Lika delar liv och luft

Romanen Lika delar liv och luft är livligt berättad. Styrkan i Sara Jungerstens språk ligger i dess smidighet. Jag stannar inte upp för att läsa om formuleringar och riktigt smaka på orden, tvärtom. Fort går det, men som läsare är jag ändå med. Direkt sitter platserna, personerna och situationerna.

Som inledningsvis: vi har en kvinna och en man i en bil. De talar, men inte med varandra. Hon uttrycker sin längtan efter barn. Han undrar om han inte ska köpa bilen de provkör till henne.

Lika delar liv och luft är filmisk med sin direkthet och sina snabba scenbyten. Har någon filmmakare redan skrivit kontrakt med Jungersten? Berättelsen om Mira har potential för vita duken.

Livsstil och leda

Mira är huvudperson och extrem i sin självkritik. Och lika omilt ser hon på sin omgivning. Ingen har en chans. Hon har gjort om sig själv efter en idealbild och skaffat sig det liv hon trott att hon velat ha.

Det är något lillgammalt över ”den nya Mira”. Hon är bara 29 år och har hunnit gifta sig, byggt ett hus som hon planerat in i minsta detalj och hon har resurser att skaffa bilar, kläder, prylar. Det är inte alls självklart, och i synnerhet inte i den åldern.

Hon är 29 år och har hunnit gifta sig, bygga ett hus som hon planerat in i minsta detalj, hon har resurser att skaffa bilar, kläder, prylar

Men det är ett problem att hon avbrutit sina studier. Hon har inte heller skaffat sig ett jobb, eftersom hon kan leva på sin man Karis pengar. Mira blir led av denna passivitet och sin överkonsumtion av saker. I den här situationen har hon svårt att vara intressant inför sig själv.

Mira vill och vill inte, vad det än handlar om. Lika delar liv och luft är en roman om längtan efter kärlek, efter man och barn. Och rädsla för just det. Om ”liv” i titeln står för kärleken som ett huvudtema, så står ”luft” för Miras självsvält – och de ytliga idealen, som hon i längden inte kan förlika sig med.

Jaget och livet

Jungerstens roman är lättläst men också intensiv och beaktansvärd. Mira nästan skrämmer Kari med sina känslomässiga utbrott och aggressivitet. Och mig också. Och engagerar alltså. Mira må vara en extrem karaktär, men porträttet av henne är säkert relevant.

Nu är ju Mira ingen lyckad karaktär i den meningen att man gärna vill identifiera sig med henne. Men jag läser inte utan igenkänning. Jungersten tar upp ämnen som jag tror är aktuella för många kvinnor kring trettio-fyrtio på 2010-talet: barndom, vuxenliv, könsroller, utseende, möjligheter till självskapande, beroende och oberoende, meningen med livet, abort, graviditet, missfall …

Det är uppenbart att Miras självkänsla inte är särskilt bra. Hon är en karaktär som inbjuder till lekmannadiagnoser. Men hellre än att diagnostisera henne vill jag se hennes maniskhet och nitiskhet, utifrånperspektiv på sig själv, ätstörningar och bekräftelsebehov som teman värda att diskutera. Liksom en konsekvens av Miras problem beskrivs personerna i boken framför allt genom yttre egenskaper och attribut.

Närheten till kaos

Jag hinner, trots farten, tänka att berättelsen om Mira kanske är övermättad av problem. Är det aldrig nog av elände, ska hon inte komma vidare med sig själv? Men samtidigt: just det här gör att romanen står livets kaos nära, sådant det kan vara när varken jaget eller omgivningen är givna.

Jungersten gör mycket för att skapa oro och bygga upp spänning. Gång på gång låter hon Mira tänka saker som ”man kan ändå inte få allt” och ”vad roligt de skulle kunna ha det”. Det är ständiga varningssignaler. När författaren sedan emellanåt också levererar färdiga tolkningar av händelserna tycker jag att hon är övertydlig.

Förutsägbart? Nej, verkligen inte

Och förutsägbar? Nej, verkligen inte. In i det sista undrar jag hur det ska gå för Mira, Kari och barnet som snart växer i Mira, i den kropp som hon försöker kontrollera.

Lika delar liv och luft är inte bara spännande utan också frustrerande för att Miras situation så länge är låst. Hon är fast i sina fientliga tankebanor. Envetet gör hon sig själv mindre än hon är. Och lika envist tömmer hon sin bild av Kari på tanke och känsla. Samtidigt låter Jungersten läsaren förstå att han inte är fullt så stereotyp som Mira föreställer sig.

Utan utveckling hade den här berättelsen blivit outhärdlig. Den förlösning som till sist faktiskt kommer är så efterlängtad.

Billigt och bekvämt

Berättelsen om Mira är en uppgörelse med det ytliga, och en hyllning till det mera jordnära. Till känslorna. När Mira lämnar tätorten och sitt nya liv, ordnat efter de ytliga idealen, och återvänder till sitt barndomshem på landet får hon äntligen utrymme att känna att hon faktiskt trivs med vissa saker, som att gå i mammans billiga och bekväma kläder.

Byn överraskar som en möjligheternas och öppenhetens plats, även om det är trångt att som vuxen flytta tillbaka hem till mamma och pappa. Där kan hon vara igen, utan att undra hur hon ter sig utifrån sett.

Sara Jungersten beskriver den lilla ortens sociologi

Jungersten beskriver den lilla ortens sociologi. Jag med min småstadsbakgrund kan bra känna igen mig – även om jag inte som bokens Mira är hemma från Österbotten. Lokalförankringen är tydlig, utan att exkludera utbölingar. Med många populärkulturella referenser knyts också romanen till en snäv samtid. Tidstypiskt är också att Mira och Kari träffats på nätet. Fast det döljer de som en pinsamhet.

Som en samtidsskildring kan Lika delar liv och luft läsas som en samtidskritik. De ytliga idealen och den överdrivna konsumtionen skapar ett illamående. Men samtidigt: ett alternativ finns närmare än huvudpersonen först kan tro.

Jungerstens Mira är ett relevant kvinnoporträtt och romanen i stort innehållsrik underhållning som väcker frågor: Hur skapar du dig din identitet? Och vilka synsätt och värderingar står dig till hands när du gör det?