Kvinnornas Helsingfors. En kulturhistorisk guide.

När Havis Amanda år 1908 fick sin plats på Salutorget väckte statyn en hätsk debatt. Den ansågs för fransk och kokett och inte representativ för den finska konsten, och arbetar- och kvinnorörelsen utdömde den som ful, dyr, osedlig och sårande mot kvinnor. Bland annat detta berättar en bildtext i Kvinnornas Helsingfors.

Själv har jag ett mycket personligt förhållande till Havis Amanda; jag påstår att det var min mormor som stod modell för henne. Det var en myt jag konstruerade som flicka, och den byggde på att min mormor hette Amanda och på att hon kände Ville Vallgren, både i Paris och senare som familjebekant. Ville tyckte om att äta plättar med fingrarna berättade min mormor. Så jag ger alltid Amanda ett kärleksfullt ögonkast när jag går till Salutorget.

Detta nämner jag bara som exempel på hur antologin fungerar: den lockar fram personliga minnen, egna erfarenheter och egna smultronställen, och däri ligger en stor del av dess charm.

Hur ser Helsingfors kartografi ut om man kopplar den till kvinnornas historia?

Antologins utgångspunkt är en fråga: hur ser staden Helsingfors kartografi ut om man kopplar den till kvinnornas historia? Svar på frågan söker redaktörerna Anna Biström, Rita Paqvalén och Hedvig Rask tillsammans med en arbetsgrupp på fjorton kvinnor från nätverket Kulturfeministerna samt ytterligare tjugotvå inbjudna skribenter och konstnärer. Infallsvinklarna är många, materialet organiserat i tematiska block kring synlighet, hem, makt, oaser och gatan.  Resultat: en kulturhistorisk guide till kvinnornas Helsingfors, grafiskt tilltalande (Fredrika Biström) och med roliga kartor (Magdalena Åberg).  Behändig referensavdelning på slutet. Sympatisk blandning av finskt och svenskt, utan åthävor. Mångfalden rymmer också svackor och trivialiteter, men det mesta väcker intresse.

Tyngdpunkt på historien

Med den här guiden kan man strosa omkring i staden eller mera målmedvetet söka upp platser som plötsligt får ett innehåll. Till exempel det Burtzka huset, Alexandersgatan 22. Där bodde under senare hälften av 1700-talet ett rekorderligt fruntimmer, Elisabeth Kyhl. Hon blev tidigt änka men förvaltade skickligt mannens egendom, byggde färdigt det ståtliga stenhuset i tre våningar, gifte om sig med en överstelöjtnant som ägde Brändö gård och hade inom tio år full kontroll över också den egendomen, medan översten hade flyttat ut i en bastu. När jag nästa gång går förbi det Burtzka huset tittar jag på det med en viss respekt.

Tyngdpunkten i antologin finns i det historiska materialet. Det börjar långt innan Helsingfors kom till, på 1400-talet. Ulrika Rosendahl målar upp ett landskap där Tölöviken svallar över järnvägen och stationsområdet, Kronohagen är en obebodd ö och Tölö en avsides skärgårdsby. Men här, i Tölö by, hittar hon Margareta Laurensdotter som ägde jord i två byar och hade kontakter till sin bror Olaf som var handelsman i Reval och vars änka ärvde hans skeppsandelar. Kanske byggde de två svägerskorna upp ett handelsnätverk, spekulerar Rosendahl.

Och så går det vidare genom seklerna, fram till i dag när ”det mest privata redan för länge sedan blivit det allra mest offentliga i det offentliga rummet” – som Annamari Vänska formulerar det när hon skriver om Mimosa Pales skulptur Mobile Female Monument, en köttfärgad jättevulva på hjul.

Mellan Ensi-Koti och Stockmann

En del artiklar fungerar som en (nyttig) repetition i samhällskunskap; lantdagen, den kvinnliga rösträtten, skolväsendet… men perspektivet kvinnor i Helsingfors kan här ibland kännas litet ansträngt – eller självklart.

I andra upptäcker man hur trådar spinns mellan olika grupper och intressen förenas. Som hur det första hemmet för ensamstående mödrar, Ensi-Koti, grundades som ett samarbete mellan den socialdemokratiska riksdagskvinnan Miina Sillanpää och arkitekten Elna Kiljander, borgerlig, men med erfarenhet av att bo i arbetarstadsdelen Rödbergen. I bakgrunden finns Aurora Karamzins barnhem och funktionalismens praktiska, ljusa folkhemsideal, och längre fram i tiden finns flickhus och ockupationer. Små pilar med hänvisning till andra skribenter hjälper läsaren att se kopplingarna.

Över lag får slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet stor plats. Och med rätta: det var en tid där mycket i samhället förändrades, inte minst för kvinnorna och av kvinnorna (men när jag för n:te gången läser att Helsingfors vid sekelskiftet blev en modern, snabbt växande europeisk stad så tycker jag att redaktörerna kunde ha redigerat litet). Nya miljöer stiger fram och tas i besittning. Kontoret blir en plats där de kvinnliga kontoristerna försöker leva upp till drömmen om frihet och modernitet men ständigt trycks ner i den banala verkligheten, fördomarna och fattigdomen.

Varuhuset blev det offentliga rum där kvinnor kunde röra sig fritt.

Och Varuhuset, kommersialismens högborg, här exemplifierat av Stockmann. Varuhuset blev det offentliga rum i staden där kvinnor kunde röra sig fritt, läska sig vid sodafontänen och fräscha upp sig i damrummet. Precis som de fortsatt att göra fast rörelsefriheten i dag är närmast obegränsad. Nu umgås de unga mammorna i varuhuset, med babyn i vagn och möjlighet att mellan shoppingrundorna byta blöjor i skötrummet.

En detalj att begrunda i dessa tider av svensk förskansning: på 1930-talet, när det nya palatset behövde mera kunder, instruerade varuhusets ledning personalen att behandla även de finskspråkiga kunderna finkänsligt. ”Detta var viktigt för kvinnorna i den finskspråkiga arbetarklassen, för vilka det var ett dristigt drag att trotsa klassgränsen, och sträcka sig ut efter varuhusets erbjudanden”, kommenterar Anna Kortelainen. Hon betonar också varuhusets betydelse som arbetsgivare; många drömde om expeditjobb på Stockmann. Det var ett urbant och professionellt yrke. Själv tyckte jag som femåring på besök i staden, att hissflicka på Stockmann var det finaste man kunde bli.

Och sen köpte hon en cykel …

Till antologins natur hör att jag som läsare konfronteras både med områden jag inte självmant hade sökt upp, och med mina egna intressen. Till exempel läser jag – hängiven cyklist i Helsingfors – med stor förtjusning Peter Stadius (en av de tre manliga skribenterna) roliga cykelperspektiv på kvinnoemancipationen, och särskilt hur den spanska författaren och konsuln Angel Ganivet uppfattade den på 1890-talet:

Af de ogifta kvinnorna här fatta några tycke för det fria lifvet och afskaka sig det maskulina oket; de börja med att tala illa om männen, därpå köpa de bicyklett och slutligen klippa de håret kort.

Stort nöje har jag också av Linnea Staras genomgång av hur Thalias döttrar hade det på stadens teatrar, från Fanny Grahn som 1879 tolkade den unge Karl XI i operan Kung Karls jakt till Subfrau och Blaue Frau och Ritva Siikalas Rasande rosor.  Heidi Johansson skriver om koloniträdgårdar, dessa fantastiska, demokratiska stadsrum där den som är lycklig nog att äga en lott kan odla rosor för själen och potatis för magen.Hon pratar också med landets kändaste koloniträdgårdsentusiast, president Tarja Halonen, som betonar trädgårdssamfundets känsla av gemenskap som hon förknippar med sin barndoms Berghäll: ”De bästa tipsen får man när grannen kikar fram ur hallonbuskarna och utbrister ’ja, nog kan man väl göra det på det där sättet också’ – och en stund senare har man lärt sig hur man gör en kompost.”

Antologin blir just den kulturhistoriska guide den vill vara.

Liksom Tarja Halonen har författaren Pirkko Saisio vuxit upp i Berghäll. Båda har gjort en klassresa, gått över Långa bron, men bevarat en känsla för den solidaritet som fanns i den gamla arbetarkulturen. En sista favorit: Susanne Ringells lovsång till sin oas i staden, Georgsgatans simhall, och vad där en gång inträffade. Det mest personliga och skönlitterärt utformade av antologins bidrag.

En stund funderar jag på om jag hade velat ha mer av det slags personminnen, men kommer till att det är bra så här. Nu blir Kvinnornas Helsingfors inte en i raden av tematiska antologier, utan just den kulturhistoriska guide den vill vara. En saklig karta för fortsatta egna strövtåg.