Naturhaverierna

 Naturhaverierna är inte en bok om naturen, den är helt inriktad på haveristerna: vi, människor. Och kanske mer precist på den enskilda människan och de frågor hon allra mest brottas med just nu.

När Malin Kivelä får syn på ett foto av Simona Kossak (f. 1943) på en väns Facebooksida är det som om hennes blick går rakt igenom datorskärmen. Hon ligger hopkurad på en orientalisk matta med ett enormt vildsvin och en sovande hund i sängen bredvid. Kossak levde i den jättelika urskogen Bialowieza i Polen i en liten stuga utan el och vatten tillsammans med ett stort antal djurkompanjoner.

Kivelä, vid tiden helt upptagen av sin längtan efter ett alternativt liv, packar bandspelaren och flyger till Warszawa för att prata med Simonas släktingar om vem hon var och hur hon levde i förhoppningen om att få svar på de, inom henne ständigt pockande, frågorna: ”Hur ska man bete sig medan världen går under? Vad ska man äta, dricka, ha på sig, jobba och fördriva tiden med? Hur ska man färdas, uppfostra sina barn, fira semester, njuta, prata med varandra medan cellerna sakta, eller plötsligt, degenererar? Om vad?”

Texten driver sig själv

Man förväntar sig, inte minst eftersom bokens inledande tapet är prydd med ett Kossak-kollage, att man ska få en essäistisk djupdykning (en hel bok!) om Kossak och hennes livsfilosofi, men Kivelä ändrar sig, eller inte ändrar sig: hon följer flödet. Låter texten själv styra vart den ska, och den vill inte uppehålla sig för länge vid Kossak, eftersom hon misstänker att det kanske var äregirighet som drivit henne att skriva om henne. Kanhända ville hon bara vara först med att dokumentera Kossaks radikala livsstil. Arbetet kanske egentligen vill visa henne något annat, ett ”mer delat, mindre kontrollerat, självcentrerat sätt att förhålla sig? Just det som är svårt för mig, och kanske just det som världen behöver mer av än något annat, särskilt nu”, tänker hon.

Hos vildmännen finns ingen tröst

Sjuttiotvå sidor in i boken vandrar hon således vidare, mot vildmännen – klassikerna som ger henne dåligt samvete redan på förhand: Henri David Thoreau, Penti Linkola och Ted Kaczynski (The Unabomber). Kan de ge svar? Eller kommer de vara alltför rättrådiga, skrämma bort henne. Hon som till skillnad från dem deltar fullt ut i den exploaterande, egoistiska frammarschen som bidrar till jordens undergång.

Hon ger sig i kast med Walden bara för att få veta att Thoreaus lilla stugliv inte alls var särskilt vilt…

Hon ger sig i kast med Walden bara för att få veta att Thoreaus lilla stugliv inte alls var särskilt vilt. Stugan låg 1,6 kilometer från föräldrahemmet och hans mamma tvättade hans smutstvätt och försåg honom med mat under hela experimentet. Linkola ”Finlands samvete”, djupekolog, ekoterrorist och författare har hon inte heller mycket mer än intresset för bärplockning gemensamt med. Ju mer hon läser desto mer vidgas ravinen mellan henne och dessa vildhetens beivrare. Ingen ger svar. Gott så, andra människor är inte teser. ”De är porösa, de läcker”, resonerar hon.

Söker hon en manual?

En ny fråga dyker upp: Är hennes egentliga ambition att skriva en guidebok över bästa möjliga sätt att överleva i klimatkrisen: ”Så borde vi leva”. Och just som hon skriver det slår det mig att jag hade precis samma nyttofixerade tanke när jag läste att Naturhaverierna handlade om Kossak: ”Åh, här har vi en på riktigt radikal person någon som går hela vägen. Vad är knepet?” tänkte jag.

Kivelä är som synes frågvis, spörsmålen närmast haglar över sidorna. Hon vrider och vänder, uppehåller sig i den sorts förvirringens topos som verkar vara varje nutida människas jordmån: Hur ska jag leva för att leva ”rätt”.

Man ges fri tillgång till den kringflackande, motstridiga inre monologen – malande, enträgen – vill något, vet inte exakt vad.

Det är egentligen en pinsam inställning: att alltid vara på jakt efter en manual. Men Kivelä skäms inte, eller så gör hon det visst men hon räds inte att skriva det. Förtroligheten får texten att kännas som ett intimt samtal, inbjudande. Man ges fri tillgång till den kringflackande, motstridiga inre monologen – malande, enträgen – vill något, vet inte exakt vad. Språket är kvickt och liksom öppet, lätt. Det är lite lagom poetiskt men framför allt modigt krasst.

Om Haraways återvildande texter

Sedermera lämnar hon även vildmännen bakom sig och beger sig vidare ut i en annan vild, förhoppningsvis återvildande, litteratur. Det strösslas med namn som Anna Lowenhaupt Tsings, Kohei Saito, George Monbiot, Gary Snyder, Tricia Hersey, Casper André Lugg, Sofia Roberg…

Men mest ingående läser hon Donna Haraway och hennes ”retsamma, hala och ordvrickande” texter. Hon kollar upprepade gånger på föreläsningen Staying with the Trouble, läser Cyborgmanifestet och försöker förstå den Harawayiska tungteoretiska begreppsapparaten, men vet inte om och i så fall vad hon egentligen förstår.

”Hjälp mig, Donna Harraway. Marinera mig på insidan”, vädjar hon, för att till sist göra en djupdykning i surfingens och hennes egen surfkropps minst sagt otämjda historia.

Det är vindlande, på gränsen till överfullt. Texten spretar åt alla möjliga håll och i samma stund som jag tänker det, formulerar hon frågan själv: ”Hur många förändringar klarar en text innan den måste förvandlas till något annat för att behålla sitt existensberättigande….Hur mycket oförutsett kan inympas i en tänkt struktur innan den upplöses? Går om intet?”

Och visst, man blir lite utmattad mot slutet, tappar koncentrationen, känner sig förvirrad i detta kompulsiva cirklande.

Och visst, man blir lite utmattad mot slutet, tappar koncentrationen, känner sig förvirrad i detta kompulsiva cirklande. Men var om inte i litteraturen ska detta ambivalenta tänkande ta plats? Kanske är det just häri klimatkrisens hopp ligger: att vi tillåter saker och ting, utsagor och sanningar, bli suddiga i konturerna, kanske upplösas, och det till trots: fortsätta.

I det avseendet är den här boken just den sorts manual jag far efter. Den säger: Svaret är undanglidande till sin natur, och det är helt i sin ordning, så länge man fortsätter göra ärliga – genomärliga – försök att på riktigt finna det, så lever man kanske på något vis ändå ”rätt”.