld, tanke där allt är för alltid nytt (om och om och om och om igen).