Allt det bästa har inte hänt än

Philip Teir skriver med självironi och humor om medelålderns vedermödor, manlighet, kärlek och författarliv. Hans nya verk är en personlig och underhållande bok där bekännelserna ibland överraskar med sin ömhet. Recensenten Anna Möller-Sibelius har läst boken.

Att allt det bästa inte har hänt än i Philip Teirs personliga essäbok ska förstås ironiskt, som ett medvetet självbedrägeri. Han är 45 år och söker strategier för att hantera sin medelålderstillvaro med hälsoproblem, vuxna barn, äktenskap nummer två, författarambitioner. Han boostar sin manlighet med jaktlicens, bastubygge och en stor jeep.

Han tror ju inte så mycket på det hela själv, dessa nya manlighetsintressen som han skaffar sig. Jaktkursen går han för att veta hur man gör om man råkar köra på en hjort och måste avliva den, inte för att jaga.

På gymmet tränar han med sin coach tills den första vurmen lagt sig, och bastubygget verkar förbli drömmerier – redan tanken på att skaffa bygglov är paralyserande. Att ta en öl eller två (om det ska räknas till manligheten) faller sig naturligare och hjälper till att jämna ut verklighetens hårda kanter.

Manlig pendang till Mazzarella

Teirs bok Allt det bästa har inte hänt än, kallas dagboksroman. Det är ändå svårt att läsa den som något annat än dagboksliknande anteckningar i essäistisk form, där hänvisningar till filmer, musik, litteratur, dagsaktualiteter i världen och på det finlandssvenska kulturfältet flyter in i skildringen av Philip Teirs privata liv.

Inte för intet associerar han själv till Merete Mazzarella, för om hans text liknar något så är det den essästil som hon odlat som sin särskilda konstform.

För Teir passar genren uppenbart också, och han lyckas forma texten med sin egen personlighet och ge den manliga förtecken, även om han själv menar att det är ”tveksamt” om han är ”en riktig man”.

Det förbehållet gör honom förstås bara mer intressant och genom den skavande missanpassningen kan han anlägga ett reflekterande och ironiskt perspektiv på sig själv. En raljerande ton präglar framställningen i stort och bidrar väsentligt till textens styrka. Det är underhållande läsning, en feelgoodbok helt klart.

Men även om humorn är central och tar udden av de största allvarsamheterna, så finns de ju ändå där. Han konstaterar att han borde skriva mera om kärlek, om hur ”kärlek är att hitta en person som kan se vem du är bättre än du själv gör.”

På sätt och vis kan kärleken trots allt anas som en varsamt undanhållen essens i hans text, för den lite indirekta skildringen av hustrun Nina hör till det finaste i boken. Ömheten för henne slinker med nästan, som det verkar, oavsiktligt och faller delvis ur den övriga jargongen och performansen. Boken är tillägnad henne, det finns inget tillbakahållet där.

Mindre smickrande sidor

Överlag blir det nog rätt mycket av performans, självmedvetna grepp och skrivande som prestation i hans text, men det är en del av charmen, han bjuder också på det. Bjuder på sitt behov av bekräftelse, beundran, framgång och visar sin sårbarhet just i detta.

Självutlämnande skriver han även om sina tillkortakommanden och mindre smickrande sidor, samtidigt som den drivne författaren vet att just det fungerar retoriskt och känslomässigt bäst på mottagaren. En bok om en förträfflig och föredömlig person, vem orkar läsa sånt, det skulle ju inte kännas bra…

Det blir en del tjuvnyp åt konkurrenter, små hämndaktioner mot dem som gjort honom oförrätter och uppgörelser med mamma inför öppen ridå.

Så Teir öser på. Det blir en del tjuvnyp åt konkurrenter, små hämndaktioner mot dem som gjort honom oförrätter och uppgörelser med mamma inför öppen ridå. Visserligen ber han om förlåtelse av henne i sitt efterord, men gjort är gjort och nu vet ju alla.

Om det behövs ett försvar så kan man väl säga att han allra mest ändå lämnar ut sig själv. Inte bara bekännelser som att han häller lönnsirap över sin fru när sinnet rinner på honom, utan också annat som kan vara svårare att skratta åt. Till exempel en benägenhet att svika vänner när de behöver honom eller höra sig själv säga ”nigger” till en svart skolkamrat i USA utan att veta varför impulsen kommer.

Trivsel i muminvärlden

Boken är indelad i fjorton kapitel och berättandet rör sig cirklande framåt i tid, följande Teirs vardagsliv med pendlande mellan Helsingforslivet och tillvaron i det införskaffade huset i Bromarv, plus en och annan resa. Kapitlen fungerar mer som läspauser än tematiska helheter, framställningen är associativ och sällskaplig, en form av umgänge.

Bokens omslag fick mig omedelbart att tänka på muminvärlden (närmare bestämt Tove Janssons Trollvinter) i färgval och stil, vilket visade sig vara avsiktligt. Bokens motto är hämtat ur Muminpappans memoarer och överhuvudtaget skriver Teir in sig i det finlandssvenska litterära sammanhanget.

Det blir en del namedropping, men man förlåter honom…

Hans Bromarv får lyster av Kerstin Söderholms och Tua Forsströms poesi, som båda har varit bosatta där i närheten. Läsaren påminns om att Monika Fagerholm finns nära till hands i samma västnyländska trakter. Det blir en del namedropping, men man förlåter honom – för att han gör det så öppet och skriver så bra.

Att allt det bästa inte har hänt än konstaterar han alltså självironiskt, men påståendet kunde också tas på allvar, rent hypotetiskt och allmänt, även för den som nått medelåldern eller längre.

Teir garderar sig gärna med kåserier, anekdoter och attityd, men tänk om det är bättre än han tror. Det kan visserligen vara mer skrämmande än något annat, så man förstår förbehållen och undanmanövrarna. Det är relaterbart, det också.