Gränser och gemenskap. De nya andra och föreställningen om ett vi i Svenskfinland

Vad innebär det att vara finlandssvensk i ett samhälle präglat av tvåspråkighet, nationalism och föreställningar om vithet? Gränser och gemenskap undersöker identitet, privilegier och gränser. Den utmanar också bilden av den toleranta och antirasistiska finlandssvensken.

Som Sverigesvensk har det under de nu ganska många årens arbete med finlandssvensk litteratur varit intressant att försöka förstå mer om finlandssvenskhetens ställning i Finland. När jag först närmade mig utifrån, med en del postkolonial teori från universitetet i bagaget, funderade jag över om finlandssvenskar var en privilegierad rest av de forna ”kolonisatörerna” eller om de tvärtom var en förtryckt minoritet.

Sannfinnländarnas attacker på svenskan tycktes peka mot det sistnämnda. Och hur påverkade allt detta finlandssvenskars syn på andra minoriteter? Om något har jag lärt mig att det inte finns några entydiga, bekväma svar.

Antologin Gränser och gemenskap närmar sig en del av dessa frågor. Här undersöker forskare inom olika fält, synen på vithet i det finska samhället, föreställningar om finlandssvensk gemenskap och hur detta i sin tur påverkar synen på och villkoren för människor som invandrar. Inte minst utifrån den specifika omständigheten att Finland är ett tvåspråkigt land.

Boken är ett resultat av forskningsprojektet Svenskfinlands nya konturer – identitet, disidentifikation och solidaritet i möten med intima ”andra”.

Vithet som föreställning

Den gemensamma teoretiska utgångspunkten är att rasifiering är en politisk och kulturell process där skillnad skapas i ett hierarkiskt system, och att kategorierna ”svart”, ”brun” och ”vit” sålunda är politiska konstruktioner.

Många av författarna ansluter sig till en tradition av kritiska vithetsstudier vilket betyder att de riktar fokus på den grupp som privilegieras i den rasistiska samhällsordningen och studerar hur vithet skapas och upprätthålls som politisk kategori.

Boken inleds med en beskrivning av just hur finlandssvenskhet har förståtts i relation till vithet. Som bekant har inte alltid finländare betraktats som självklart vita i den rasistiska hierarkin. Finlandssvenskhet kunde då bli en markör för att man befann sig närmare den eftertraktade västeuropeiska vitheten, samtidigt som det också upplevts som en utsatt minoritetsposition. En del av historien är bekant för mig som Sverigesvensk, medan annat är nya, intressanta insikter.

Flera oväntade inslag

Efter denna inramning undersöker de följande texterna ur olika vinklar hur grupptillhörigheter och gränser skapas och upprätthålls. Vad innebär det för människor som invandrar till Finland att komma till ett tvåspråkigt land? Tas det för givet att de först och främst ska lära sig finska, och hur ser de själva på möjligheterna att i stället välja svenska? Vilka resurser finns? Är motsatsförhållandet mellan att vara finlandssvensk och att vara sannfinländare så självklart som det ibland antas? Och på vilka sätt reproduceras den kollektiva självbilden av den ”antirasistiska” och ”progressiva” finlandssvensken?

Och Ali Alis text om Hannah Lutz roman Vildsvin som vid första anblick inte har något alls med ämnet att göra.

Bland bidragen finns även mer oväntade inslag, som bildkonsten som är sammanställd av bildkonstkuratorn Helen Korpak för att visuellt utforska bokens teman. Och Ali Alis text om Hannah Lutz roman Vildsvin som vid första anblick inte har något alls med ämnet att göra. Jag är inte helt säker på att den har det vid andra eller tredje anblick heller, men Ali gör en egensinnig och spännande läsning av Lutz roman.

Akademisk jargong

Att antologin är tvärvetenskaplig för också med sig att texternas abstraktionsnivå och tilltal kan skilja sig åt rejält. Här samsas intervjuer om människors upplevelser av arbete, utbildning och lokal sammanhållning med abstrakta akademiska diskussioner om kunskapsproduktion som sådan.

Ibland är den akademiska jargongen milt sagt svårgenomtränglig. Vad sägs till exempel om ”affektiva epistemologier”.

Men så är Gränser och gemenskap också en akademisk bok och sådana behövs, även om jag samtidigt är av uppfattningen att även komplicerade resonemang oftast kan förklaras på ett begripligt sätt utan att för den skull fördummas.

Trots att jag ibland funderar på om stilen och ordvalen här verkligen är nödvändiga för precisionens skull eller om skribenterna hemfaller åt just jargong, är flera av de mer abstrakta texterna intressanta också för mig som tillhör en intresserad allmänhet.

Uppvisning över hur bra man är

Texten ”Jag skulle säga att jag är väldigt vit” beskriver ett fenomen som många nog har stött på i vardagen, kanske hos sig själva. Nämligen en typ av självmedveten, performativ vithet. Det handlar om en kategori vita, inte sällan politiskt medvetna medelklasspersoner, som gärna problematiserar sina privilegier, men även framhåller begränsningarna i sina förmågor att fullt ut förstå rasism.

De är personer som har läst på tillräckligt mycket för att vara medvetna om problemet med den självgott ”upplysta” vita antirasisten och dennas tendens att uppträda som white saviour. Är då inte detta bra undrar man kanske? Visst, men textförfattaren Lotti Harju visar hur en sådan uppvisning i medvetenhet om sina egna tillkortakommanden kan bli ytterligare en uppvisning i hur bra och förträfflig man själv är utan att förpliktiga sig till konkret politisk handling.

Men det känns också deprimerande nog, nästan nostalgiskt, att se frågan om störiga vita antirasister diskuteras.

Hur borde man då som vit förhålla sig i stället? Gränser och gemenskap är inte den typ av bok som erbjuder ”lösningar”, vilket den inte heller ska vara. Men det känns också deprimerande nog, nästan nostalgiskt, att se frågan om störiga vita antirasister diskuteras. Åtminstone i Sverige har det offentliga samtalet och den förda politiken svängt så långt mot en total normalisering av rasism, att texter som Harjus känns som ekon från en svunnen progressiv tid.

Nationalism och exceptionalism

Parallellt med detta har dock folkmordet i Gaza återuppväckt en antiimperialistisk, dekolonial vänster i Västeuropa, och i och med det diskussioner om den nationalism som kan finnas i självständighets- och frihetsrörelser. I det sammanhanget är Liu Xins text ”Om att föreställa sig gemenskaper” intressant. Hur kan radikala rörelser arbeta för ett upplösande av essentialistiska och förtryckande kategorier som kön, ras och nationalstat och samtidigt bekräfta den betydelse som till exempel ”ett eget land” kan ha i dekoloniala kamper?

Intressant är också diskussionen om den finska så kallade exceptionalismen. Denna består i korthet av en uppfattning om att den egna kulturen är exceptionell i sin modernitet, upplysthet och tolerans. Samma fenomen har föga överraskande observerats i Sverige av rasismforskare, men i Finland menar bokens redaktörer att det dessutom finns en specifik finlandssvensk exceptionalism som går ut på att finlandssvenskarnas ”tolerans” kontrasteras mot finskspråkiga finländares rasism.

Att konstruera överlägsenhet

Det till synes ironiska i att gruppens kollektiva självförståelse har rört sig från att framhäva att man stod högre upp i den rasbiologiska hierarkin än finskspråkiga ”finnar”, till en bild av en inkluderande och progressiv minoritet, kan alltså lika gärna ses som två olika sätt att konstruera överlägsenhet.

Genom att beskriva sig som mer öppetsinnade än de trångsynta finnarna framställer man den egna gruppen som mer upplyst och förfinad. Detta, som författarna visar, utan att nödvändigtvis göra avkall på sina vita privilegier eller bedriva särskilt mycket praktisk antirasism.

Konsten då? Vad tillför den? Utöver att bilderna skapar luft i den ganska tunga textsamlingen och är ganska spännande i sin egen rätt är jag faktiskt inte säker. Kanske kan någon mer insatt i samtida konst svara bättre.