Den dansande prästen

Att skriva en biografisk roman om en av portalfigurerna i Finlands moderna historia är förvisso inget projekt för en dununge, utan kräver en stadig yrkeskunskap och ett kallt huvud, om man vill få det att fungera så att boken blir både upplysande, underhållande och stilistiskt hållbar. Att det handlar om ”den finska folkskolans fader” Uno Cygnaeus, en av de oberörbara om man så vill, och att boken dessutom är ämnad att vara något av en pastisch och lekfull fantasy på samma gång, gör det hela ännu mer spännande. Inte att undra på att recensenten närmade sig boken med både kritisk blick och ganska stora förväntningar, särskilt som den var nominerad till Finlandiapriset.

Den dansande prästen är onekligen en rätt så utmanande titel på en bok om den grå och allvarlige mannen på de gamla svartvita portalfotografierna. Att Erik Wahlström, Hufvudstadsbladets förre bl.a. kulturchef och chefredaktör, många gånger sagt sig vara ateist och främmande för kristendomens grundteser, är författare till en sådan bok är givetvis än mer spännande.

Snedsprånget som utgångspunkt

Är det en nidbild det är fråga om? Det är det förvisso inte. Att Wahlström har tagit Uno Cygnaeus´ ungdomliga snedsprång med hushållerskan Edla Lindholm – något som från början Gösta Cavonius lär ha forskat fram – som utgångspunkt för sin berättelse är följdriktigt. Hur mycket som är påhittat och hur mycket direkt med sanningen överensstämmande vet bara Wahlström, och så skall det också vara, det är ju fråga om en roman. Den stackars nyss prästvigde unge Uno hade inte särskilt ingående kunskaper om coitus interruptus, inte heller om hur man på ett gediget och lämpligt sätt sköter om att man fått ett utomäktenskapligt barn, vilket småningom ledde till att det blev skandal och frivillig exil först i Alaska och sedan i St. Petersburg, innan sedermera hedersdoktorn vid Uppsala universitet kunde återvända till Finland och ta hand om det stora projektet att genomföra sin idé om en allmän folkskola i Finland.

Trots att boken är rolig att läsa är den aningen ojämn i kanterna, lite hackig och ryckig på sina ställen. Men Wahlström håller den röda tråden i sin hand och genomför sitt projekt med den hedern. Berättelsen och temat löper följdriktigt och effektivt genom hela boken, även om jag personligen tycker att de första kapitlena är de roligaste och kvickaste. Man får en känsla av att författaren har njutit mest av att skildra en ung prästs ambivalens inför sin tro och uppgift samt den tabubelagda sexualiteten som den unge Uno något klumpigt försöker hantera. Han tycker om flickor, men han är oerfaren och emotionell. Man undrar lite om porträttet av den grymme och okänslige biskopen in spe Ottelin är rättvist. Kanske. Svårt att säga. Varken Topelius eller Snellman får heller särskilt smickrande epitet. Det är däremot lätt att fatta sympati för den samtidigt stränge och humanistiske Uno.

En liten prick i det stora imperiet

Det ryska imperiet sträckte sig över hela jordklotet under 1800-talet, tills Alaska småningom sedan såldes till Förenta Staterna. Wahlström lyckas med några lätta penseldrag ge sina läsare intressanta historiska vinklingar och ett tidsperspektiv som fungerar trots att det lär finnas vissa missar gällande historiska detaljer i romanen. Då man läser Den dansande prästen så upplever man det hisnande och storslagna, rentav skrämmande faktum att Finland var en liten prick i ett enormt imperium, något som man inte alltid kommer att tänka på. Samtidigt var det ju ett faktum att många finländare rekryterades till viktiga poster inom detta jätterike, bland de mindre av dem till exempel guvernören för Alaska under den tid som Uno Cygnaeus vistades där. En tragisk och sorgsen stämning som till slut får en än mer på sätt och vis tragisk upplösning ger det faktum att Cygnaeus, i varje fall om vi ska tro Wahlströms roman, endast hade en indirekt kontakt med den son som han av misstag avlade som ung och vilket faktum kom att föra honom långt bort från hemlandet under mer än tjugo år.

Det är just kombinationen av humor och tragik som gör Den dansande prästen till en övertygande berättelse som griper läsaren och får honom eller henne i sitt grepp. En detalj med betydelse: Uno fick epitetet ”den dansande prästen” därför att han tyckte så mycket om att dansa med de charmiga damerna på guvernörens baler i Alaska. Hans dansanta förmåga omfattade också en kvickhet i huvudet som fick betydande konsekvenser.