Med livet som insats – berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets

Vladimir Majakovskij – Volodja – var en av min ungdoms hjältar. Jag försökte läsa och skaffa mig all litteratur av och om honom och de andra ryska futuristerna jag kom över. Det var inte så mycket, då jag inte kan läsa ryska. Men, tack vare bl.a. Bengt Jangfeldt och Gunnar Harding fanns det i alla fall en del intressant litteratur på svenska, t.ex. boken som åtminstone jag skulle ha kallat en kultbok – Den vrålande parnassen. Här mötte jag förutom Majakovskij också Velimir Chlebnikov, bröderna Burluk, Krutjonych, Jelena Guro, Vasilij Kamenskij men också Volodjas älskade Lili Brik och hennes man Osip. Det var fängslande läsning, boken är en blandning av personhistoria, kulturhistoria och antologi.

Majakovskij, liksom de andra futuristerna, ville krossa litteraturens kanon, som blivit till ett spackel för en ruttnande överklass. Hans bildspråk var friskt, rått, uppkäftigt och brutalt. Hans dikter kunde vara som gatstenar under en kravall. Det var en begåvad huligans attityd och språk som vrålades fram i hans texter. Hans dikter skulpterades med motorsåg och dynamit, men de kunde också vara skrivna med ömma nervtrådar på naken hud.

Majakovskijs tid var revolutionernas tid. Han föddes 1893 och blev redan under gymnasietiden aktiv bolsjevik. Men, snart var det den konstnärliga revolutionen som intresserade honom mest. Denna tid hörde den sociala och den konstnärliga revolutionen nära i hop. En ny kulturell rörelse sköljde över Ryssland. Inom musiken Stravinsky, inom bildkonsten Tatlin och Malevitj och inom litteraturen Velimir Chlebnikov och Majakovskij, för att nämna bara några. Många av dessa drogs på ett eller annat vis in i revolutionens virvelstorm, somliga dog, andra flydde och somliga försökte överleva och stöda utvecklingen.

En 70-talets symbol

Det var på 70-talet jag läste och fascinerades. Majakovskij stod då som symbol för en revolutionär socialism. Proggbandet Nynningen gav ut en skiva med hans mest propagandistiska texter. Majakovskij kunde samtidigt ses som en protest mot den stalinistiska kontrarevolution som störtade Sovjetunionen in i grym fascistoid tyranni. I Sovjet och bland dem som stödde den reella socialismen tog man fram den första Majakovskij och i denna syn fanns det inget utrymme för Lili Brik, trots att hon hade fyllt hela hans känsloliv. Ville man hylla den andra Majakovskij fick man också tränga bort en del komprometterande material och Stalins hyllningar till poeten. Tiden har gått. Det litterära klimatet är nu ett annat. Det politiska klimatet är ett annat. Och jag är en annan.

Det är därför med stor nyfikenhet och återuppväckt intresse jag har läst Bengt Jangfeldts nya biografi över Majakovskij, Med livet som insats – berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets. Jangfeldt har haft tillgång till en mängd källor och material som tidigare inte funnits till förfogande och har dessutom träffat och intervjuat personer som kände författaren, bl.a. Lili Brik. Jangfeldts biografi är ett imponerande verk och människan Volodja träder levande fram ur texten. Man får också en ganska bra bild av den tidsanda som rådde, då han skrev sina böcker.

Triangelliv

Då boken uppges handla om Majakovskij och hans krets, hade jag tänkt mig att man också skulle ha fått följa Velimir Chlebnikov och de andra futuristernas öden. Deras vägar gick åt mycket olika håll. Men, det är kring Volodja, Lilja och Osip Jangfeldt rör sig. Tre personer förenade i en kärleksrelation. Det var ändå inte fråga om ett klassiskt triangeldrama. De försökte få denna relation att fungera som en helhet och leva tillsammans.

Sådana relationer var inte helt ovanliga på den tiden. Emma Goldman försökte också hon att få kärleken till två män att fungera samtidigt. För henne gick det bra, sämre för männen. Det var ändå fråga om en atypisk familjekonstruktion, där Lili var starkast och gjorde som hon ville. Hon var sexuellt och socialt frigjord och njöt narcissistiskt av männens beundran. Osip verkar ha varit en intellektuell nörd, som inte brydde sig om sexualiteten annat än som ett intressant politiskt problem. Han lät Lili sköta sina egna affärer och hon älskade honom för den frihet han respekterade. Volodja däremot led alla helvetes kval som kärleken och svartsjukan kan föra med sig. Hans febrigt hysteriska känsloliv kan man uppleva i hans lyrik Det är den här trions förhållanden Jangfeldt skildrar och den historiska period under vilken den ägde rum.

Mannen som föddes en gång, men dog tre

Det fanns två passionerade kärleksförhållanden i Majakovskijs liv; Lili och revolutionen. Han älskade dem med en självförbrännande intensitet. Han älskade med livet som insats och dog – inte bara en gång utan tre. Det menar i alla fall Jangfeldt och jag tror han har rätt.

Volodjas kärlek till Lili påminner om en hundvalps till sin matte. I sina brev tilltalar de varandra med namnen Chen (hundvalpen) och Kisse och Majakovskij signerade ofta breven med bilden av en hundvalp. Det var deras gemensamma lek – kärlek. Att Volodja hyste dessa närmast infantila känslor, som antagligen bottnade i ett enormt behov av att bli sedd och älskad, hyser jag inget tvivel på. Jangfeldt visar tydligt att Majakovskijs känsloliv var långt i från moget. Däremot verkar det som om Lili endast lekt med sin valp, som ett bortskämt borgarbarn, som är vant vid att få allt hon önskar sig. Hon hade inga planer på att hålla sig till en borgerligt monogam livsstil. Hon var stark i sin frihetsdrift, men hon tycks också ha känt lusten i att äga själar. Majakovskij var inte mogen en sådan relation. Hon var hans heroin.

På något sätt tycker jag att Majakovskijs förhållande till revolutionen och bolsjevismen hade samma drag som hans kärlek till Lili Brik. Han hade drömt om revolutionen sedan sina tonår och då den äntligen kom var han hänförd, liksom en stor del av hans generations konstnärer och intellektuella. Futurismen var den nya maktens konst och Majakovskij blev en slags statspoet. Men, som i fallet Lili Brik, älskade han den nya makten mera än den älskade honom. Han kunde utnyttjas och utnyttjades. Han övergick från experimenterande lyrik till att skapa reklamskyltar och hyllningsdikter. Samtidigt kände han att något var fel.

Censuren, ofriheten, förföljelserna och terrorn kunde en tid ses som ett nödvändigt ont i kampen mot den vita kontrarevolutionen. Han var inte ensam om att mot bättre vetande stöda bolsjevikerna, också en del anarkister valde denna väg. Majakovskij gick ändå för långt och för länge i sitt stöd till den sociala revolution, som förvandlades till en politisk revolution, för att sluta i en brutal stalinistisk kontrarevolution. Majakovskijs infantila, okritiska och anti-intellektuella kärlek till revolutionen förde honom in i ett liknande känslomörker, som kärleken till Lili fört in honom i.

Att kanoniseras är att dö

14. april 1930 dog Majakovskij sin första död, genom att skjuta sig i bröstet med en mauserpistol. Denna första död kan ses som en protest mot tillståndet i Sovjetstaten, men också som en djupt deprimerad människas känsla av hopplöshet. Lili älskade honom inte längre och revolutionen hade förvandlats till en mardröm.

Majakovskij hade utnyttjats av den politiska makten under sit liv och det visade sig att den också kunde utnyttja honom som död. Döda personer kan inte protestera då de förvandlas till monument. Majakovskij hade kämpat mot monumenten, som Don Quixote mot väderkvarnarna – mot de hyllade döda poeterna, men också mot hur man gjorde Lenin till ett förgudat monument. Nu blev han själv en lika tragikomisk statygubbe. Det var Pasternak, som först talade om Majakovskijs andra död. Den död som drabbade honom då Stalin förvandlade honom till nationalpoet och samtidigt tillrättalade hans biografi. Ingenting av det som inte passade in i statylivet skulle få vara kvar. I den kanoniserade poetens liv kunde t.ex. inte kärleken till Lili Brik passa in.

Då Sovjetunionen föll, föll också maktens monument och bland dem statyfiguren Majakovskij. Skoleleverna hade under årtionden tvångsmatats med hans dikter och såg honom som just den endimensionelle nationalpoet han omstöpts till och det fanns och finns inte längre något intresse för honom i det nya Ryssland. Jangfeldt kallar detta för Majakovskijs tredje död.

Majakovskij återfödd – som människa

En människa som kan dö tre gånger, kan kanske också födas en gång till, och Jangfeldts biografi kan möjligen bli en barnmorska vid denna födelse om den översätts till ryska. Jangfeldts Majakovskij är inte monumentet M, eller nationalskalden M. Hans Majakovskij är en levande Majakovskij med sin begåvning och sina brister. Det är en mänsklig Majakovskij, som levt ett brinnande liv i en brinnande tid.

Med livet som insats – Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets ger en god inblick i Majakovskijs förhållande till kärleken och revolutionen. Det är ett genomarbetat porträtt av människan Majakovskij. Det jag ändå saknar i boken är en djupare inblick i de ryska futuristernas verksamhet och idéer. Jangfeldt går nog in på olika teman i Majakovskijs poesi, men formexperimenten kommer för mycket i bakgrunden. Å andra sidan kan man ju läsa mera om detta i t.ex. Den vrålande parnassen eller i Susan P.Cromptons Domarsumpen – målare & poeter i rysk bokkonst 1910-1930.

Det är en tillräckligt stor gärning att fungera som barnmorska för en poet och konstnär som dött tre gånger.