Den sextonde månaden

Det finns få poeter som har ett så kravlöst förhållande till sina läsare och ett så – till synes – avspänt förhållande till sitt uppdrag, som Tomas Mikael Bäck. Det betyder naturligtvis inte att han skulle sakna anspråk på sig själv som författare.

Bäck leker, han frilägger och visar fram. Han arbetar med ord och minnen, intryck, paradoxer och aforismer. Allt filtreras av det bäckska medvetandet och pennan så att när dikterna når läsaren, har de verkligen något att erbjuda en: igenkännande, naturligtvis men också tröst, stöd och hopp. Författaren blir en ställföreträdare för den som läser och hans texter har en nästan terapeutisk effekt.

Spänning, rytm och urladdning

Den sextonde månaden är Tomas Mikael Bäcks femtonde diktsamling sedan debuten med Andhämtning 1972. Hans dikter kan se ut på många olika sätt, ofta varvas längre prosalyriska stycken med korta aforistiska dikter, så också här i Den sextonde månaden. Bäck har influerats av japansk diktkonst och också av den tidiga modernismen och musik, både klassisk och modern. Det vilar något österländskt i det fragmentariska och förkärleken för det stillastående. Han redogör ogenerat för sina intryck eftersom han insett att det personliga är allmängiltigt. Motsättningar är konstruktioner – samtidigt som de är sanna är något man också inser när man läser hans paradoxer. De ger boken spänning och rytm och samtidigt en känsla av urladdning: Att se är att försvinna.

Eller som när författarjaget i en längre prosadikt berättar om hur han läst i tidningen om en eldsvåda som härjat i Bocks bryggeri, en central punkt i hans ungdomslandskap och konstaterar: “Man känner så väl igen sig och man känner totalt främlingskap.”

Det ligger något befriande i att godta motsättningarna som sanna. Perspektivet att samtidigt befinna sig inne i bilden och utanför som iakttagare: att se och försvinna, att känna igen sig och känna främlingskap höjer en till en annan nivå och gör läsaren till medskapare.

Minnen och musik

Något av samma integrerande drag finns i Tomas Mikael Bäcks förhållande till den musik han relaterar till. Han nämner musiker och deras verk och han låter dem sätta egna spår i dikterna, både genom tolkningar, musikupplevelser och genom att låta styckenas uppbyggnad sätta spår i texten. Rytmen i Tomas Mikael Bäcks dikter och böcker är musiklik, regelbunden och oregelbunden, kort och lång, strömmande och abrupt på en gång.

Bäck skildrar tillstånd snarare än rörelse. Men ett tillstånd kan vara något mycket dynamiskt och fyllt av motsättningar, t.ex. känsla av sorg och glädje, som i den dikt som avslutar Den sextonde månaden:
/…/Det är förlorat, liksom vandringen mot tredje ängen,/ stillheten inför Jungfru Marie hand./ Utsikterna mot potatisåker och havsstrand/ har täppts till, här skördas ingenting mera./ Norröver och västerut prålar nybyggda bostadshus,/ spirar gott liv, konstrueras mänskligt än.

Öppen bok

Det finns något avslappnat och avväpnande i Bäcks sätt att förhålla sig till otillräcklighet: såväl tillvarons inneboende, andras som den egna: “Japanska skjutdörrar/ av papper och bambu -/ vad har de att göra med mina/ maniskt skaffade/ bokhögar /…/” Otillräckligheten är inbyggd i tillvaron och bildar det fält där polerna slår ner sina pålar.

Att vatten och snö är de element som mest frekvent nämns i hans dikter är ingen tillfällighet. Det är ju de element som tydligast åskåkådliggör hur något kan stå stilla och röra sig till synes samtidigt. Ett rinnande vatten kan ge intryck av evighet och blir därigenom något bestående. Och snö är för de flesta ett känsloladdat ord som kan sammankopplas med både behag och obehag. Det för också tankarna till årstidsväxlingar, tidens gång och därigenom minnen.

Vid läsningen av Den sextonde månaden får man en känsla av att man läser en öppen bok. Här finns ingenting av förkonstling, ingenting kryptiskt, undangömt eller konstruerat. Tomas Mikael Bäcks dikter är färdiga och därför förefaller hans diktsamlingar aldrig vara tunna, också om de inte har så många sidor. Han har sin egen författarröst.