Science fiction och fantasy samlar sina utövare, läsarna och författarna, på ett sätt som hör till undantagen. De som intresserar sig för science fiction och fantasy – eller bredare sagt, spekulativ fiktion – har fått beteckningen fandom. Fenomenet föddes i USA i slutet av 1920-talet och spred sig senare över världen. Ett finländskt scifi-fandom organiserade sig i slutet av 1970-talet.

Fandom kan bereda både läsare och författare mycken glädje. Fandom förser författarna och konstnärerna med en färdig, intresserad publik som kan ge snabb respons. Nya strömningar och idéer sprids snabbt i scifi-fanzines, på olika tillställningar, på nätforum och bloggar. Här kan publiken och författarna lätt komma i kontakt med varandra: bägge grupperna delar upplevelsen av att vara fans – de har från barnsben älskat scifi och fantasy, filmer och serier.

Men fandom har också sin skuggsida. Benämningen ”scifi-ghetto” är beskrivande. Fandom är en självtillräcklig enhet, vars lagbundenheter och strömningar, till och med språkbruk, svårligen öppnar sig för utomstående. Scifi och fantasy bildar en egen ö som har ganska få broar över till den övriga litteraturens och konstens kontinent.

Avogheten är ömsesidig. Mainstreamfiktionen förstår inte fantasyns och scifins särdrag och syften. Man kopplar ihop scifi med mediaprodukter som Stjärnornas krig eller StarTrek och har ingen kännedom om vilket intellektuellt fascinerande idélaboratorium scifi är när det är som bäst.

Fandomgänget å sin sida ser med ett visst förakt på dem som läser mer alldaglig prosa: vad i fridens namn är det som attraherar i den där tråkiga realismen? I det egna ghettot är det varmt och skönt, den onda världen är långt borta.

Ett ghetto räcker inte

I den anglosaxiska världen kan fandomfenomenet i stor utsträckning fungera som en egen ö. Läsare finns det tillräckligt av för att de ska kunna försörja en kader författare, redaktörer och förläggare. I Finland är situationen annorlunda. De författare som skriver spekulativ fiktion måste också försöka tillmötesgå en större publik, på ett litet språkområde räcker ”eget folk” helt enkelt inte till.

Litenheten har haft inflytande också på vårt egen scifi-fandom, som har bemödat sig om öppenhet och vill sprida sitt evangelium också till dem som läser mainstreamlitteratur.  Scifi-fansens sammankomster, så kallade cons, är i Finland för det mesta öppna tillställningar. Det största evenemanget, Finncon, är ett kulturevenemang som är gratis och öppet för alla. Därför kan det också årligen samla publik i tusental – till skillnad från svenskarnas Swecon som är en avgiftsbelagd tillställning som drar bara ett par hundra besökare. Att vara utåtriktad har varit till nytta. I de finska medierna har scifi och fantasy en större synlighet än i många andra länder. Man har också en förståelse för genrerna som är både bredare och djupare.

Debatten som förts under 2000-talet visar ändå att situationen för dem som skriver spekulativ fiktion är besvärlig. I färskt minne finns till exempel diskussionen från 2003 där förtruppen bland de finländska författarna av spekulativ fiktion tog avstånd från termen science fiction.

Orsaken var huvudsakligen att termen väckte felaktiga förväntningar om exploderande rymdskepp och tentakelförsedda monster. Författarna var trötta på att slåss mot fördomar. De ville avstå från den gamla genrebenämningen och om möjligt ersätta den med den mer allmänt hållna termen spekulativ fiktion.

Ett par år efter detta fick man ett nytt bevis på den fördomsfulla hållningen när juryn för Finlandia Junior priset lämnade genren fantasy utanför den litteratur som kunde kandidera för priset. Juryn fick också välförtjänt kritik för detta.

Ambitionen att avstå från den traditionella genrebenämningen genererade ett nytt begrepp i finska språket: en grupp författare lanserade år 2006 begreppet realfantastik. Det beskriver ganska väl den finska spekulativa fiktionen, där vardagsverkligheten ofta är utgångspunkten för de fantastiska vändningarna.

Finnish Weird mår bra

För tillfället verkar det som om det går bra för den spekulativa fiktionen i Finland. Varje år dyker det upp nya intressanta författare. Fandomverksamheten är livlig. Allehanda projekt, antologier, nätsidor och evenemang ser med jämna mellanrum dagens ljus. Det nyaste tillskottet är den nyfolkliga spekulativa fiktionen (Uusrahvaanomainen Spekulatiivinen fiktio) som har som mål att återupprätta den traditionella äventyrsscifins och -fantasyns förlorade heder.

Finländsk scifi och fantasy har väckt intresse också utomlands. Johanna Sinisalos, Leena Krohns och Hannu Rajaniemis böcker har fått ett fint mottagande. Man skulle till och med kunna tala om det lilla fenomenet Finnish Weird, ”suomikumma”.

Det verkar också som om genregränserna inte längre är så stora vattendelare. De finska spefiförfattarna verkar ha precis lika mycket prestige som övriga författare. Medierna ignorerar dem i alla fall inte, snarare tvärtom.

Egentligen är uppdelningen mellan fantastik och realism ganska menigslös. Fantastik är ett grepp inom konst och litteratur, jämförbart med realismen. Och visserligen är fantastiken historiskt sett den av de två som är äldre och har en bredare spridning.

Är då sundet mellan scifi-ghettots ö och mainstreamlitteraturens kontinent igenfyllt för gott? Kanske inte ännu. Men ett par nya broar har öppnats ut till ghettot, och det kan väl hända att det kan bli ett pittoreskt turistmål för den fördomsfrie resenären.

Vesa Sisättö
Skribenten är redaktör och författare med scifi och fantasy som specialitet.