På decennier har vi inte haft någon storstrejk i Finland. Men jag vet hur man direkt skulle kunna få igång en. Om någon arbetsgivare skulle föreslå, som ett skämt bara, att svetsarnas, sjuksköterskornas eller grundskollärarnas avtalsvillkor blev identiska med konstnärers och forskares – de som får hålla till godo med stipendier. FFC, tjänstemannaorganisationen STTK och Akava skulle stanna hela landet, omedelbart.

Jag förmodar att större delen av finländarna inte ens vet att det finns en grupp människor som fortfarande saknar större delen av den sociala bastryggheten, den som anses vara allas rättighet och en självklar del av det vi kallar välfärdssamhälle. Blir man arbetslös får man dagpenning, blir man sjuk kan man gå till arbetsplatshälsovården och bli sjukskriven, får man tillökning i familjen kan man bli föräldraledig. Arbetet ger en pension.

Till er kännedom, kära medborgare, så är det inte. Om du arbetar med konst eller vetenskap och lever på stipendium, är du ur systemets synvinkel grus i maskineriet. Du är också en skum parasit som sannolikt är arbetsskygg, och du kan inte kan räkna med någon välvilja eller förståelse – för att inte tala om socialskydd.

Det finns förstås konstnärer och forskare av vitt skilda slag. En författare som har ett mångårigt arbetsstipendium och vars böcker säljer acceptabelt, klarar sig nog om han eller hon inte blir allvarligt sjuk. Professorer och forskare vid Finlands Akademi har en bra genomsnittslön, och dit hör alla förmåner. En författare som fabricerar bästsäljande förströelselitteratur kan bli på riktigt rik, och till och med ha råd med en privat pensionsförsäkring. Berömda dirigenter reser över hela världen och bor på flerstjärniga hotell.

Skillnader finns också mellan de olika konstgenrerna. Bildkonstnärernas situation är särskilt svår. De som är fast anställda vid institutionsteatrarna har det bra, men större delen av skådespelarkåren har det illa ställt. Tecknade serier och cirkus betraktas inte ens av alla som konstgrenar, och de bemöts därefter. Som skönlitterär översättare eller som kritiker är det svårt att klara sig ekonomiskt. Däremot finns det inom den klassiska musiken många orkestrar som ger riktiga, fasta jobb, som gör att en musiker – som har turen att få ett av dem – kan leva ett tryggt medelklassliv.

Men för den vanliga konstnären och forskaren ter sig vardagen annorlunda. Snuttjobbaren får leva med nervpressen i stipendielotteriet och i övrigt skrapa ihop till sitt uppehälle där det går. Förståelsen hos personalen på arbetskraftsbyrån, när den kommer i kontakt med en person som inte kan klassificeras som ordinär arbetstagare eller som egen företagare, är minst sagt begränsad. Dessutom är myndighetspraxis varierande. Hur en konstnär blir bemött (och vilket öde han eller hon går tillmötes) kan bero på vilken ort han bor på.

För att lösa detta har man tagit till enklast möjliga knep. Alla forskare och konstnärer kunde ju betraktas som företagare. Det skulle säkert underlätta för myndigheterna och tillfredställa särskilt dem som tror att ”privatföretagsamhet ” är något mänskligheten generellt strävar efter. Alla som håller låda om kreativitet och spetsforskning, alla konsulter och ljushuvuden i utredningsgrupperna skulle gråta av lycka.

Av någon anledning begriper man inte vetenskapens och konstens egen speciella karaktär, än mindre erkänner man den. Däremot har vissa andra fått en accepterad särställning. För idrottare och för jordbrukare finns särskilda procedurer. Särskilt den senare gruppen har en förbluffande hög levnadsstandard om man tar i beaktande att deras inkomster nästan helt betalas av allmänna medel. Även du, kära läsare, finansierar Bertil Bondes cityjeep med dina skatter.

Är konsten och vetenskapen verkligen så obetydliga att de alltid får vika sig för andra gruppers hänsynslösa bevakning av sina egna förmåner?

Precis innan riksdagsvalet tillsattes ännu en arbetsgrupp för att dryfta stipendearbetarnas problem. Men ljust ser det inte ut. Man har tidigare sett hur frågorna begravts i arbetsgrupperna.

En ny regering och ett nytt regeringsprogram håller på att sättas ihop. Hur skulle det vara om man klart och tydligt skrev in att de som lever på konstnärs- och forskningsstipendier under denna regering ska ges den sociala bastrygghet, pension och andra förmåner som andra medborgare redan har? Tekniska problem kan alltid lösas, utvägar kan alltid hittas. Men viljan fattas.