Baton Rouge

”Utan hemnyckel är man ingenting” är ett återkommande uttryck i Agneta Aras roman Baton Rouge. Personerna i Aras roman bor i samma höghus, de är grannar med varandra, och deras liv är sammanlänkade på oförväntade sätt. Sätt som de inte själva alltid är medvetna om. De har mer gemensamt med varandra än det verkar på ytan. Och det här med att ha en hemnyckel i fickan, en hemnyckel som inger trygghet. Vetskapen om att man har ett utrymme att dra sig tillbaka till då världen hotar att kollapsa över en är en förutsättning för ett balanserat liv.

Aras huvudpersoner tvingas göra  resan till det förflutna, i texten förekommer det förflutna parallellt med nuet, det förflutna lämnar spår och sår

Inom psykologin symboliserar huset självet, själen. Utan nyckel till själen, utan en resa till det förflutna, flyter man runt på havet som en timmerstock utan flock. Aras huvudpersoner tvingas göra denna resa, i texten förekommer det förflutna parallellt med nuet, och det förflutna lämnar sina spår och sår.

Minnen från en uppväxt

Bengt Hokkanen, en medelålders man som arbetar som bokförare, är navet i berättelsen. Han lever ett lugnt och stilla liv, simmar regelbundet i en simhall i Tölö och äter kinamat på samma restaurang tillsammans med sin vän Tage som är spårvagnschaufför. Minnena från barndomen – den ständigt frånvarande mamman som reser världen runt och erövrar scenen som operasångerska, men som ingen aning har om hur man finns till för ett barn, och den lojala sköterskan Vuokko som tar över då pojken behöver regelbundenhet i vardagen och någon att ty sig till.  In i huset där Hokkanen bor flyttar Blossom Wetter med sin hund McGee (namnet kommer från låten ”Me and Bobby McGee” som framfördes av bl.a. Janis Joplin).

Det finns minnen som kan återberättas bara genom mjukisdjur

Blossom Wetter är en ung kvinna med hårt yttre som håller sig undan sina grannar. Också hon bär på tunga minnen från sin uppväxt, minnen som återberättas genom hennes mjukisdjur Nalle Valborg. Och på bänken i hissens mörker sitter den sällskapssjuka hundraåringen Flora Von Fieandt. Hon åker upp och ner dagarna i ända och delar ut livsvisdomar till sina medpassagerare. Andra personer i romanen är psykiatern Eva Warmavuori, som förblir suddig i kanterna, och fil.lic. Alf Hilén, som återvänder efter att ha undervisat på universitetet i Portland.

Agneta Aras förra roman, den omdebatterade Det har varit kallt i Madrid, blev nominerad till Finlandiapriset år 2007. Omdebatterad därför att Ara beslöt sig för att byta från ett stort finlandssvenskt förlag till ett mindre, då de stora förlagen ville göra förändringar i manuskriptet som Ara arbetat med i åtta år. Mottagandet av boken var delat, en del kritiker älskade boken, andra förstod sig inte på den.

Tonträff i naturbeskrivningen

Baton Rouge känns, precis som Aras förra roman, ojämn. Det finns partier som lyfter texten till hisnande höjder. Ara är mästerlig på naturbeskrivningar och på att måla upp stämningar, på att fånga idyllen som krackelerar tills kulissen faller ihop till en dammig hög plankor. Dialogen fungerar däremot sällan, det finns något barnsligt i tonfallet. Läsaren blir skriven på näsan mer än en gång. Bipersonerna i boken, framför allt Fru Von Fieandt, som åker med hissen mellan våningarna i höghuset, förblir en karikatyr snarare än en levande person av kött och blod.

Hellre ojämn prosa än teknisk fulländad men själsligt tom text

Men Ara har en stark egen röst. Säkerheten med vilken hon navigerar genom berättelsen. Hellre ojämn prosa än teknisk fulländad men själsligt tom text. Baton Rouge är en på ytan odramatisk roman med ett brett persongalleri, men mellan raderna behandlas stora teman som vänskap, kärlek och tidens oundvikliga gång.