Lysinea. Den vidunderliga historien om ett fartyg.

Med historien om rävbarnet Rusty ombord på den sjunkande oceanångaren Lysinea ger Lena Frölander-Ulf oss en ny version av en av mänsklighetens urmyter. Med en psykologiskt trovärdig bildberättelse som håller hög analytisk och konstnärlig nivå lyfter hon den finlandssvenska barnboken till nya höjder.

På ett vidsträckt, nattligt ishav rör sig ett ensamt fartyg. Passagerarna, fördelade över tre klasser, har rest länge, men några tecken på land syns inte. För Rusty, berättelsens huvudperson och det enda barn som hann med då fartyget kastade loss på en översvämmad jord, är Lysinea inte ett färdmedel, utan ett hem.

”Alla vuxna talar om fast mark hela tiden. De längtar. Men jag bekymrar mig inte så värst. Jag vet ingenting om fast mark.”

En variant på Noaks ark

Med Lysinea. Den vidunderliga berättelsen om ett fartyg, gestaltar Lena Frölander-Ulf barnets upplevelse av människosläktets överlevnadskamp på en jord som, åtminstone tillfälligt, blivit obeboelig.

Att katastrofen är självförvållad hör till grundingredienserna; precis som i den bibliska historien om arken har mänskligheten inte lyckats skapa en hållbar livsform. Det förstår man senast då det visar sig att man inte heller lärt sig av sina misstag. Systemet för överlevnad på fartyget är visserligen intrikat med växthus som ger mat, avfall som blir både kompost och bränsle till ångpannorna, vattenrening och solceller. Samtidigt bygger det också på ett alltför bekant klassystem, där tredje klassens arbetskraft utnyttjas och de andra klasserna skor sig på deras bekostnad.

Barnsolidariskt bildberättande

Frölander-Ulf har i Lysinea kombinerat den samhällskritiska grundtonen i Rafsa-trilogin med det kompetenta bildberättande hon gett prov på i sina bilderböcker. Därmed har hon hittat en riktig guldåder.

Hennes prisbelönta skrapteknik som leker med mörker, ljus och skuggor är som funnen för att teckna Rustys vandringar i de vindlande korridorerna och gångarna på Lysinea. Stämningen är laddad och ödesmättad.

Som andraklassare har Rusty aldrig fått röra sig mellan däcken, men nu när skeppet verkar ha stannat krävs det modigare tag. Mot nattvakt Järvinens inrådan tar sig Rusty ner till tredje klass, där det visar sig finnas fler barn. Tillsammans med reptilsyskonen Isa, Tatlo och Dalawa ger sig Rusty in i den överlevnadskamp som de vuxna inte går att engagera i.

Perspektivet är genomgående Rustys. Genom bildvinkling, lek med närhet och avstånd, perspektivskiften och användningen av speglingar skapas känslan av att röra sig tillsammans med Rusty på fartygsdäcken. Till exempel i uppslag där man spanar in i det bråddjupa sopnedkast Rusty ska ner i, eller när synfältet helt och hållet täcks av tre nyfikna reptilhuvuden som står framåtlutade över rävbarnet.

Det är ett bildberättande som utvidgar och fördjupar, skapar en känsla av delaktighet.

Närheten gör också medpassagerarnas minspel och blickar levande och dynamiska. Det är ett bildberättande som utvidgar och fördjupar, skapar en känsla av delaktighet.

En modernitet som sviker

Med sin steam punk-estetik placerar Frölander-Ulf sin berättelse i en upptrampad fåra av modernitetskritik. Mässens mätartavla med klockor och knappar, maskinrummets kuggar och tjocka rör, all modern teknik som ska hjälpa passagerarna att överleva tjänar inget till då de genom sitt agerande förorsakar sin egen undergång.

Uppslaget med Lysineas avstannade, tysta motor som tornar upp sig i rummet kan läsas i kontrast till ett uppslag av den oändliga stjärnhimmel som Rusty blickar in i ute på däck.

”Jag hade tänkt ett paradis för dem/ men sen vi lämnat ett som vi förstörde/ blev tomma rymdens natt vårt enda hem/ ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde”, skaldade Harry Martinson i Aniara. Långdikten handlar om rymdfarkosten med samma namn som hamnat ur kurs på sin väg från en förstörd jord till en drömd framtid i ett annat stjärnsystem.

I likhet med de vuxna på Lysinea är Aniaras passagerare uppfyllda av längtan och drömmar om den jord som gått förlorad. Men den sortens tillbakablickande är inte Rusty och reptilkompisarna förunnade; som barn behöver de kunna se framåt.

Kongenial klasskritik

Numrerade passagerarklasser är en välfunnen ram för klassanalys. Lysineas stundande skeppsbrott visar sig vara en konsekvens av den ekonomiska ojämlikheten på fartyget. I första klass värmer man sig gärna med det lysineumpulver som passagerarna i tredje klass säljer för att ha råd till dräglig levnadsstandard.

Att lysineumet karvas ut ur båtens skrov och skapar hål som får den att sjunka är man lyckligt omedveten om på de högre däcken. Upplägget öppnar för en bred problematisering av ett kapitalistiskt system där efterfrågan tvingar fram ett utbud på bekostnad av såväl miljö som socioekonomiska aspekter.

Det tangerar en av vår samtids mest akuta existentiella skuldfrågor, nämligen resurs- och arbetsfördelningen mellan väst och det globala syd.

Förmänskligade djur har sedan fablernas tid varit legio i litteraturen.

Förmänskligade djur har sedan fablernas tid varit legio i litteraturen. Den antropomorfa djurkaraktären ger en mångsidighet i gestaltningen. Den kan med lätthet användas symboliskt men tillåter också karaktärsdjup och dynamik. Därtill fungerar den främmandegörande och gör det därmed lättare att ta upp de känsliga klassfrågorna.

I Lysinea ger djurkostymen mervärde på alla dessa punkter. I likhet med den orwellska bondgården har djurarterna olika roller, här klassbundna.

I första klass huserar fåglarna, och det är overallprydda däggdjur av olika slag som bebor mittensektionen i andra klass.

Vad djuren i tredje och första klass sysslar med är man i andra klass tämligen okunnig om.

I tredje klass bor reptilerna, ”de hårdhudade” som lärarinnan fru Mauser så dubbeltydigt kallar dem. Vad djuren i tredje och första klass sysslar med är man i andra klass tämligen okunnig om.

”Säkert något jätteviktigt”, tänker Rusty om kapten Pelikans arbete och ekar därmed arbetarklassens flerhundraåriga blick på överklassen. På samma sätt blir reptilkompisarna tvungna att upplysa Rusty om att det är de som arbetar med att städa upp den skit som de högre klasserna producerar och som verkar försvinna obemärkt. Alla har en plats i exploateringspyramiden.

Samhälle i kris

Samhällsklimatet idag för allt oftare tankarna till 1970-talet med liknande hotbilder i form av ekologiska katastrofscenarier, växande socioekonomiska skillnader och ökande geopolitisk oro. Det borgar för en alltmer samhällskommenterande litteratur. Det är glädjande att se hur detta ros i land utan att pruta på gestaltning och berättarglädje.

Det tycks solklart att det är barnen, nästa generation, som måste agera för att hitta en lösning för Lysinea. I likhet med verkligheten verkar skeppets vuxna inte gå att räkna med, de hanterar krisen genom varierande tekniker av bortträngning, flykt och apati. Frölander-Ulf har skrivit en lysande allegori över vår nutida belägenhet, hon har tagit en gammal historia och gjort den ny igen. Lysinea är ett helgjutet konstverk som jag hoppas lyfts fram, läses och prisbelönas på många håll.