De levande

Vad händer när ett havsdjur försvinner, men fortsätter leva i människans berättelser? Iida Turpeinens De levande rör sig över flera sekel och följer spåren efter sjökon som gick förlorad. Nu finns den i svensk översättning.

Iida Turpeinens omåttligt hyllade debutroman De levande, i Janina Orlovs översättning från finska, rör sig över tre århundraden med start 1741. Den tyske naturforskaren Georg Wilhelm Steller blir medbjuden av upptäcktsresanden Vitus Bering på en expedition till Alaska. Men det går inte riktigt som planerat. Det sedermera lytta skeppet förliser och de blir fast på en klippö (numera Berings ö, liksom sundet och havet har uppkallats efter honom). De är på god väg att hungra ihjäl när Steller upptäcker sjökon; den nio meter långa bjässen smälter i munnen på dem som ”det finaste kalvkött”.

Ett fascinerande djur

Sjökon är ett fascinerande djur, inte bara för dess delikata lemmar. Den verkar på ett mystiskt vis vara mycket antropomorf; sjömännen kallade den sjöjungfru eller siren, troligen på grund av dess människoliknande kvinnobröst. Till skillnad från valar kunde den flyta med huvudet upprätt och vrida på huvudet för att undersöka världen ovan vattenytan. Med sin enorma kroppshydda hade den inga egentliga fiender till havs, vilket gjorde den aningslös och mycket enkel att jaga, ett så kallat ”damernas villebråd”.

Således tar det bara 27 år för människan att utrotat den.

Således tar det bara 27 år för människan att utrotat den. Återstoden av romanen, från 1768 och fram till 2023, kretsar kring återstoden av sjökon, dess skelett och hur dess senare uttolkare tar sig an de fragment, anteckningar och tvivel som den efterlämnat. Fanns den verkligen? Eller är den en produkt av en isolerad naturforskares fantasi?

Posthumanistiska frågeställningar

Titeln De levande, i original Elolliset, öppnar för tolkning. Vilka räknas som levande? Räcker det att man är levande i folks medvetande, som mytologi, för att höra till de levande? Och håller vi på att utrota allt levande – även det som är levande i oss själva? (Den engelska titeln är nästan lika dubbeltydig: Beasts of the Sea – vilken best är det som avses, människan eller sjökon?)

Romanen kan på så vis sägas ansluta till samtida posthumanistiska frågeställningar. Jag tänker på exempelvis filosofen Jonna Bornemark, vars senaste bok passande nog också heter De levande, som ämnar omstöpa vårt förhållande till djur och natur, ja till allt levande.

En idétradition som motsäger sig människans tämjande av det icke-rationella, eller mission civilisatrice som kolonialherrarna beskrev det. I en tid besatt av mätbarhet och kontroll framstår sjökon som en störning i systemet, något som inte låter sig fångas i tabeller och taxonomier. Den undkommer vetenskapen och simmar i stället rakt ut i mytologins vilda hav.

Ett återhållsamt uppror mot centrallyriken

”I sjökon förenas myten och det verkliga djuret” skriver Turpeinen. Detsamma gäller romanen: här möts fiktion och naturvetenskap på ett formfulländat sätt. Sju års research, kringresande och arkivletande suddar effektivt ut eventuella skarvar mellan fakta och dikt.

Turpeinen skriver in Steller i en tradition av äventyrsberättelser och polarexpeditioner, om naturvetare alla drivna av viljan att veta, ofta även den lite mer moraliskt tveksamma varianten: viljan att veta först.

Det känns äkta, levande.

Till skillnad från, låt säga, Bea Usmas Vitön-projekt lämnar Turpeinen, likt ett återhållsamt uppror mot centrallyriken, sitt eget jag därhän. Här står inlevelseförmågan och människans historia, belyst genom svunna tiders enskilda livsöden, i centrum – osvikligt graviterande kring sjökon, vars korta historia pulserar av liv i berättelsens mitt. Prosan är språkligt sträv, utan åthävor. Det känns äkta, levande. Ta till exempel den sakliga, ändå svindlande, gestaltningen av hur en graviditet tar sin början: ”Kromosomerna smälter samman inuti henne, cellen delar sig och börjar kopiera sig själv en gång var tjugonde timme, fortfarande utan att hon vet om det”.

En snillrik kritik

Osentimentalt och till synes okritiskt redogör Turpeinen för den avmystifierade, vetenskapsvurmande, låt säga känslokalla delen av vår historia och kultur.

Ty: ”Naturvetarens instrument är inte en diffus tanke eller känsla utan en vass kniv och ett ofelbart snitt samt en orubblig blick in i de våta inälvorna”, som Steller tänker till ljudet av sjöko-ungens gälla skrik när hans besättningsmän dödar dess mamma.

Hon skriver på så vis fram en massutdöendets historia. Ett utdöende som vår kultur otvivelaktigt varit delaktig i och som vi i skrivandets stund befinner oss mitt i.

Snillrikt låter hon kritiken mot detta utrotande komma till uttryck inte i ord utan som form. En form med vilken hon lyckas göra något så ovetenskapligt som ett (kanske) fantasidjur i allra högsta grad levande.

Läs även vår recension av den finska orginalutgåvan Elolliset.