Solårens slut

Språkdebatten kring Hanna Ylöstalos Solårens slut har gått varm. Men språket är långt ifrån det enda som går att diskutera i romanen. Enligt recensenten Anna Remmets finns här både starka scener och intressanta karaktärer, men också en berättelse som väcker frågor om vad som egentligen får en romanfigur att leva.

Rakel och hennes bror Max är pseudotvillingar, det vill säga syskon som är födda inom mindre än 18 månader efter varandra. Rakel tycker att Max känns som mer än en vanlig bror, men samtidigt är de inte verkliga tvillingar. Dessutom har de olika kön, vilket tidigt gör att Rakel märker av de skilda förväntningarna från föräldrarna, hur outtalade dessa än må vara.

Under uppväxten ute på landet lever de ändå i någon slags symbios både med varandra och med djuren på gården. Som vuxna tycks dock klyftan som uppstått ha blivit milsvid. Båda har lämnat landsbygden och strävar på olika sätt för att ta sig fram i den ”stora världen”.

Småskumma kontakter

Rakel arbetar på en teater, där hon befinner sig i skuggan av skådespelarna och andra med upphöjda positioner, som har vuxit upp i kulturfamiljer, medan hon själv har lekt med grisarna och sin bror i gyttjan på landet.

Hennes pojkvän Kosmo är en besserwisser som döljer sin dominans bakom en mask av feministisk medvetenhet. Max å sin sida verkar mindre intresserad av kulturellt kapital och mer av att tjäna pengar i skumma start up-projekt.

Efter att ha gjort slut med sin välartade men tråkiga flickvän som han mest har hyst förakt för åker han till Goa med sin tvivelaktiga bekantskap Jürgen för att knyta affärskontakter. Dessa kontaktar visar sig snart vara mer än bara småskumma och efter en tid befinner sig Max i en situation där han fruktar för sitt liv.

Hans öde är inspirerat av ett verkligt fall där en man dog i Goa under oklara omständigheter. Förlagsredaktören och författaren Hanna Ylöstalos Solårens slut följer de två syskonen parallellt varvat med tillbakablickar från deras barndom.

Berättar utan att gestalta

Ett problem är att Ylöstalo inte verkar ha vetat vad hon ville göra med materialet. En thrillerberättelse om den verkliga händelsen? Utforska den såriga relationen mellan två syskon som befinner sig på en gång mycket nära och mycket långt ifrån varandra? Skriva om klass, stad och landsbygd? Om kön och om hur svårt det är att som kvinna leva med och älska män i ett samhälle som lär dem förakta en?

Romanen hade förvisso kunnat göra allt detta på en gång, men författaren bottnar inte riktigt i något av sina motiv.

Genom att inleda med ett citat från Arundhati Roys berömda De små tingens gud för Ylöstalo många läsares tankar till de förbjudna och glödande passioner, även mellan syskon, som skildras där. Men när det gäller hennes eget syskonpar lyckas hon inte riktigt levandegöra några särskilt starka känslor överhuvudtaget.

Hon berättar att de finns där men gestaltar inte. De kursiverade drömpartierna som antagligen ska illustrera sådant som Rakel inte kan formulera i vaket tillstånd hjälper föga.

Små härskartekniker

Spåret om två osäkra människor som försöker komma bort från sitt enkla ursprung är något intressantare. Rakel är ganska färglös och svår att få grepp om, men både Max och Kosmo framstår som rejält osympatiska och inte minst misogyna, även om vi får fler nycklar till Max inre än till Kosmos.

Dialogen mellan Rakel och Kosmos där den sistnämndes alla små härskartekniker kommer fram är på gränsen till överdrivna, men i stort sett träffsäkra. Men också denna relation verkar Hanna Ylöstalo osäker på vad hon ska göra med.

Delarna som utspelar sig i Goa är småspännande…

Hon jonglerar Rakel och Max, Rakel och Kosmo och Max och Goaresan så att allt fladdrar förbi utan att få fäste. Delarna som utspelar sig i Goa är småspännande trots att vi i stort sett vet hur det kommer sluta, men mest som thriller betraktade.

Författaren har inte gjort personen Max såpass intressant att man verkligen engagerar sig i hans fall från hybris. Hans minnen av en större kärlek till en mer destruktiv och ”komplicerad” flickvän, än den småborgerliga han lämnade innan han åkte, fördjupar inte porträttet på något betydande sätt.

Fint om sorg

På slutet är det dock som att Ylöstalo blir varm i kläderna och får till några riktigt fina formuleringar. Som Rakels lakoniska konstaterande ”När jag ser mamma genom bussfönstret utanför matbutikerna slår det mig att hon önskar att det hade varit Max och inte jag som kommit på besök.”

Och denna mening om sorgen efter någon som dött, som balanserar precis på rätt sida om det sentimentala: ”Max stryker förbi många gånger medan vi sitter och väntar på vår mat. Han går förbi som en koltrast med trippande steg. Han drar förbi som en vrålande snabb bil.”

Tyvärr blir starka formuleringar som dessa lite hängande i luften eftersom den bristfälliga gestaltningen av romanpersonernas känslor för varandra inte ger dem någon grund att stå på.

Ironiskt nog är sorgen över en liten kanin i Rakels barndom bland det bästa i romanen. Först sorgen över att den inte verkar älska henne på det sätt hon förväntar sig, och sedan sorgen när den rymmer. Säkert ska det läsas som en inte alltför subtil allegori över relationen mellan Rakel och Max, men i allegorin lyckas Hanna Ylöstalo bättre med att gestalta kärlek och sorg än vad hon gör i romanens centrala berättelse.

Läs vad andra skriver om boken:

Yles recension

Hbl debatterar