Jag drömde att jag brottades med en blomma. Valda dikter.

”Stackars poeter / som föll för det abstrakta. / Ut till blommorna!” Lars Huldéns resoluta uppmaning är en kritik av modernistisk dikt men framför allt en positionering av hans egen poetik. En skämtsam sådan, men inte desto mindre.

I urvalssamlingen Jag drömde att jag brottades med en blomma möter läsaren Lars Huldéns raka tilltal och tydliga språk oavsett om saken gäller poesi, hembygd, krig, kärlek eller något annat. Det har nu gått hundra år sen han föddes och till minnet av det har redaktörerna Anna Friman och Martin Welander sammanställt valda dikter ur hans omfattande produktion.

Att Lars Huldéns tilltal är rakt betyder inte att man vet var man har honom – hans diktjag är gäckande och byter åsikt och stilnivå som det faller sig. Ändå andas allt omisskännligt Huldén; en blandning av saklig realism, humor, fokus på faktiska företeelser, skepsis mot alla anspråk på själsligt djup. Hans poesi är kommunikativ och räknar med att individen ingår i sociala gemenskaper, och den driver gärna med försanthållanden som kommer av slentrian eller ideologi. Hans inställning till de existentiella villkoren är följaktligen också nykter. I en dikt undrar maskarna om diktjaget, som tar en promenad på gravgården, inte ska komma snart och överlägger om vem som ska få vad av hans kropp när det blir dags:

Man skulle kunna tänka att en liten rysning

därvid skakade mig, men det gjorde det inte,

jag kände mig tvärtom helt införstådd

och varför skulle man inte vara det.

Jag vill understryka att allt

gick jämförelsevis stillsamt till, det var

bara ett mummel, men som sagt:

Det har börjat nå fram till mig.

Ja, varför skulle man inte vara införstådd? Men att dikten ter sig humoristisk säger väl något om våra försvar mot sådan vetskap.

Varför välja bort dialekten?

På ett liknande sätt som i den finlandssvenska poesiantologin Bländad av död och kärlek (2021) är Huldén-urvalets indelning tematisk med rubricerade citat som ”Gräset har råd att mista ett strå” (om naturen) eller ”Jag föll för någons idé” (om politik och religion). Man får genast lust att läsa, det är ett lyckat grepp.

Mot redaktörernas förklaringar om utgångspunkterna för urvalet finns inget att invända, förutom att det är synd att Huldéns dikter ur samlingen Heim/Hem (1977) på Munsala-dialekt återgetts endast på standardsvenska. Visserligen översatta av honom själv, men det blir ändå inte samma sak, attityden och kroppsligheten i talandet finns inte där, slagkraften fattas.

Den omåttligt populära österbottniska poptrion KAJ tycks åtminstone inte skrämma bort publiken med sina låttexter på dialekt, så varför skulle Huldén?

Hur en sak sägs är lika viktigt som vad som sägs. Huldén om någon framhöll och praktiserade det i sin poesi. Att välja bort dialekten känns som en lite feg strömlinjeformning av en så språkligt medveten dikt som hans. Och så omöjligt att förstå dialekt kan det väl inte vara för den tänkta läsekretsen, de poesiintresserade?

Den omåttligt populära österbottniska poptrion KAJ tycks åtminstone inte skrämma bort publiken med sina låttexter på dialekt, så varför skulle Huldén?

Livet är konkret

Huldén beskriver ofta konkreta fenomen och kommenterar dem på ett avslappnat godmodigt sätt, som därför inte saknar udd:

Vad flygmaskiner är beslutsamma.

De kommer rullande

till ändan av banan, vänder där

och tänker i två sekunder.

Så vrålar de till

och rusar upp i lufthavet.

Om alla var lika beslutsamma som

flygmaskiner.

Då skulle det stå värre till i världen

än det gör.

Han spelar med våra antaganden och gör sen något oväntat, som att kasta om utsagor till deras motsats eller använda metaforer i en bokstavlig bemärkelse.

För poesi gäller ofta att omläsningar synliggör nya aspekter. Man fäster sig vid något annat än man gjort tidigare, nya betydelser uppstår, tolkningen skiftar. Med Huldéns dikter är det inte riktigt så. De är avsiktligt platta i den meningen att det intressanta pågår på det manifesta planet, i det som sägs rakt ut – det finns inte dolda underskikt att upptäcka.

Sista ordet

Ja livet försiggår på ytan och kan summeras så här:

Livets djupaste uppgift och mening

är att hålla någonting i skick

utanför sig själv

såsom en sommarstuga eller en bil.

Utsagan ska inte nödvändigtvis tas som Huldéns egen åsikt, men konkretionen och den materiellt grundade verklighetssyn som ligger bakom konstaterandet är typisk för hans poesi.

Dikten är lagd i munnen på en av de döda som får säga sitt i samlingen Läsning för vandrare (1974). Texterna i den är utformade som ett slags epitafer eller gravskrifter med den dödas egen sista kommentar.

Det kan låta väldigt olika. Någon undrar böljande vackert i det antika versmåttets form, i det elegiska distikonets: ”Lyser solen i dag eller regnar det kanske i trakten? / Enklaste svar vore kärt, om det kunde mig nå.” En annan utbrister: ”Om jag hade förstått! / Vet inte vad.” En tredje påpekar: ”Jag planterade björkarna längs byvägen.”

Att läsa urvalssamlingen är lite som att slå följe med Huldén på byvägen genom hans poesi, via gravgården, hemmanet, ängarna. Fast inte riktigt, för man påminns om att det handlar om en textvärld där gräset har en grammatik, där människolivet blir begripligast som dikt och där diktjaget har svårt att ta sig själv på fullt allvar.