Skarvar

Anna Sarelin ramar in sin romanvärld med en vildvuxen trädgård vid en sjö, en arketypisk miljö, lätt att måla upp för sitt inre öga och att vandra i och smaka på de söta päronen. Trädgården visar sig vara allt annat ett paradis för lyckliga älskande par. Istället döljer den minnen av tre olyckliga parrelationer som debuterande Sarelin skickligt klipper ihop som en film. Endast trädgårdens grönska består, när förgängliga relationer vittrat sönder.

Inom trähusets väggar i trädgården bor två par. Mona och Ove är redan äldre. Kittet i deras relation håller på att lösas upp, ingen vana i världen kan hålla ihop dem. Mona och Ove hyser varmare känslor för en undulat respektive en katt, än för varandra. Hyresgästerna, det yngre paret på vinden är lika lessna på varandra. Måns och Ylva går varandra på nerverna och kan inte dra jämt. Och det tredje paret, Isabell och Karl som en gång fann varandra av en slump, är om möjligt ännu mer vilsna och omaka. Isabell och Karl fungerar som en spegel för de två andra paren, en dammig spegel där bara den ena parten åt gången kan spegla sig. Någon gemensam ram för en tillvaro tillsammans finns inte längre.

Misslyckade parrelationer – några fallstudier

Anna Sarelins roman kan ses som case studies i urspårade parrelationer. Visst går det att leka med tanken hur underdoktorn från medierna, Dr. Phil, skulle ha kunnat få paren att fungera bättre ihop i en kärleksfylld relation. Men Sarelin har inte skrivit in möjligheten i berättelsen. Istället tecknar hon sex romangestalter, ohjälpligt och kusligt ensamma i sina parrelationer, illa rustade och omotiverade att leva lyckliga tillsammans i alla sina dar. I backspegeln får vi reda på hur förälskelsen en gång i tiden förblindade. Det utdragna uppvaknandet är desto mer krasst och bittert.

Mot bakgrunden av att Anna Sarelin är född 1977, är det intressant att debutanten valt att krypa under skinnet på så mycket äldre personer. Porträtten håller, är psykologiskt trovärdiga och väcker sympati. Det här är inte första gången Sarelin publicerar sig. Enligt omslagstexten har Anna Sarelin, som är uppvuxen i Jakobstad, tidigare publicerat texter i W & W:s antologi Debut 2002, i Arvid Mörne-antologin Barn i baksäte samt i finska, svenska och norska tidskrifter.

Lågmäld och precis

Sarelin berättar om sina olyckliga par med precision, utan att belasta sitt språk eller stanna upp läsningen med sökta metaforer. Hon bemänger berättelsen med specifika objekt, som Ylvas träskor, de slipade glasbitarna som byter plats i berättelsen, en vit kappsäck. Föremålen karaktäriserar nyanserat och sinnligt dem de tillhör, är påtagliga och behövs i denna lågmälda berättelse om vilsna människor.

Romantiteln Skarvar skall antagligen inte kopplas till fåglarna, de mörka och glupska skarvarna som häckar i skärgården, illa sedda av skäriborna, utan hör ihop med berättelsens struktur där korta glimtar ur de olika romangestalternas liv alternerar med varandra, skarvas ihop till en sammanhängande bildväv.

Sarelin är bra på att beskriva, det hon skriver om blir påtagligt och levande, som Ylvas och Måns hopplösa semesterresa till Norge, kompromissresan som passade Måns, men som Ylva ville fly från – när hon läst slut all medhavd reselektyr.