Slaggstenshjärtat

Välbehövliga djuplugna andetag som gör att kroppen återhämtar sig, har Birgit Kvarnström transponerat till dikterna i Slaggstenshjärtat, sin tredje diktsamling. Här intensifieras med träffsäker lakoni upplevelsen av höst som omger oss just nu. De västnyländska landskapen bildar bakgrund för personerna som möts, älskar och dör mellan diktsamlingens pärmar. Identifikationen med dikterna underlättas om man redan passerat de 40 – ”Augusti är så ljuvligt medelålders” som Kvarnström konstaterar.

Birgit Kvarnström är yrkesverksam som psykolog i Ekenäs och debuterade 1979 med diktsamlingen Vägen börjar inuti (Boklaget). Fem år senare följde Nattens trädgårdar (Hantverk). Hennes återkomst som lyriker är välkommen; stämningen tätnar och diktspråket känns säkrare i formen ju längre jag tränger mig in i Slaggstenshjärtat där poeten i dikt efter dikt anknyter till aktuella teman, t o m flygplanskatastrofer. Ofta bearbetar dikten åldrande, ett tema som bl.a. Merete Mazzarella för en tid sedan aktualiserade i det finlandssvenska debattrummet.

Kvarnströms dikter bottnar i ett starkt kommunikationsbehov vilket framgår med tydlig enkelhet av diktraderna: ”En ny kyla får samtalen i gräset/att stanna upp.” Hösten gör sig här påmint, som så ofta i dikterna. När diktjaget är med om en ensam hotellnatt kan inte längtan efter ordutbyte med en vän uttryckas mer vardagligt träffsäkert än med raden: ”på mobilen eller hur som helst.” På sina ställen, t.ex. i dikten om barnet som står där på marknadsplan och tummar på en oanvändbar biljett till ett tivoli som försvunnit, existerar dikterna i dialog med lyrikern Tua Forsströms mest lästa dikter, även de med stark anknytning till Ekenäs.

Dikterna får struktur av årstiderna; iögonfallande många dikter hör ihop med hösten, och vintern. Sommartid har diktjaget svårare att stanna upp och reflektera – i bilder framskymtar hektiska sommarveckor. Tillvaron djupnar först då hösten får diktjaget att stanna upp och andas djupt på sin trappa.

I Slaggstenshjärtat finns hänvisningar till Bibeln – Lots hustru och Betlehemsstjärnan vägleder läsaren, men naturförankringen är ändå den starkaste inspirationskällan. Naturupplevelsen där domesticerade katter vänder sitt vilda ansikte till, älgar jagas eller svanar ger stranden liv – bildar fond och ger rum för psykologiska skeenden. Naturen omsluter kärleksmöten, eller möten med döden. Raderna ”när det fria djuret/tar sin plats i skogen. Långt borta från huset mitt i byn” blir en metafor för själva diktskrivandet.

I avdelningen ”Döden är den här tystnaden” konfronteras läsaren med nära och kära som dör ”en vacker dag”. Med befriande ironisk udd förliknas döden i en dikt med den sista älskaren som utan att skapa oreda lägger sig ned i sängen och får kvinnan att gapa lite av förvåning. Till dem som lever vidare lämnar de döda efter sig ödehus – hela byar dör bort.

När diktjaget tar vägen tillbaka till hembyn – barndomsmarkerna som numera är åldringarnas landsbygd – uppmärksammar Birgit Kvarnström avbefolkningen av landsbygden. Här undfägnar oss Kvarnström mötet med den gamla kvinnan som ”lever med fotografier och/sparsamma grannkontakter./Undviker stora telefonräkningar.”