Gnistan

Jakob Norrgård från bastubadande KAJ, debuterar i höst som barnboksförfattare med Gnistan. Det är en färgsprakande och finurlig bok, men kanske också lite för smart för sitt eget bästa. Vår recensent Linda Boodh frågar sig om den träffar barnet eller den vuxne.

Gnistorna är små nissar som jobbar i idé-fabriken. Allt rullar som en oljad maskin, svetten lackar! Men just idag råkar Nycke köra för fort och krockar med sitt gnist-ekipage. Alla idéer ramlar ner huller om buller över staden. Fel idé kommer till fel person! Hjälp. Eller är det så fel egentligen?

Jakob Norrgård utgör J:et i Melodifestivalsuccén KAJ. Gnistan är hans debut som barnboksförfattare. Tillsammans med Lotta Fors livligt bullriga illustrationer utgör hans snärtiga Lennart Hellsing-prosa (rappt och rimmat) en fin kontrast.

”Nycke funderar på allt som har skett / Kan något gå fel men bli rätt på nåt sätt?”

Rimmet, som för övrigt verkar vara på stark frammarsch i vår tids nytolkningar – jag tänker inte minst på Linn Henrichsons omåttligt hyllade Fuskmåsen Fy eller Kuick & Ramels Förskolan Hattstugan på utflykt, vars rimlek parafraserar Elsa Beskows Hattstugan.

Släpp på pedanteriet

När idéerna haglar ner över staden vill bilmekanikern Bo plötsligt måla väggen med olja, bankchefen Edith vill hellre än att räkna på ränta och risk laga fin-carbonara, och operadivan Diego tappar lusten: ”allt känns som en boja / Ta min peruk, jag vill bygga en koja!”

Också arbetsplatsen blir roligare när man gör saker lite mindre korrekt. När Nycke lyckats övertyga chefen om fördelarna vankas det fredagsdisco och gnistorna hoppar studsmatta mellan stationerna. ”Från och med nu är det fritt fram att klanta / Inget blir bra av det alltför pedanta”.

Fors illustrationer, vilka både illustrerar och – som sig bör – kompletterar texten, präglas också av uppfinningsrikedom. Förutom de mer väletablerade dragen som att låta bikaraktärer röra sig okommenterat i uppslagens periferi, så har kompositionen ett finurligt framåtdriv, förstärkt av vidgande vyer och vinklar. Edith syns exempelvis cykla förbi bilmekanikern, eller dörrskyltarna på bankkontoret som ger den vuxne läsaren blinkningar (”Finanstyp Hugo Cash” och ”Bankchef Edith Guld”).

Fågelperspektiv växlas med operadivan sedd genom kikarglas…

Fågelperspektiv växlas med operadivan sedd genom kikarglas, ett krängande svängigt uppslag när bussen nästan kör i diket, och inledningsuppslaget där Nyckes ekipage tumlar runt över hela uppslaget. Det i kontrast till omslagets lugna, kanske idéfabriksmässigt korrekta layout, där typografin bildar en tydlig box ur vilken huvudkaraktären ännu inte klivit ut.

På samma sätt visar bokens inledande tapet staden i sin vanliga, lite halvtrista skrud, medan den på sluttapeten nått sin fulla utvecklingspotential och förvandlats till ett smärre kulturparadis – en bergochdalbana, vildvuxna blommor, mångfärgade fasader.

Osökt kommer jag att tänka på den albanska premiär- och kulturministern Edi Rama som under sin tid som borgmästare i Tirana 2000–2001 målade om hela kvarter i regnbågsfärger; satsade allt på konst och kultur och lyckades således bekämpa både brottslighet och fattigdom.

Träffar en bit ovanför barnet

Visionen om den förlösande, gröna staden ligger helt i linje med klimatfrämjande omställningsidéer om medborgarlön och konst- och kultursatsningar som briserar i utkanterna av den politiska miljödebatten. Men kanske är det just det som skaver en aning. Att boken träffar en bit ovanför, vid sidan om barnet, och i stället ansluter sig till vuxenvärldens politiserade tillvaro.

Barn har inga föreställningar om att man inte skulle kunna rädda blommorna medelst brandsläckning som brandmännen i boken får en fix idé att göra. Eller att man inte skulle måla med olja på väggen så fort man fick chansen – sånt gör de ju hela tiden.

Det framstår således som en bok om vuxna som lajvar barn. Eller kanske en bok om hur man ska göra som vuxen för att bli mer som barn? Eller helt enkelt hur man som vuxen bör göra för att rädda planeten – lyssna på barnen!

Jag föreställer mig hur barnet visar upp boken för den vuxne: ”Vad var det jag sa, pappa, man måste visst inte gå till bankjobbet. Det blir bra ändå!” Kul? Ja, men boken riskerar att sållas i facket för barnböcker som är FÖR smarta, och kanske även FÖR tillrättalagda.

De riktigt stora barnböckerna är oftare de som frångår det vuxenlinjära lärdomsprålet och glider ut i något helt annat…

Boken bevisar sin egen tes

De riktigt stora barnböckerna är oftare de som frångår det vuxenlinjära lärdomsprålet och glider ut i något helt annat, oväntat, men trots det lyckas hålla sig inom ramen för det någorlunda begripliga. Böcker i vilka den dramaturgiska bågen inte binds samman med hjälp av en perfekt sensmoralisk rosett, utan vindlar en aning.

Å andra sidan bevisar bokens form sin egen tes: den vuxne tänker inrutat och tråkigt, med oklanderliga slutpoänger och välavvägda budskap. Och vi skulle bra gärna vilja kunna tänka mer som barn, särskilt nu i kapitalismens och den strikta arbetslinjens högborg.

Därmed inte sagt att detta är en fin, ja för att inte säga oerhört vacker, och välkomponerad bok. Och den tänder uppenbarligen gnistor, även eller kanske främst hos den kritiske läsaren.