Finlandssvensk litteratur var tidigare i princip ett okänt begrepp för den rikssvenska litteraturkritikern Anna Remmets. Med undantag av mumintroll och poeter från förrförra sekelskiftet. Hennes reviderade syn har banat väg för stilistiskt nyskapande skildringar där rasism och kön intar en central plats.

Jag har nu arbetat i fem år som en av två redaktörer för den nordiska kulturtidskriften Horisont som ges ut i Finland och Sverige. När jag berättar vad jag jobbar med för nya bekanta i mitt hemland Sverige, får jag ofta frågan vad jag har för koppling till Finland och det finlandssvenska. Och faktum är att jag numera känner en ganska stark koppling till åtminstone den finlandssvenska litteraturscenen efter att ha hållit ögonen på den under dessa år.

Jag känner till de flesta aktiva författarna i Svenskfinland, har läst flera av dem och även upptäckt fler ur tidigare generationer som hade gått mig förbi. Som till exempel den nyligen avlidna Carita Nyström. Denna feministiska pionjär skrev i boken Återväxt: Tankar kring reproduktion om reproduktivt arbete decennier innan det begreppet återuppstod i den breda svenskspråkiga feministiska debatten.

 

Arga mejl efter recension

Men svaret blir ändå att jag från början inte hade någon koppling alls till det finlandssvenska. För när jag som ung frilansare många år tillbaka i tiden började skriva för Horisont, var det för att jag hittat tidskriften på det numera nedlagda tidskriftsbiblioteket som hörde till Stockholms stadsbibliotek och blivit intresserad. Jag tog mod till mig och mejlade och fick börja skriva litteraturkritik och en del essäer.

Jag skrev att den led av en del klichéartade formuleringar, varpå jag fick det argaste mejl jag någonsin fått

En gång blev jag ombedd att recensera en roman som handlade om en gammal kvinna som ligger på sin dödsbädd. Jag skrev att den led av en del klichéartade formuleringar, varpå jag fick det argaste mejl jag någonsin fått, och då skriver jag ändå regelbundet i svenska tidningar om feminism och rasism. Mejlet kom från en dam som var mäkta upprörd över att jag, som hon tyckte ”sågat” en av henne älskad författare, och som hoppades att jag skulle lära mig lite ödmjukhet.

Jag är fortfarande av åsikten att även bra författare och i sig engagerande ämnen kan falla offer för språkliga klichéer. Men det jag däremot har lärt mig är att Birgitta Boucht, vars bok Dånet i ett ensamt öra, det var den jag recenserade den gången, inte bara är en omtyckt författare i Svenskfinland, utan även hon en framstående gestalt inom 70-talets kvinno- och fredsrörelse. Så ja, något jag definitivt har blivit ödmjuk inför är hur begränsad kunskap många av oss rikssvenskar har om mycket av den litteratur som ges ut på vårt språk och som borde vara så lättillgänglig.

 

Mer än Tove Jansson och Edith Södergran

Innan jag började skriva för en finlandssvensk kulturtidskrift kände jag som de flesta andra svenskar till Tove Jansson, Edith Södergran, Märta och Henrik Tikkanen och några till i samma liga. Monika Fagerholm älskade jag men visste knappt att hon är finlandssvensk. Kanske finns det en gammal kolonial tendens i Sverige att göra de svenskspråkiga författare som blir stora till ”våra” och därmed sudda ut deras finlandssvenskhet. Om det inte blir som med Tove Jansson, att den görs till en del av ett lätt exotifierat varumärke.

Kanske finns det en gammal kolonial tendens i Sverige att göra de svenskspråkiga författare som blir stora till ”våra” och därmed sudda ut deras finlandssvenskhet.

Mycket längre än så sträckte sig alltså inte mina kunskaper. Och detta var trots att jag läst flera terminers litteraturvetenskap på Stockholms universitet. Men genom att skriva regelbundet för Horisont vidgades min egen horisont och jag lärde mig mer än vem Birgitta Boucht var.

För trots att de finlandssvenska förlagen är så mycket färre än de svenska har jag mött många, och vitt skilda författarskap. Jag har blivit bekant med Ann-Sofi Carlssons minimalistiska och lågmälda prosa, med Hannele Mikaela Taivassalo som skriver både dystopisk fantastisk och psykologiskt realistisk relationsprosa. Och jag har läst Sanna Tahvanainens Körsbär i snön, en roman om Sylvia Plath som åtminstone i mitt hemland Sverige fått betydligt mindre uppmärksamhet än Elin Cullheds Augustprisbelönade roman om Plath, men som är lika fin.

 

Minoriteter i minoriteten

Jag misstänker också att många svenskar som lever kvar i bilden av att finlandssvensk litteratur är lika med Mumintroll och sekelskiftespoeter, har missat de finlandssvenska berättelser om att vara en minoritet inom minoriteten. Som Adrian Pereras White Monkey om uppväxten med en mor från Sri Lanka och en far från Finland. Och den nyutkomna debutromanen Skugga och svalka av Quynh Tran, som dock åtminstone har recenserats i svensk media, och som belönades med Svenska Yles litteraturpris.

Sinsemellan är de mycket olika, men båda handlar de om erfarenheten av mellanförskap och hårt slitande mammor i en ofta fördomsfull värld.

Mitt intryck är annars att många svenskar har en bild av att Finland är mer homogent än vad det faktiskt är idag

 

Nyskapande upptäckter

För några år sedan gav Förlaget också ut Koko Hubaras essäsamling Bruna flickor som handlade om att vara flicka, kvinna och rasifieras i Finland. Hubara är visserligen inte finlandssvensk, men genom att översätta henne från finska tillgängliggjorde Förlaget en bit viktig nutida intersektionell finsk feminism.

Mitt intryck är annars att många svenskar har en bild av att Finland är mer homogent än vad det faktiskt är idag. Kanske föreställer sig en del mer eller mindre omedvetet att finlandssvenskan, som av svenskar ofta uppfattas som mer ”gammaldags” men vacker, återspeglar ett mer traditionellt tillstånd i det finlandssvenska samhället i stort.

En stor del av den litteratur jag själv tagit del av och fastnat extra mycket för har dock varit just stilistiskt nyskapande skildringar där rasism och kön intar en central plats.

I detta sammanhang kan för övrigt också nämnas den feministiska teaterduon Blaue Frau, bestående av Joanna Wingren och Sonja Ahlfors, som 2017 gav ut en bok i chattform med titeln Någon hatar oss igen.

 

Inte de bästa förutsättningarna

Nästan alla svenskar känner som sagt till Edith Södergran (samt förhoppningsvis, men inte helt säkert, att hon var finlandssvensk) och färre men många, vet vem Henry Parland var. Men min gissning är att det är betydligt sämre ställt med kunskapen om nutida finlandssvensk poesi. Själv är jag glad över att ha upptäckt poeter som Eva-Stina Byggmästar, Mikaela Nyman, Ralf Andtbacka och Martina Moliis-Mellberg.

Dock är förutsättningarna att som svensk lära känna nya finlandssvenska författarskap alltså inte de bästa. Visst, en del uppmärksammas av den svenska litteraturkritiken. Men skulle till exempel en författare som Elin Willows, som för övrigt med boken Nya namn enligt min mening skrivit en av årets bästa romaner, ha fått samma uppmärksamhet på denna sida av Östersjön om hon inte parallellt givits ut på ett stort svenskt förlag (och dessutom från början är svensk)? En sådan undran säger inget om Willows, som är en briljant författare, men desto mer om den svenska litterära offentligheten.

Så nej, jag har inga finlandssvenska rötter. Men jag vill ändå tro att jag genom att sätta ner fötterna i den finlandssvenska litterära myllan kanske har slagit rot lite grann.

Rikssvensk litteraturkritiker som även är redaktör för kulturtidskriften Horisont. Bosatt i Stockholm.