Drömhotellet

Taika Mannilas debut om influerare på kärleksrehab utforskar intressanta samtida fenomen och stämningar, men romanen böljar hit och dit både innehållsmässigt och stilistiskt. Varför befinner sig kvinnorna egentligen på hotellet? Den frågan kvarstår.

Den lite ansträngda men samtidigt smålustiga ljudlikheten ”jasmin, citron, desperation” kunde fungera som motto för Taika Mannilas debutroman Drömhotellet. Romanen är fullspäckad med doftintryck, allt från exklusiva parfymer som av jagberättaren beskrivs med ett par kärnfulla ord, till odörer som vittnar om mögel och föruttnelse i omgivningarna.

Romanen delar namn med det hotell där romanen utspelar sig, en slags femstjärnig anstalt för kärlekssjuka, uppmärksamhetstörstande groupies/influerare, mer eller mindre knutna till popstjärnan Justin Bobbys, eller JB:s (anspelar på Justin Bieber?), närmsta krets.

Referenser till populärkultur

Möglet och förruttnelsen som härjar på Drömhotellet döljs halvhjärtat bakom en ridå av doftljus. Tillsammans med parfymerna bildar de ett skimmer över allt det man inte vill veta av, lite som ett andra skinn man kan iklä sig för att dölja sina skavanker.

Men kejsaren – eller i detta fall drottningen – är naken, för förruttnelsen som omger Drömhotellets invånare vittnar om myntets andra sida; åldrandet som de alla är livrädda för.

Romanen är också full av desperation: efter bekräftelse, kärlek, ungdomlighet, status och så vidare.

I Drömhotellet skildras på detta sätt en rätt så stereotyp kvinnligt kodad melankoli som lätt övergår i desperation, en sad girl-estetik med välkända referenser till kultur och populärkultur: Britney Spears, Lana del Ray och Sylvia Plath. Dessa referenser är i sig intressanta och hade gärna fått utforskas mer ingående, nu fungerar de främst som en inramning för romanen och dess stämning.

Desperationen som livsstil

De som checkar in på hotellet får namn som tagna direkt från diverse internetforum: Kinky Martini, Lola Bellini och Cherry Cash. Jagberättaren Spacebaby checkar in på hotellet av orsaker som först är oklara. Sakta men säkert, genom drömmar, fantasier och tillbakablickar,  växer en lite sorglig bakgrundshistoria fram, där hennes relation till JB visar sig vara alltmer ensidig. För att upprätthålla sin plats i kretsen och för att få vara nära JB har hon inlett relationer med sorgliga män i hans entourage – något som dock inte nämnvärt väckt JB:s uppmärksamhet.

Väl inne på drömhotellet genomgår hon en behandling i form av badterapi där ett mantra ska värkas fram – för så länge du kan tänka positivt kommer du att klara dig. Samtidigt verkar hon vilja leva kvar i det krossade hjärtat.

Trånandet efter JB har blivit hennes största trygghet, och den obesvarade kärleken är det enda bandet som finns kvar till honom. Så här låter det under ett av hennes terapeutiska badsessioner: ”Den här gången får jag lyssna på heartbreak anthems ensam i en hel timme. Sångerna lyfter mig ur min dvala, jag njuter. Det här måste vara mitt naturliga habitat, mitt själsliga hem. Känslan som fyller mig är så trygg att jag aldrig vill sluta känna så här mycket. Jag är fylld av visdom. Jag är oövervinnelig. Jag kan romantisera vad som helst! Jag lever.”

Med sig på Drömhotellet har hon sina så kallade vänner, andra kvinnor från JB:s krets. De är dock alla insyltade i kändisskapets och personkultens strukturer, med resultatet att alla är rivaler på en kapitalistisk och extremt individualistisk arena.

Drömhotellet är ingen girl boss-saga med ett gott slut…

Då vännerna talar med varandra är det bara yta, ofta i form av tomma affirmationer. Inte ens den största av tragedier förändrar deras (och romanens) dynamik. Drömhotellet är ingen girl boss-saga med ett gott slut – snarare visar den hur hotellets invånare bryts ned av de destruktiva strukturerna.

En plats eller ett tillstånd?

Drömhotellet är inte en roman som eftersträvar realism. Ju längre jag kommer i läsningen, desto mindre blir drömhotellet en plats, och desto mer ett tillstånd. Den skildrar det desperata men samtidigt trygga och passiviserande tillståndet som den obesvarade kärleken utgör, men också det narcissistiskt omättliga tillståndet som senkapitalismen har försatt oss i. Dröm, fantasi och verklighet flyter samman och matas av ett överflöd av sensationer, mat och dryck.

Även om likheterna tar slut där så påminner Mannilas drömhotell om Thomas Manns sanatorium i Bergtagen på så sätt att tiden upplevs på ett annat sätt än i världen utanför. På Drömhotellet är det till synes ingen skillnad på natt och dag, det enda tecknet på tidens gång finns i behandlingarna som avlöser varandra med jämna mellanrum (utan att någon utveckling verkar ske).

Annars är det som att tiden står still, inget händer – eller så är allt som händer en upprepning av något som redan hänt. Samtidigt är det som att förfallet accelereras på Drömhotellet, alla åldras och maten ruttnar.

Mer redigering hade krävts

Eftersom Drömhotellet inte eftersträvar realism kunde man ha överseende med att bygget av världen ”Drömhotellet” ibland saknar logik, men frågorna hopar sig. Var ligger hotellet och vem är kvinnorna som bebor det? Det är svårt att se hur de på vissa håll strösslade Finlandsmarkörerna passar in i romanen, vars stämning snarare påminner om den i Sara Stridsbergs amerikaskildringar, till exempel i Drömfakulteten. Att sporadiskt dra in lokala referenser gör att det mardrömslika skimret som omger Drömhotellet tonas ned och snarare blir prosaiskt.

Varför befinner sig kvinnorna egentligen på hotellet?

Varför befinner sig kvinnorna egentligen på hotellet? Måste de stanna där och varför stannar de om det är frivilligt? Varför fokuserar jagberättaren så mycket på vad room servicen kostar, då detta spår ändå rinner ut i sanden? Trådarna förblir lösa även om anslaget är lovande, vilket tyder på att romanen hade kunnat vinna på en redigeringsrunda till.

Utöver ovan nämnda luckor i logiken böljar det även stilistiskt hit och dit. Det är stundvis slängigt på ett bra sätt, vilket förstärker den hysteriska stämningen av internet- och kapitalismhysteri. Det utmynnar i ett lekfullt bildspråk som bjuder på godbitar som denna liknelse: ”Hennes peruk gungar som en uttorkad jättekaktus när hon sträcker sig efter en drink.” Samtidigt tippar det lätt över i det överdrivna, med risk för Kalle Anka-stuk på varumärkena, så som ”Brasilian buttsugar-duschkräm”. I ena stunden beskrivs Tavastia väldigt klumpigt som ”klubben Tavastia i Helsingfors”, medan det på andra håll smyger in finlandssvensk slang som ”pink”. Resultatet blir ojämnt.

Stämningen och fenomenen som utforskas i Drömhotellet är intressanta men romanen har lite svårt att hålla fokus, den spretar och blir samtidigt lätt övertydlig.  Lite för ofta ropar jagberättaren ut sina känslor för läsaren, i stället för att låta den obehagliga stämningen tala för sig själv.