Kon föder på natten

Pajtim Statovcis Kon föder på natten får Mio Lindman att tänka på Iida Raumas roman Förstörelse. Dessa två böcker är mästerverk som beskriver försoningens och förlåtelsens omöjlighet genom ett språk som får läsaren att titta in i sig själv.

Det ska sägas med en gång: Pajtim Statovci har i mitt tycke skrivit sin bästa bok med Kon föder på natten (Lehmä synnyttää yöllä), som nyss översatts till svenska av Ulrika Enckell. Statovci återkommer till flera av de teman han tacklat i sina tidigare verk, som också de är väldigt bra, och nu gör han det med skärpa och komplexitet. Frenesin håller hela boken igenom. Det här är prosa som väller fram som en malström.

Jag läser romanen först på finska, sedan på svenska och förutom att läsningen båda gångerna river och sliter i mig slås jag av hur författaren stilistiskt blir bättre och bättre.

En död kalv sätter tonen

Berättelsen utspelar sig på flera tidsplan. Allting börjar 1996, i Kosovo. Åttaåriga Kujtim, vars familj några år tidigare har flytt till Finland, befinner sig i sin morfars hus. Kriget är på kommande och fientligheten och oron är påtaglig. Pojken upplever miljön som skrämmande, och familjemedlemmarna är oförutsägbara och våldsamma.

Det enda som tröstar honom är kon som står i ett skjul på gården.

Det enda som tröstar honom är kon som står i ett skjul på gården. Han bevittnar hur hon föder (ja, föder) en trebent kalv. Morfadern reagerar besinningslöst och dödar kalven.

Den här scenen kommer tidigt i boken och den fullskaliga brutaliteten sätter tonen för vad som komma skall; en värld utan nåd, en natt utan slut, man kan inte lita på någon, utom eventuellt på en ko i ett skjul. Och kanske (bara kanske) en kimaira med tre huvuden som uppenbarar sig för barnet i flera outhärdliga situationer.

En återkomst till barndomen

Vi möter också den vuxna Kujtim. Han är miserabel, försöker begå självmord men blir avbruten av ett sms från sin påstridiga och sjukliga mor som vill att han ska följa med henne till Kosovo. Det är frågan om en av många återkomster i Statovcis romankonst.

De brukar vara smärtsamma, så även här, i uppskruvat läge; vistelsen kastar honom tillbaka in i våldets och misstänksamhetens logik, som han i och för sig aldrig lämnat. Som det heter på ett ställe: “men värst är krigets tid, för den tar aldrig slut, inte ens när det blivit fred”.

…vad var det som hände i morfaderns rum och i kons skjul….

Kujtim har blivit en berömd författare med böcker översatta till många språk. Nu känner han sig tom och osalig; skrivandet skänker ingen lindring, han upptas av en vilja att klarlägga vad som skedde i barndomen, vad var det som hände i morfaderns rum och i kons skjul.

Men handlar det, som det ibland verkar, om ett wie es gewesen ist eller snarare om minne som knutet till relationer i nuet, att minnas tillsammans. Men av det finns bara skuggbilder. Här är det var och en för sig och gud mot alla.

“… vi är överens om att ju mer tid som skiljer åt vår barndom och nutiden, desto bättre, vi är inte förnuftets barn utan våldets och lögnens, mina syskon och jag – i hela vår barndom var vi rädda för livet, för våra föräldrar och för alla vuxna människor, för krig och vapen och för att bli galna, och än i denna dag skapar mina syskon och jag verklighet av ingenting, händelser som vi vet är påhittade ….”

Ett språk som brinner

 Kon föder på natten får mig att associera till Iida Rauma och hennes roman Förstörelse (Hävitys, översatt till svenska av Janina Orlov). De här två mästerverken står båda och stampar kring försoningens omöjlighet.

Förstörelse jobbar också med två tidsplan, där det ena beskriver mobbning och våld i en skola och hur det för eviga tider har satt sin prägel på alla närvarande. På ett språk som sjuder och fräser frammanar Rauma en verklighet utan ventiler och förstörelse som pågår alltid och överallt.

Också hos Statovci brinner språket, något som bara delvis förmedlas i den svenska översättningen. Kon föder på natten skildrar ett krigiskt tillstånd som slagit rot i huvudpersonerna. Hos den vuxna Kujtim har hoppet om att livet kan vara annorlunda omvandlats till destruktivitet och uppgivenhet. I vindlande passager beskrivs situationer där han först är rätt passiv för att sedan själv reagera med bitterhet och ilska när han ännu en gång möter våld och förakt.

En sekvens handlar om hur modern och Kujtim hjälper en familj i trakten som har det svårt. Modern som av olika anledningar pinas av dåligt samvete går med på att köpa saker till dem. Situationen eskalerar när det blir uppenbart att pappan i familjen betraktar Kujtim som den där bögen med tjock plånbok som man kan utnyttja för allt vad tygen håller. Allt slutar med att modern och Kujtim känner sig bedragna, förnedrade och sårade.

De skäms över sin status i kosovanernas ögon, och de hatar Kosovo…

En tillfällig gemenskap mellan dem uppstår, i självhatets och tystnadens tecken. De skäms över sin status i kosovanernas ögon, och de hatar Kosovo, de hatar hur allt har blivit och den egna delaktigheten. De känner sig som främlingar i världen och främlingar för sig själva, men kanske inte för varandra, vilket är ännu värre i deras värld.

När allt blir en katastrof

Relationen mellan moder och son präglas av abjektion blandad med stark identifikation. Modersfiguren är vårdande och vårdbehövande, aningslös och insiktsfull. Hon är både svikare och den som blivit sviken.

På ett fruktansvärt pricksäkert sätt låter Statovci våldet mullra på boksidorna. På några ställen lurar en kolsvart komik som gör insikten om tröstlösheten i det hela än starkare.

Scenen är också ett av många exempel på hur sonande gester slutar i katastrof och på det följer antingen stumhet eller halvhjärtade fantasier om hämnd.

“Många är rädda för att glömma, för när man glömmer överlåter man det förflutna åt andra, men själv är jag rädd för att minnas detsamma som alla andra, för då finns ingenting som skyddar mig från det som varit.”

Lögnen och fantasin

Genom hela romanen påstår så gott som alla av bokens figurer att andra ljuger, kanske även man själv. Upplevelsen av en utbredd lögnaktighet är dominerande. Pojken Kujtim ifrågasätts ständigt, och redan tidigt beskriver de vuxna honom som psykiskt sjuk (med vanföreställningar), en lögnare och ett barn med mycket livlig fantasi.

Småningom börjar läsaren ifrågasätta vad som händer i texten.

Att inte bli trodd och att slängas in i situationer som får allt trovärdigt att rämna ställs mot fantasin som tänjer verkligheten genom fantasidjuren i barndomen eller genom konsten. Fantasin framstår här i ringa grad som ett fönster ut mot friheten i tanken, utan snarare blir den ett symptom på att vara inlåst, att försöka hitta (på) något annat, men också fantasin är hemsökt och hämtar med sig ännu mera av det hemska.

Småningom börjar läsaren ifrågasätta vad som händer i texten. Fanns det någon ko? Vad hände hos morfar? Vem är det som kommer till tals?

Kretsa runt i en cirkel

Misstron skvalpar alltså inte bara i karaktärerna, utan den planteras i oss läsare; vår uppfattning om vad som är rimligt och trovärdigt prövas av romanen själv.

Med andra ord: Kon föder på natten är inte en roman som man kan ta del av lugnt tillbakalutad i sin fåtölj och tro sig avnjuta en berättelse om andras trauman. Om svårigheter och problem som finns någon annanstans, i ett helt annat sammanhang, och som för oss bara är god litteratur.

Kon föder på natten kastar fram djupt oroande text som tvingar läsaren att uppehålla sig på en existentiell nollpunkt. När det är outhärdligt att blicka mot det förflutna och lika outhärdligt att leva i nuet och hoten ligger på lut överallt: “om något ger hoppet näring så är det bitterheten och utsikten till hämnd, och människan går inte framåt mot någonting alls utan kretsar runt i en cirkel på sitt förflutnas avstjälpningsplatser tills hon dör.”

Frågan som inställer sig är vad det betyder för en läsare att umgås med en sådan text. Vad blir mitt gensvar? Orkar jag ta frågan på allvar eller håller jag den på avstånd som något som inte berör mig annat än som en välskriven bok av en sällsynt begåvad och många gånger om prisbelönt författare? Precis allt i hur texten stormar vidare i sin flagande oavslutadhet river ner ett sådant avstånd.