Sjunka (ljuset gör att barken strålar)

My Lindelöfs dikter är diskret sinnliga och sorgesamma. Jaget i hennes nya samling Sjunka (Ljuset gör att barken strålar) gör sitt bästa för att inom sig bevara det naturliga livet på en jord som kanske snart inte finns.

I My Lindelöfs nya diktsamling Sjunka (ljuset gör att barken strålar) befinner vi oss i ”den omvända arken”. Den för oss inte i säkerhet undan en katastrof, utan driver oss ut ur livet. De första som går är Bramble Cay, lövgrodan och saolan. Människan ser på:

som om det skrivna

   alltid var fyllt av förtvivlan

böjer du dig

ser dem försvinna och dyka upp

igen när du blinkar

deras små krokiga stigar i vätan.

Ingen undergångsmasochism

Man hör och läser idag ofta uttalandet: ”Jag tror inte att världen går under, jag vet.” Personligen tycker jag illa om den här inställningen, som kan vara självuppfyllande. Hos Lindelöf finns dock ingenting av masochism eller å andra sidan skadeglädje gentemot dem som inte ännu har insett att de inte har mycket roligt kvar.

Ordet ”undergång” nämns inte, och det ord som kommer närmast något specifikt bibliskt begrepp är ”arken” (utan Noak). Det centrala är känslan av att ett kärleksförhållande som är hela livet snart tar slut.

Det handlar om att kapsla sig, här och nu: Förbli orörlig/ så att ingenting/ ger efter, rasar. Vad det är som kan rasa får förbli mångtydigt, bra så.

Här finns inte någon sociopolitisk dimension, och vem säger att det måste finnas det i en diktbok. Om samhällskrafterna är osynliga, syns samhället som ödslig plats i alla fall tydligt:

Vi kom från reservatet, bar

det ofunna på tungan till

utsidans vidsträckta fält.

Bar de nästan försvunna

genom regnvått mörker, bara

deras namn.

Paradiset finns i minnet

Reservatet och utsidan, det är isande som metafor. Orden har börjat göra ont. Paradiset finns i minnet, som går att skriva om: ”Beger oss till sådana ofarbara/för länge sedan/utplånade platser.””Strävar efter avlägsna/delar av mig själv.”

Nostalgin blir aldrig jolmig:

Vi gick till stranden

genom beteshagarna.

Löven var hårda

som skorpor, djuren kom

i mörka klungor.

Ingen dag var den andra lik.

Finländsk natur före 2000-talet, barndom och tid så mycket man vill. Jag har fått vara med om det: ”Det som blandades med regn/ och sögs upp av sömnen.” ”kärret doftade som/ gammalt tält.”

Mer öppna ramar efterlyses

Någon gång blir det ändå väl konventionellt. Som när det handlar om den nattliga drömmen som önskedröm:

Drömmer om gångarna under jorden.

Bosätter mig i min dröm.

Vill inte vakna.

Jag kommer inte ifrån att gestaltningen av tillvaron under marken kunde kännas intressantare om Lindelöf lät ramarna för den bli mer öppna. Min spontana reaktion inför de ovannämnda raderna blir: det här har varje femåring någon gång formulerat för sig själv vid uppvaknandet. Och då menar jag minst av allt att den barndomskänslan och –insikten inte är viktiga, utan att diktaren inte lägger så mycket till dem. Stämningen kunde också bli tätare utan betraktelser som:

Bohålans mörker är fodrat med ljus,

tiden med minne.

Det glömda är minne i en annan håla,

en annan gång.

Bäst blir det när orden och elementen får eka varandra, sambanden uppstå av egen kraft. Det slog mig redan som mycket liten att ”korp” låter som ”skorpa”, men jag har aldrig hört någon påpeka det:

Hör korparna genom jordskorpan.

Deras lågmälda prat

innan de lyfter.

Språk och innehåll kontrasterar

Sjunka beskriver en ny drastisk situation för naturen. Men det är intressant att konstatera hur mycket Lindelöfs språk fortsätter på det senmodernistiska, som bottnar i den naturvärld som fanns hos den tidige Rabbe Enckell. Han kunde knappast tänka sig att den en dag skulle komma att bli hotad.

Rytmen är harmonisk, med mjuka ellipser. Imperativer som lockar in i drömska tillstånd. Stilen kontrasterar mot den kaosmedvetenhet som är det underliggande temat. Men jag förstår motsättningen; jaget, hens språk och rytm formades i en tid som inte var som den hen nu beskriver.

Här blir det finurligt erotiskt med uppknäppandet, och svärmaren som väcker till liv ett annat ordminne från min förpubertet. Jag uppfattade en tid att det som kommer ur männen är ”spermare”/”spärmare(?)”:

Knäpp upp marken.

För in händerna under grässvålen,

trä in armarna.

En svärmare klättrar

upp och ner för din kind.

Små glidningar kan vara fascinerande, som diktarens användning av ”överhövan”:

Slogs vi mot viltstaketet, minns vi

överhövan hur det var?

Ordet borta har många innebörder

Slutraderna vidgar bokens värld ytterligare:

Övar mig i att vara borta,

att inte vara här.

”Borta” handlar helt tydligt inte om att vara död i vanlig mening. Det kan till exempel vara fråga om att träna sig för en besvikelse, för den dag naturen inte alls finns, och den generativa AI-version som finns i stället för den, är så påträngande att den överröstar alla de egna fantasierna.

Eller så betyder ”öva sig i att vara borta” att göra ett sista, desperat försök att ha ett meningsfullt liv tillsammans med viktiga känslominnen.