anteckningar [intill ett nordligt innanhav]

Minns du sommarens första dag vid havet? Den där hisnande känslan djupt nere i maggropen då man vadar ut, försiktigt, nästan på tå. Det är så det känns att följa Agneta Enckell: ”hit. och ännu längre.” Man vet inte riktigt om man skall våga. Så släpper man taget om allt det man samlat av människans vilja att kontrollera och snöra in alla kroppens reflexer, att övervinna sig själv, fly sin egen tyngd och flyga. Man märker att man inte bottnar längre. Då kommer man plötsligt ihåg hur man gjorde. Att läsa Agneta Enckell är att lära sig flyta.

Att flyta är att ta sin tid och plats. Det är motsatsen till allt det där man lärt sig i skolan om att forsa fram och läsa flytande, utan att stanna och stamma och studsa tillbaka och rita blommor i marginalen. Man lutar sig mot vattnet och vinden samtidigt som man låter kroppen göra motstånd bäst den vill. Just ”motståndet” är en av grundföreteelserna i Enckells diktvärld. Det kommer emot oss i slutet på varje text, i kanterna på varje sida och varje rad, i varje ord och bokstav. På samma sätt stöter man mot nya världar varje sommar vid havet och varje dag, då man beger sig ut bland människor och saker och det främmande i sig själv. Att flyta är att ana och anta andra världar: ”finns yta finns djup”.

Diktsviten i anteckningar har Enckell vaskat fram mellan åren 2005 och 2008 i länderna och på stränderna kring Östersjön. Främst är det vågsvall från Finland och Sverige, men också från Korskullens oändliga minneslager i Litauen till kurfurstens snövita balsalar i Rundale slott i Lettland. Dikterna dyker samtidigt avsevärt mycket djupare i tiden, från barndomslandskap i Vallentuna till andra världskrigets ärr i Riga och de ryska poeternas älskade Neva. Samtidigt är varje ögonblick – och varje ord – så töjbart att en enda stund behöver år för att rågas. Likt Östersjön omges vi av alla platser på en gång, ”en koncentration av nu”.

Tätt intill, utan att störa

När började vi tala om kroppens begränsningar istället för dess gränser? Och när blev gränserna murar och galler istället för öppningar och beröring? För Enckell är gränsen – mellan människor, ord och strandstenar – ett levande och våglikt ”hudspänne”, som oavbrutet andas och rör sig. Dikten uppstår i gränszonen mellan land och hav, fast och flytande: ”skriver man in sig, i marginalen? vid vattenbrynet, strandlinjen.”

”Anteckningskaraktären” blir Enckells sätt att utforska gränser utan att trampa ner och erövra. Anteckningar finns inte till för att täcka över och överrösta den de berör. Själva ordet ”anteckning” förs i flera av dikterna från mötesprotokollens uppstyltade värld till ett mjukt omskrivet ”teckna tätt intill”. Anteckningar föds av ”närvaro”, i textens direkta kontakt med ögat och örat, textens andedräkt och dess aningar om andra texter. En värld utan anteckningar är platt som ett ansikte utan uttryck av glädje över att möta ett annat.

Anteckningarna blir något av det privataste som finns

Anteckningar brukar sluta där tiden eller utrymmet tar slut och fortsätta som aningar utanför den vita papperskanten. Därför blir de också något av det privataste som finns: ”tecknar tätt intill, lägg dig alltid tätt intill… en sten, en blåsippa, en bokstav, så att dom rörs av din andning, fastän det nästan inte märks, du är den jag vill vara hos.” Det är som att tjuvlyssna till mötet mellan två främlingar under ett obevakat ögonblick, avgränsat i tid och rum.

Enckell använder sig mycket av anteckningens blinda tillit till den exakta stunden och platsen som fött den. Anteckningen utgör resten som blir ”kvar” av den enskilda läsupplevelsen eller mötet. Den undviker samtidigt det slutgiltiga: i anteckningens ”tätt intill” ryms alltid en aning av något man inte riktigt når, av det bortspolade. Också ”minnen” ter sig i Enckells värld som anteckningar av något främmande, där själva jaget slutar att vara självklart: ”hamnar i tredje person. någon annan.”

Ta ordet dit man kommer

Agneta Enckell har allt sedan debuten på 1980-talet skrivit en poesi som vägrat bukta och bikta sig inför nödvändiga hinder såsom sidvändning. Genom att avstå från att bära namn och arrangera sig i innehållsförteckningar får dikterna plats att röra på sig. Utan möda cirklar de också in över gränserna på tidigare samlingar.

Den enckellska diktens gränser utmanar boken som slät och begränsad yta: i samlingen åter (1994) blev dikterna ett slags eolsharpor och evighetsmaskiner, där man sattes i rörelse i ett kretslopp som varken upprepar sig eller når slutet. I den senaste samlingen innanför/utanför (2005) bröt sig orden tvärtom obönhörligt ut ur bokens strama ramar för att fortsätta ute i det fria, någonstans bortom vår blickvidd.

Som havsbottnen är Enckells ord aldrig lösryckta: ”det ligger som en hud, eller hinna spänd genom språket”. Dikterna är dessutom starkt förtöjda vid sin bakgrund: ”(om skrift är kropp och landskap)”. Det gör att det känns näst intill omöjligt att sära och skära fram diktexempel ur anteckningar. Man kan inte klippa ut en bit äggvita och uppmana den att andas själv, då allt som är ”vitt, viktigt” blivit kvar på pappret: ”där hon dröjer, omgiven av tid, av det vita.”

Läsaren lockas istället till att plocka upp enskilda ord där hon går. Enckells dikt bär på älsklingsord och favoritläsning som ett slags riktmärken att ty sig till i alla samlingar. Från det bördiga bottenslammet av ”stenar”, ”hud” och ”skåror” lyfter man upp intressanta ”annorlundaheter”, må det då vara en ”blåsippa” eller en hel vy: ”en äppelträdgård breder ut sig invid, med hundratals blommande träd”. I anteckningar kan det också handla om fascinerade ortsnamn som då lettiska Ventspils lagrar sig i besökaren liksom en luden ny päls: ”hur barndomsplatserna häftar sig här. i ventspilskroppen”.

Vikten av det vita

Marginalen är det vita skummet där världar möts utan att krossas. ”Vitheten” växer till något så oerhört kraftfullt i Enckells diktverk, att man börjar undra om inte bokstäver finns till för att strecka under och göra det vita synligt istället för tvärtom: ”framför oss ett stort vitt fält.” Vitheten betecknar också den stora ”tystnaden” som behövs för att ord överhuvudtaget skall höras.

Enckell tar sig an anteckningen som diktredskap också i dess speciella benägenhet att forma sig efter marginalens form, att bilda skikt och spridas i olika riktningar. Redan bokens milt inklamrande rubriker vittnar om anteckningens särdrag av gränsyta. Här läser man inte bara ord efter ord, sida efter sida, utan så småningom ord under och över och mittemot ord och blandade i varandra. Bokstäverna ställer sig upprätt som hållhakar eller böjs och plattar till sig mot radavståndens skiftande horisont.

De kluckande vita luckorna tillsammans med det parentetiska, kursivstilta och med olika skiljetecken inhägnade bildar hos Enckell sammanflätade, flerfaldiga enheter. I synnerhet kommatecknen har länge varit kännspaka för Enckells poesi. Ofta växer de till sig till både rastställen, lockrop och ett verkligt tecken som skiljer oss åt: ”kunde du komma, i din tonart”. Till kommatecknets rörelsemönster hör också att alltid bibehålla en liten landbrygga bakåt, så man har friheten att vända om.

Till kommatecknets rörelsemönster hör alltid friheten att vända om

Med tiden har kommatecknens små taggar och klor allt mer fått ge vika för något ännu friare: punkter med små begynnelsebokstäver i släptåg. Det bildas andningshål för läsaren i ordhuden, små luckor att krypa in i, en frihet att guppa som man vill. Enckells poesi kryllar dessutom av små mellanord som gräver in sig i varelsernas vita mellanrum: i, in, på, mot, genom, och, eller, som, om, somom…

Stranden med dess mångformade stenar, fossiler och bråte ter sig i Enckells gränslandskap som havets anteckningar. Till sist lockas man att gripa tag i hela boken som ett hav, där sidorna speglas och skuggas som havsbottnens avlagringar grafiskt mot varandra. Intrycket förstärks av att själva boken är skön som en len, lite ojämn sten att hålla i: Helena Kajander har format pärmen från ett strandfoto, med stänk av grön tång och rött, taget av Enckells make, kompositören Patrick Kosk.

Skrivandet som vågrörelse

Hos Enckell finner man hantverkarens handlingssätt, där ytor som ”hud” och ”sten” egentligen består av samma material som ”ord”: alla går de att skära i och bearbeta. Alla talar – och svarar – de på ett kroppsspråk, som bygger på smekningar och slag. Det är bara tidsperspektivet som är olika, så att en ”skåra” i kalksten vållas omätligt makligare än erosionen i ”kroppens sönderfallande grammatik”.

Enckells diktverk baddar och smeker sina ord, varsamt och kärleksfullt, tills de frivilligt löser upp sig. I munnen blir ”stranden” en grusigare version av ”sanden”, som i sin tur bär en stilla ”andning” av allehanda ”andra” ord och också ”handens” form som ”rand”. På en ännu kroppsligare nivå blir avståndet ”ord och ”ort” emellan egentligen bara ett litet snedsteg som tungan gör mot gommen. Enckells förnimmelse av ”ordskugga” tränger sig allt djupare in i språket, där glosor till sist staplas på varandra. Här rymmer ”skrivandet” samtidigt ett ”skivande”, tills ordet formar bilden av fingrarna tätt slutna kring en penna: ”den skrivande handen”.

Det bottenlösa med ord är att namn finns till för att kalla på något som redan är borta eller aldrig funnits. Orden blir ”sår”, som örat och tiden ytterligare förlänger till ”sorg”. Samtidigt får all språklighet ett kursivt eko av felsägning, missförstånd och lögn: ”vad man ljuder, nästan ljuger.” Endast anteckningen visar vara ett tillräckligt finstämt instrument till att gripa tag i skriftens rötter: ”i frånvaron. det man skriver i. har jag antecknat.”

Makthavarnas haveri i språket

Som läsare överrumplas man av hur fritt man kan röra sig och möblera om i Enckells diktrum. Det handlar i grund och botten om en frihet som finns i själva språket men som man glömt bort att man har. Anteckningsblockets – eller strandens – stormvågsbranta kanter gör exempelvis ihärdiga små anmärkningar mot våra förväntningar genom att tappa bort svansarna på ord: ”var vi finns i verkl” eller ”bokstav för bokst”. Luckorna luckrar upp självsäkerheten bakom välbekanta talesätt och lämnar dörren öppen för något som avbryter, överraskar och förblir osagt. Vad är egentligen ”verkligheten”, i verkligheten?

Ord är underliga, främmande varelser när man drar loss dem från rabblande munnar och raka textrader. Då ett ”är det så det är?” kastas i land på samma sida som ett sönderrivet ”ora allt” och ”kan in”, knyter jag som läsare instinktivt ihop dem till ett andfått, radbandsaktigt ”kan inte förlora allt”. Fasan känns verklig först då frasens form splittrats som ett knytnävsslag slår andan ur bröstkorgen. Ord kan kontrolleras lika lite som kroppsfunktioner och radas också upp i samma led: ”i hörselgången    lutar ord// mot ord, ett hjärtslag    fett”.

Ord kan kontrolleras lika lite som kroppsfunktioner

Det finns alltid något delat i språket, ett avstånd till både jaget och alla andra: ”man är man två i orden, minst”. I Enckells texter tycks man bli minst tre. Läsaren som sugits in upplever att det finns någon eller något eller några bakom orden. Men texten själv är också en levande, viljestark varelse: ”om den här skriften begär dig. flyr du mitt ansikte.”

Enckells poesi slår som ett friskt vågstänk i ansiktet på alla ordarbetare – inte bara politiker, men också journalister och kritiker – som vill behärska och ha sista ordet. Att använda ord innebär att dela med sig och ge bort dem: ”ord att hålla, i munnen. samtidigt lämnat, åter/lämnat.” Enckells poesi tar som uppgift av vågorna att röra om och öppna istället för att stänga in och slänga: ”skriver mig fram till frågorna, börjar om”.

Små luckor att spara tiden i

”varför blev det till ett minne?” Jag vet egentligen inte om jag minns den där dagen vid havet. Kanske var det så långgrunt att man aldrig slutade bottna. Eller så vågade jag inte simma. Ändå tror jag att den där alldeles speciella känslan finns. Enckell skriver mycket om att minnas ”andras minnen” och t o m ”andas pusjkins/ mandelstams luft, andras”. Upphovsrätten till minnen är så diffus att boken i ett skede tycks tappa stavelsen ”min” över bord, så att bara ”nets keramik” blir kvar. Turisten i Riga ”går vilse bland andras minnen”.

Att flyta betyder inte att rulla in sig i sig själv och förlora kontakten med yttervärlden. Det är att törna emot ”betydelsens kant”, att knaggla och ta om. I Enckells debutsamling förvandlingar mot morgonen (1983) fick diktjaget dra in aska, glassplitter, Vietnamkrig och folkmord i ett desperat försök att kippa efter andan i en allt syrefattigare värld: ”utveckla gälar/ att andas in nödvändighetens klorifierade/ fostervatten”. Enckell av idag forskar fortfarande i diktens och världens förhållande som något lika nödvändigt som andetag. Skillnaden är att örat nu tycks inriktat på ”utandningen”, det otvingade, det man sällan ens tänker på.

Det är lätt att glömma hur mycket av vårt prat som egentligen formas av något så enkelt som att andas ut: ”hhh hhh hh” eller ”fter”. Samtidigt märker man att gränserna, strandlinjen egentligen finns inne oss själva. Det betyder också att ett helt hav får plats därinne. Känslan av Östersjön som vårt gemensamma blodlopp leder samtidigt till den omvälvande insikten att allas minnen, från gammal runskrift till förintelseläger, ekar i oss alla.

De glesa raderna och vågsvallets rytm gröper fram små skyddshålor där all tid kan krypa in och sträcka ut sig. Det är välkommet i en värld som är alldeles för fullspäckad med dåliga ursäkter för att inte stanna upp och känna efter. Enckells dikter påminner om offentliga vardagsrum, där man kan stiga in och stanna hela dagen. Man kommer ut ur den här boken med mera tid och rum än man hade förut: ”somom där blivit något annat?”