Hösten från helvetet. Ebba Blaus dagbok

Ellen Strömbergs sjunde bok är en autentisk och rolig bladvändare för mellanåldern. Drama kring hjärta och smärta skapas av både tjejer och killar kryddat med träffsäkra iakttagelser av vuxna. Det här är en dagbok som träffar rakt i tonårsnerven.

Tolvåriga Ebba Blau har en mission: ”att bli en bättre, coolare, mer lagom person till högstadiet”. Som det är nu är hon bara pinsam, pratar för mycket, gör klumpiga saker och luktar svett, enligt sig själv.

För att nå sitt mål har Ebba gjort en lista på saker som måste ske för att hon ska uppfylla coolhetskriterierna och hit hör bland annat att skaffa fler kompisar, utveckla sin stil och prova på att hångla med någon. Ebba har 300 dagar på sig för att nå sitt mål för då går hon ut sexan och ska flytta till Umeå med sin mamma Sara. Det är inget hon direkt ivrar för; vilken tolvåring vill flytta in hos sin mammas nya kärlek som heter något så töntigt som Lennart och dessutom bor mitt ute på en åker.

En kvicktänkt observatör

Detta är premisserna för Ellen Strömbergs sjunde bok, Hösten från Helvetet. Ebba Blaus dagbok. Berättelsen är en snudd på fullträff som åldersrekommendationen 9–12 år till trots, kan läsas av alla som är nyfikna på tonårsdrama, -pinsamheter och -trender. Eller av dem som bara är intresserade av träffsäkra iakttagelser av genanta vuxna.

Samtliga är nämligen ämnen som Strömberg behärskar suveränt och med en oemotståndlig humoristisk skärpa. Den som lyssnat på podden Sällskapet där Strömberg är en återkommande gäst, vet att hon är en kvicktänkt observatör som kan sin TikTok och IG, som har full koll på de senaste trenderna både bland tonåringar och vuxna. Hon har också – och kanske viktigast av allt – en ödmjuk inställning till sina ämnen och sin publik.

Denna respektfullhet genomsyrar också Strömbergs författarskap där hon flera gånger visat att hon kan skapa fängslande berättelser med autentiska, mänskliga personporträtt som stannar kvar hos läsaren även efter att man vänt det sista bladet.

Överraskande referens till 70-talet

Precis en sådan karaktär är också Ebba Blau, rapp i repliken, orädd och väldigt tonårig. Detta framträder i den härliga, orealistiska optimism som genomsyrar Ebbas resonemang och inställning till omvärlden, som exempelvis det faktum att hon är hemligt kär i sin 28-årige klasslärare Sarbaz.

”Jag känner på mig att jag och Sarbaz har jättemycket gemensamt, vi kanske till och med är själsfränder. En gång satt jag och läste en bok (det var Tordyveln flyger i skymningen, det kommer jag aldrig glömma, fast den var ganska seg) på en rast och då sa Sarbaz att han blir glad av att se mig läsa. Sen dess har jag alltid en bok i väskan. Jag älskar böcker, men jag älskar Sarbaz mer.”

Hänvisningen till Maria Gripes klassiska ungdomsroman Tordyveln flyger i skymningen (1978), ursprungligen en radiopjäs skriven av Gripe och Kay Pollak, är smått överraskande med tanke på att nutidsmarkörerna i romanen i övrigt är många och mycket stringenta.

Sociala medier utgör de naturliga kommunikationskanalerna för Ebba och hennes vänner, kompisen Laban refereras till med det könsneutrala pronomenet hen. Ebbas morföräldrar är särbon, och ”drama” (ett begrepp som troligtvis hör till det mest använda i årskurserna 7–9) skapas i berättelsen av både tjejer och killar.

Men hänvisningen till Gripes roman är inte så långsökt som man kunde tro; i fjol släppte SVT Play nämligen en tv-serie baserad på romanen med namnstarka skådespelare som Pernilla August och Lena Endre, en på förhand hajpad serie som Strömberg förmodligen haft koll på.

Dagboksperspektivet ger spelrum

Att Strömberg nu prövar dagboksformatet är lyckat. Hennes tidigare ungdomsromaner Ingen början inget slut (2024) och Augustprisvinnaren Vi ska ju bara cykla förbi (2022) är starka, samtidsrealistiska skildringar för en äldre målgrupp medan tonen i Hösten från helvetet är mer lättsam och tempot mer uppskruvat, något som är typiskt för mellanåldersboken. Vidare ger det ensidiga dagboksperspektivet stort spelrum för Strömbergs kvicka humor. Den komiska tonen är särskilt övertygande i Ebbas kommentarer och beskrivningar av dynamiken mellan henne och Lennart. I motsats till mamma Saras kavalkad av tidigare pojkvänner och en flickvän, är Lennart ur vuxenläsarens perspektiv en solklar ”keeper”. Han är blyg och tafatt men hans ansträngningar för att bli accepterad av Ebba är genomgående sympatiska även om de inte alltid blir så lyckat. Som när mamman halvt tvingat Ebba och Lennart att hitta på en aktivitet och Lennart föreslår utegymmet. Ebba som inte tidigare tränat är snabbtänkt och har strax trasslat in Lennart i en besvärlig diskussion.

”– Vadå för övningar?

– Styrketräning. Lyfta vikter och sånt.

– Jag vet vad styrketräning är, sa jag.

– Så klart, sa Lennart.

Vi satt tysta jättelänge.

– Som på ett gym då, sa jag till slut.

– Ja, hemma har jag i garaget, men det har nog inte Sara, sa han och skrattade lite.

– Tycker du min mamma är tjock? sa jag.

Lennart såg livrädd ut.

– Va? Nej? Eller hon är väl inte smal, men alltså, vad menar du?”

Vuxna skapar komik

Trots att Ebba har sina dubier om Lennart präglas hennes övriga familjerelationer, även till de båda morföräldrarna som är närvarande i Ebbas liv, av trygghet och värme.

I Strömbergs bok finns ännu inte det markerade motståndet mot vuxenvärlden, ungdomsromanens varumärke; i stället omges Ebba av vuxnas välvilja och omtänksamhet såväl hemma som i skolan.

Visserligen uppstår smärre slitningar i relationen mellan Ebba och Sara då mamman är fullt upptagen med att mysa med Lennart, men i stället finns en lyhörd mormor som råkar bo i samma höghus.

När mor-dotterrelationen mot slutet eskalerar till konflikt finns mormor där som åskledare.

När mor-dotterrelationen mot slutet eskalerar till konflikt finns mormor där som åskledare. Ebbas beskrivningar av vuxna och deras förehavanden är över lag underhållande läsning. Tankarna går osökt till Ulf Starks Dårfinkar och dönickar (1984) med ett liknande upplägg där Simone och hennes mamma flyttar in hos mammans nya karl Yngve.

Även i Starks bok är vuxna i hög grad närvarande och komiken skapas ofta av deras egenheter och upptåg. Episoden där Yngve kör in i grannens häck med sin lilla gula bil, hör fortfarande till en av barnlitteraturens roligaste.

TikTok som inspirationskälla

Den dagboksskrivande flickan är en återkommande protagonist i ungdomslitteraturen. På 2010- och 2020-talen har hon på finlandssvenskt håll gestaltas utmärkt av Annika Sandelin med serien om den nattboksskrivande Yoko och Petra Lillsund-Botéus Mitt idiotiska liv (2023). Inom barnlitteraturforskningen noteras det starka bandet mellan flickskap och dagboksskrivande.

Skrivandet betraktas som en handling med olika funktioner för flickprotagonisten: dagboken fungerar som en ställföreträdande samtalspartner (i brist på vänner att anförtro sig åt), som en kanal för att uttrycka känslor eller som ett uttryck för konstnärliga ambitioner.

Ofta blir skrivandet en nyckel i identitetssökandet och frigörelsen: ungdomsromanens standardmotiv. Ebba saknar varken vänner eller förmåga att uttrycka sig men har i stället en tydlig kreativ ådra och en morfar som är författare. Till hennes intressen hör att läsa och gå i konstskola och i skolan får hon beröm för att vara en duktig skribent.

Skrivande flickprotagonister får ofta sin dagbok som en present av en mamma eller annan kvinnlig släkting…

Skrivande flickprotagonister får ofta sin dagbok som en present av en mamma eller annan kvinnlig släkting noteras exempelvis i Hanna Liljeqvists forskning. Men till skillnad från sina fiktiva gelikar har Ebba tidstypiskt nog fått idén från TikTok: ”Alla tjejer där skriver alltid sin ’journal’ på morgonen och jag har aldrig fattat vad dom skriver om, men dom har kanske jobb och så.” Det finns med andra ord inget tydligt behov hos Ebba för att använda dagboken som en ventilationskanal.

Bäddat för en fortsättning

Däremot växer behovet småningom fram i takt med att Ebbas projekt att bocka av coolhetskriterier inte går enligt planerna, inte minst när det gäller vännerna. Visserligen blir hon kompis med Lydia som till synes är en gående kliché för den populära tjejen: snygg, rik och manipulerande.

Vänskapen med Lydia leder föga överraskande till att det kör ihop sig med barndomsvännerna Laban och Nelly. I bisatser antyds att Lydia har egna, outtalade bekymmer vilket grumlar den stereotypa bilden.

Där Strömbergs vuxenporträtt landar helt rätt förblir de många förvecklingar som berör Ebbas vänskaps- och kärleksrelationer ändå ytliga och något röriga. Intressantast är klasskamraten Åke som, förstår läsaren snart, har hjärtat på rätta stället.

Strömberg lämnar berättelsen med tillräckligt många lösa trådar – såsom en present utan givare och en pappa i Turkiet som Ebba bara vet namnet på – för att läsaren ska känna sig lugn: Ebba Blaus dagboksskrivande har bara börjat!