Ibland händer samma sak samtidigt. Den senaste tiden har flera romaner skrivits med Vasa brand som utgångspunkt, både populära lättare historiska romaner och höglitterära tungviktare. Skribenten har läst Ulla-Lena Lundbergs Lyser och lågar, Mikaela Nykvists Runsorserie och Catharina Östmans Månskenssonaten.

Mikaela Nykvists fyrdelade historiska romanserie Runsor handlar om tre släkter, Grönberg, Karlsson och Adlerhjelm (senare Palmlöf, några år Vikstam). Delarna heter Rök i fjärran, Förändrad och bränd, Mellan is och aska, Av styrka mot ljus. Man är inte bortskämd med läsarromaner av det här slaget i Svenskfinland. Böckerna är utgivna mellan 2017 och 2021.

 

Serien får nya aktualitet med ett par andra romaner utgivna i höst, Ulla-Lena Lundbergs Lyser och lågar och Catharina Östmans Månskenssonaten som också är en del av en planerad serie.

 

Eld, krig, järnväg och skepp

Startskottet för Nykvists serie går vid Vasa brand och den avslutande boken Av styrka mot ljus avklingar i efterspelen efter branden på hjulångaren S/S Österbotten. Att S/S Österbotten förliste har betydelse för flera av romanpersonerna. Redarens gravida hustru Maria Malm gick förlorad.

Man kommer att tänka på Estonia och den betydelse katastrofen haft för Estland. När skepp som är uppkallade efter en nation, landskap eller ort går under blir symboliken tydlig och olyckan får en större betydelse. Flaggskeppet Moskva som förliste den 14 april 2022 (på dagen 110 år efter Titanic) på Svarta havet efter att ha träffats av ukrainska sjömålsrobotar, har kanske fått motsvarande funktion för Ryssland.

Man kommer att tänka på Estonia och den betydelse katastrofen haft för Estland

De två mellanliggande delarna, Förändrad och bränd och Mellan is och aska, kretsar kring Krimkriget då en nybliven änkling flyr sin sorg och nödåren med extrem kyla då största delen av skörden gick förlorad i Finland. Det var under Krimkriget pressen fick sin ställning som opinionsbildare. Tidningen dyker upp i Karlssons familj vid den här tiden – inte i hemmet, men de letar efter nyheter om en familjemedlem i den, Hugo som är ombord på Österbotten.

Efter nödåren byggs också järnvägsbanan mellan Riihimäki och Sankt Petersburg. Den kallas för skelettbanan (idag Allegro) eftersom så många arbetare gick under av svält, misshandel och sjukdomar när de byggde banan.

 

Individen i historien

Runsorserien, namnet kommer från trakten Runsor där Vasa byggdes upp på nytt efter branden, är förankrad i både historiska händelser och i två-tre fiktiva släkter och de förändringar som äger rum i familjerna under de aktuella åren mellan 1952 och 1876. Det är fråga om en relativt kort period på 24 år, nästan en generation. Mikaela Nykvist har också uppkallat förlaget, Runsorina books efter orten.

De personliga levnadsödena är de bärande elementen i romanserien. Ung blir gammal och på 1800-talet under de omständigheter som rådde med olyckor, svält, våld och sjukdom gick åldrandet ofta fortare än det gör idag. De personliga fiktiva personliga ödena vrids skickligt kring historiska händelser.

Vid Vasa brand brann en liten flicka, Anna, inne.

Vid Vasa brand brann en liten flicka, Anna, inne. Hennes två systrar och pappa klarade sig. Det är utgångsläget för familjen Grönberg. Grönbergs bosätter sig på Karlssons mark, till en början vistas också Amalia och hennes faster Francesca där. Pappa Jakob är änkling och hans liv präglas av förluster och sorg. Familjen Karlssons centralgestalt är Alfred. Han gifter sig först med den äldre dottern Grönberg, Elna, sen den yngre, Magda. Alfreds mamma blir som en mor också för Alfreds hustrur eftersom deras egen mamma är död. Alfred tar sig också en fosterson, när han är på hemväg via Åland efter sin tid som frivillig i Krimkriget.

Amalia Adlerhjelm flyr med sin gnälliga, bortskämda faster undan branden, Elna är piga i huset. Det finns från romanens inledning anknytningar mellan Adlerhjelms, Grönbergs och Karlssons och kontakten återknyts genom hela serien. Familjerna är åtskilda däremellan eftersom de hör till olika samhällsklasser.

 

Till havs, på land och på vägarna

Familjerna är olika också på det sättet att Amalia utvandrar till Amerika medan Karlssons och Grönberg är stationerade på samma gård och ger sig in i att sedan när möjligheterna finns, utveckla verksamheten där.

Kapitlen har rubriker typ Sommar 1867 i Mellan is och aska. Frosten håller i sig till midsommar, Alfred Karlsson kan inte så. Man anar (och minns kanske från historielektionerna i skolan) att detta är inledningen till ett par år av akut, omfattande nöd då många tvingades ut på landsvägarna för att tigga, hungriga, frusna och sjuka.

Jag kommer att tänka på Laura Fitinghoffs roman Barnen ifrån Frostmofjället där landskapet är norra Sverige

Jag kommer att tänka på Laura Fitinghoffs roman Barnen ifrån Frostmofjället (1907, filmatiserad 1945) där landskapet är norra Sverige men där familjer och barn tvingas gå från hem och stuga. Och Harry Martinsons Nässlorna blomma om författarens alter ego Martin som såldes på barnauktion.

På samma sätt för Amalias flytt till Amerika (i det skedet är hon gift Vikstam) tankarna till Vilhelm Mobergs Utvandrarna (1949, film 1971 sedermera också musikal) om hur emigration inte alltid faller väl ut.

 

Perspektivskiften fördjupar berättelsen

Framställningen växlar mellan olika familjer, personer och platser. Kronologin är konsekvent framåtblickande. Perspektiven skiftar. Berättaren är osynlig och alla personer omtalas i tredje person, samtidigt finns här en hel del dialog där första och andra person anförs. Kapitlen är indelade i kortare avsnitt. Det här gör att hela Runsorserien är en intressant legering av populär, lättsmält läsning och ett mer ambitiöst litterärt projekt.

Det här gör att hela Runsorserien är en intressant legering av populär, lättsmält läsning och ett mer ambitiöst litterärt projekt.

Personerna reflekterar kring sina livsval och blickar ofta tillbaka på sina liv:

”Vi har det bra här med barnen, de gamla och djuren. Det är länge sedan vi valde att dela våra liv som man och hustru, Jag vet att det inte alltid varit lätt för oss, men det är det väl inte för någon annan heller. Men du skall veta att jag inte har ångrat mig.”

”Tack Alfred! Jag är glad att du säger så, för jag har varit osäker ibland.”

 

Den gamla skomakarens sorgliga öde

Under 24 år hinner det hända en del i en människas liv. Jakob Grönbergs utveckling är den mest berörande, möjligen för att den är så sorglig. Ungdomar växer upp, mognar, bildar familj och skaffar sig en utkomst, eller lever mer eller mindre på självhushållning. Utvecklingen för yngre generationer pekar framåt, mot större välstånd, bättre hälsa (till exempel möjligheter att klara förlossningar) och utbildningsmöjligheter.

Jakob är skomakare och hör till den äldsta generationen i böckerna. Redan innan Vasa brand har han förlorat sin hustru. Han har tre döttrar. Den första dör som bara fem år gammal i branden. Hela familjen tyngs skuld, förluster, våld och missbruk. Någonstans på vägen förlorar Jakob förmågan att leva sig in i andras öden – och sitt eget. Kamelens rygg knäcks då han på gamla dar vill hitta en ny kvinna åt sig och alla skrattar åt honom.

Amalia drabbas också hårt av livet. Hon skäms för att hon åtminstone delvis upplever att hon handlat mot bättre vetande och sin brors goda råd. Läsaren ser henne som ett offer. Hennes kapital förskingras. Hon går också ner i klass – i motsats till de andra i serien. Kanske det är därför utgången för henne i slutändan blir en annan? Amalia slutar långt från den punkt där romanserien börjar: ”Amalia är uttråkad. Hon har redan borstat och flätat sitt tjocka, mörka hår två gånger denna dag. Hon har vandrat under sitt spetsprydda parasoll längs Köpmannagatan tillsammans med sin gamla faster och hon har spelat på familjens piano.”

Alla fyra delar är försedda med en presentation av persongalleriet i början och ett efterord med korta faktarutor i slutet. Det gör läsningen lättöverskådlig och man har lätt att kolla upp en del historiska fakta.

 

Topelius på omslag och som undertext

Bokomslagen är väl tydliga, i synnerhet på de två senare delarna med landskapsfotografier i skimrande belysning. De andas pekoral på ett sätt som inte gör böckerna rättvisa. Den första delen pryds av en illustration till Zacharias Topelius Finland framstäldt i teckningar. Den passar bra i sammanhanget. Topelius populärhistoriska böcker kan också utläsas som en undertext i alla nämnda romaner, som ett tonfall, som en ideologi (som en kanon?). Också Lyser och lågar genomsyras av Topeliusanda.

Gestaltningen i romanerna är visserligen svepande, målad med breda penseldrag men de växlar fokus och sätter personerna i nya sammanhang. Ingen är renodlat god eller ond. De lever inte heller ”lyckliga i alla sina dar” som i sagan. Livsvillkor har betydelse för hur de olika personerna fungerar tillsammans och enskilt. Populärlitteraturen har ofta en tendens att gotta sig i människors elände, det gör inte Mikaela Nykvist fast hon inte väjer för hårda villkor.

Personerna i böckerna genomgår en utveckling, Nykvists språk och ordval gör det i mindre utsträckning.

Kanske hon ändå hade kunnat avstå från formuleringar som inte hör hemma i 1800-talet, utan att ge avkall på lättillgängligheten?

Mikaela Nykvist skriver i ett efterord att hon bemödat sig om att göra sina böcker lätta att läsa. Språket är enkelt och anpassat till vår tid. Kanske hon ändå hade kunnat avstå från formuleringar som inte hör hemma i 1800-talet, utan att ge avkall på lättillgängligheten?  I övrigt har Nykvist gjort ett gediget arbete och hon låter inte detaljkunskapen lysa igenom eller dominera framställningen. Hennes berättelse har gott flyt. Man kan naturligtvis läsa delarna skilt för sig men de gör sig bäst som en helhet.

 

Människan som en flammande låga

Det har kommit flera romaner som har Vasa brand som startskott – är det ett sammanträffande?

Jag tänker på Ulla-Lena Lundbergs Lyser och lågar och Catharina Östmans Månskenssonaten. Historiska romaner tycks överlag vara inne, den finlandssvenska höstens (2022) bokflod dominerades av genren. Men de flesta böckerna är förankrade i en annan tid och plats. Läsarromaner är däremot på tillbakagång, kanske för att underhållningen sköts på andra forum och plattformar?

Personerna och språkbehandlingen i Lyser och lågar gör skäl för Lundbergs boktitel. Trots hårda villkor har Lyser och lågar en energi som sveper läsaren med sig.

Några pigor beger sig av från Vasa till Helsingfors. Det finns inget arbete kvar för dem i den brandhärjade stan. Läsaren kan med sin inre blick se flickorna vandra längs ömsom dammiga, ömsom gyttjiga vägar, trötta, hungriga och tidvis sjuka. De drivs av flera olika hungrar. Två blir kvar på vägen, en på grund av sjukdom, en för att hon hittat en karl åt sig.

”’När vi har gått så här långt går vi fram till Helsingfors och ser med egna ögon hur det står till.’

Allt oftare klarar de sig mest på bären, som till all lycka börjar mogna i hagarna. Om de går tillräckligt nära kusten finns det folk som saltar in fisk till höstmarknaderna, och då blir de gälarflickor och får strömming med lite salt som de får koka i en brasa på stranden. Av sån mat blir man raskare än av bär, och de är glada att vara vid kusten, för enligt vad de hört följs de finska skärgårdssocknarna av svenska, och då blir det lättare att ta sig fram.”

Samtidigt som Betty och hennes kamrater stretar på längs vägarna vid Finlands kustremsa, strider Valentin och många andra finsk-ryska soldater i Krimkriget. Soldaterna krigar med samma glöd som flickorna vandrar. Så småningom sammanstrålar Betty och Valentin. De bildar familj och många år senare gör deras ättling, författaren Ulla-Lena Lundberg en djupdykning i arkiven och skriver fram Lyser och lågar. Där Runsorserien på tusen sidor omfattar 24 år, sträcker sig Lyser och lågar över tre generationer, från 1852 till 1920 och inbördeskriget.

Lundberg bryter upp språk och meningar. Hon för in en del dialektala och talspråkliga formuleringar i den löpande berättelsen. Här finns mycket humor. Hon har modet att avbryta, stanna upp och låta talet och pennan flöda. Såväl språket som personerna i boken glöder, lyser och lågar.

Läsaren får känna att hon vilar i sin litterära hemvist. Lundberg är etnolog i grunden och det har hon säkert haft hjälp av genom hela sitt författarskap.

 

Bildningsideal en gemensam nämnare

Utöver samstämmighet i händelsen Vasa brand finns det flera andra likheter. Det är kvinnor som står i händelsernas centrum. De har (åtminstone flera av dem) ett bildningsetos. De arbetar i perioder som lärarinnor och månar om flickors väl och möjligheter till utbildning, arbete och försörjning. De drabbas i olika utsträckning av olyckor, sjukdom, anhörigas missbruk, våld och död. I Runsorserien är flickornas bildningsväg kort, men Amalia arbetar och ägnar sig åt välgörenhet under en period. De manliga centralgestalterna införstådda med att arbeta för flickors och kvinnors rätt till skola och egen försörjning. Man anser att våldtäkt är förövarens skuld och skam, inte offrets.

De manliga centralgestalterna införstådda med att arbeta för flickors och kvinnors rätt till skola och egen försörjning.

Mot slutet av Lyser och lågar är det Olga, dotter till Betty och Valentin, som talar för flickors rätt till utbildning, personlig integritet och egna val. Olga har slagit sig ner med sin man Robert som så småningom dör i lungtuberkulos, på Finns, en känd folkhögskola i Esbo.

Såväl Lyser och Lågar, Runsorserien och Månskenssonaten behandlar samma period från 1852 i Vasa framåt, till Helsingfors och Esbo. De följer kvinnor, män och barn – familjer i vått och i torrt, i nöd och lust, skratt, gråt och gräl. Författarna Mikaela Nykvist, Catharina Östman och Ulla-Lena Lundberg både följer och styr. De har olika stilmedel och företräder på ett spännande sätt olika genrer mellan finkultur och populärlitteratur.

 

Böcker som omskrivs i texten

Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar 2022. Förlaget M.

Mikaela Nykvist: Rök i fjärran 2017, Förändrad och bränd 2018, Mellan is och aska 2019, Av styrka mot ljus 2021. Runsorina books.

Catharina Östman: Månskenssonaten 2022. Eget förlag.

 

Kulturproducent på Läscentrum och frilanskritiker.