Rygg mot rygg

Journalisten och författaren Elsa Kemppainen debuterade 2020 med Riesling och mjölk. Nu kommer hennes andra roman Rygg mot rygg där vi möter en medelålders mor och hennes två vuxna barn.

Medan dottern Stella står och stampar med en akademisk karriär som gått i stå är sonen Leo framgångsrik som DJ. Snart visar det sig dock att han befinner sig på ett sluttande plan med olycklig kärlek, droger och spelberoende. Mamman Åsa har efter en uppslitande skilsmässa från barnens far som hon helst vill tiga ihjäl träffat en ny man. Han verkar trygg och stabil, men Åsa själv gömmer alltjämt undan sina lite för många vinflaskor.

Likheter med litteär snackis

Stella plågas av förnedringen i att vara det ”misslyckade” syskonet som bor hemma hos sin mamma (som hon distanserat kallar ”Åsa”) och inleder en relation med den bohemiska och nyckfulla Rami som har stråk av både självdestruktivitet och aggressivitet.

Pappan å sin sida lever med en ny familj och känner först inte igen sin dotters röst när hon ringer upp. Och också han bär på ytterligare en hemlighet. Med andra ord är det en sårig och konfliktfylld familj vi har att göra med.

Det är omöjligt att inte tänka på vårens litterära snackis Ultravåld av den svenska författaren Tone Schunnesson när man läser Rygg mot rygg. Också den romanen handlar om en dysfunktionell trio bestående av mamma, en halvmisslyckad dotter, en kreativ, relativt framgångsrik homosexuell son och en försvunnen pappa.

Men där Schunnessons bok genomsyras av kolsvart humor, bisarra vändningar och groteska scener håller sig Elsa Kemppainen inom den vardagliga realismens ramar.

Skissartade karaktärer och styltig dialog

Dessvärre bär språket inte riktigt upp den lågmälda tragik som författaren antagligen vill förmedla. Bokens upplägg där vi växelvis befinner oss i de olika huvudpersonernas huvuden (också något som Rygg mot rygg har gemensamt med Ultravåld) förstärker bara intrycket av att ingen av dem har någon övertygande egen röst.

Det är möjligen både orättvist och irrelevant att jämföra Rygg mot rygg med Schunnessons Ultravåld eftersom de två romanerna har helt olika temperament i grunden, trots att de delar teman och motiv. Men en av anledningarna till att den sistnämnda är så underhållande är att alla karaktärer på något sätt är trovärdiga även när de beter sig som mest motbjudande och bisarrt. Detta saknas i Kemppainens bok.

Författarens buktalande är alltför framträdande…

Författarens buktalande är alltför framträdande och romanpersonerna förblir stumma och skissartade. Hon kan till exempel lägga dylika klichéartade ”reflektioner” i deras munnar:

”I samma stund vi träffades såg hon rakt in i mig, hon såg en Leo som är bar och sårbar, den jag är utan musik, fans och snygga kläder.”

Ett smörgåsbord av kriser

Dialogen är inte bättre. Replikerna är styltiga och framstår som just repliker och inte som människor som talar med varandra. ”Men jag vill ju ut i världen” och ”Vill du prata om det?” är ett par exempel som låter som tagna ur ett manus till en såpopera.

Tidigt etableras ett helt smörgåsbord av kriser och konflikter. Konkurrens mellan syskon. Missbruk i olika former. Trassliga och trasiga kärleksrelationer. Såriga barn- och föräldrarelationer. Det dukas ständigt upp till norénska familjemiddagar.

Men inget av detta ger berättelsen något riktigt driv. Det behöver visserligen inte ske något dramatiskt alls i handlingen för att en berättelse ska vara fängslande, men eftersom det inte händer tillräckligt intressanta saker i språket heller, står romanen mest och stampar som Stellas akademiska karriär.

Det finns ljusglimtar

De åtskilda och sammanlänkade trådarna puttrar långsamt fram mot klimax. Leo spelar sig själv och sin familj mot avgrunden när förlusterna och skulderna blir fler. Åsa konfronteras av sin nya kärlek med det faktum att hon inte verkar kunna släppa sin före detta man.

Stella tvingas välja mellan sin struliga pojkvän och en ny chans med karriären. Eftersom dessa personer inte känns som människor av kött och blod är det emellertid svårt att engagera sig i hur det ska gå för dem.

Några ställen där författaren lyckas skapa förtätade ögonblick ger en fingervisning om en vemodig berättelse om mänsklig fåfänga…

Men visst finns det ljusglimtar. Några ställen där författaren lyckas skapa förtätade ögonblick ger en fingervisning om en vemodig berättelse om mänsklig fåfänga som hade kunnat bli. Som när ett par går omkring i mataffären och klämmer på frukt efter att precis ha haft ett uppslitande samtal.

Eller hur Åsa, som är så noga med att iscensätta en lyckad medelklasstillvaro, väljer ostar noga för att göra sin vinkonsumtion mer socialt acceptabel, blir tyst tillintetgjord när Stella kallt påpekar att hon smackar när hon äter.

Även dynamiken mellan Stella, Rami och Leo, som nästan verkar mer förtjust i Rami än vad Stella är, hade kunnat bli fängslande om Kemppainen gjort något mer med den. Tyvärr räcker inte dessa delar för att rädda helheten.