Att skjuta en dront. Harriet Löwenhjelm – dikt, bild, konstnärskap

Att skjuta en dront av Boel Hackman har en tilltalande form. Pärmen är i aptitretande orange och hela bokens anspråkslöshet i centimeter och sidor signalerar lättillgänglighet. Den är också trevlig att bläddra i med sina många fotografier och återgivningar av manuskript, teckningar och träsnitt. På skyddsomslagets framsida återges ett charmigt självporträtt av själva studieobjektet: Harriet Löwenhjelm. Hon sitter gänglig och liksom uppflugen på en hög pall. Framåtlutad med ryggen i båge och kinderna blossande håller hon pensel och färgpalett. Framför konstnären står på ett staffli en omålad duk.

Ett försiktigt porträtt

Boken är en karaktärsteckning av Harriet Löwenhjelm (1887–1927) som ung kvinna och konstnär i början av 1900-talet. Alltså ingen monumental biografi. Boel Hackmans syfte ter sig som en reaktion på den tidigare Löwenhjelmforskningen, som romantiserat och mytologiserat och i ”gammal biografisk-psykologisk forskningstradition”, läst konstnärens verk som dokument över henne själv. ”Fanns allt detta bakom hennes klara blick och ljusa panna?”, har en tidig recensent av Löwenhjelms postumt utgivna diktsamling frågat. Boel Hackman har heller inte velat falla i fällan att automatiskt upprepa vedertagna ”sanningar” som t.ex. att Löwenhjelm skulle ha varit bisexuell, vilket hon inte har funnit belägg för. Boel Hackman har velat ge Löwenhjelm upprättelse som konstnär.

Hackmans metod när hon tar sig an att porträttera Löwenhjelm kunde beskrivas som inlevelse:

Alla scener i boken bygger på ögonvittnesskildringar, egna erfarenheter och iakttagelser av miljöer, byggnader, konst och litteratur som vi vet att Harriet Löwenhjelm varit i beröring med och låtit sig beröras av.

Jag läser boken med behållning, och tycker att Hackmans sätt att närma sig sitt ämne är sympatiskt, men samtidigt irriteras jag av att hon svävar på målet och att texten är för löst disponerad.

Boel Hackman har velat ge Löwenhjelm upprättelse som konstnär

Jag tolkar stilen och de analytiska anspråken som att Hackmans avsikt har varit att skriva populärvetenskapligt och nå en bred skara läsare. Ändå är också de psykologiska analyserna ibland väl förenklande. Mest utmärkande är att Hackman undviker att på något sätt uttala sig slutgiltigt om Löwenhjelm.

Det är förståeligt, som en reaktion på tidigare forskning och som en självklarhet: hur ska hon kunna säga något säkert om en annan människa, som dessutom verkar ha varit sökande och i full färd med att utforska sin egen identitet när hon dör, bara 31 år ung. Men det är också problematiskt. Jag saknar forskarens röst. Vad har hon sett i Löwenhjelms person och konstnärskap? Vad vill hon visa mig? Hela boken är ju hursomhelst ett resultat av hennes materialurval och -sammanställning.

Lek – frihet och suveränitet

En idé som i alla fall löper som en röd tråd boken igenom är att leken var mycket central för Harriet Löwenhjelm. Den var ett medel att undersöka sig själv och världen. På för- och eftersättsbladen till Att skjuta en dront återges i färg detaljrika dockor som alla är Löwenhjelms egna. De visar sig höra hemma i ett Klondike befolkat av lyckosökare. Leken med dockorna och överhuvudtaget ”den gemensamma mytologin” från barndomens familjeliv ”var en ingång till författarskapet med en nästan omärklig övergång, eller ingen alls”, menar Hackman.

Löwenhjelm tycks gäcka sin utforskare. Ena stunden förklarar Hackman:

[d]et verkar som om Harriet Löwenhjelm över huvud taget hade svårt att hävda sig, att hon kände det som om det var fel eller förbjudet att vilja det hon innerst inne ville och att vara den hon innerst inne var.

Och i nästa:

Löwenhjelms diktning innebär de facto en självhävdelse som inte var självklar i samtiden – varken för henne som kvinna eller för henne som kvinna och lyriker.

Kanske följde de känslor av frihet och suveränitet som barndomens lekar hade gett inte med Löwenhjelm in i vuxenlivet. Det är vad Hackman föreslår. Men hon visar också att Löwenhjelm aldrig slutade att leka och pröva olika roller, varken som privatperson, eller som konstnär och diktare.

Kön, kärlek, konstnärskap

”Ett sätt att vidga perspektivet är att betrakta [Löwenhjelm] mot bakgrund av sin tid”, fastslår Hackman och vill därmed bryta med den tidigare Löwenhjelmforskningen med en konservativ och förminskande syn på kvinnan som konstnär. Hackman beskriver hur Löwenhjelm levde i en brytningstid genom att ge brottstycken ur det samtida kulturella och religiösa livet i Stockholm. Till tidsskildringen hör också snapshots från Löwenhjelms hemmakvarter kring Valhallavägen.

Löwenhjelm rörde sig mellan rollen som aristokratisk familjeflicka och som konstnär och poet i vardande vid Konstakademin och i vänskapskretsen. ”Går det inte med båda”, lär hon ha menat när hon fick höra att hon borde välja endera. Vänskapen Löwenhjelm och hennes väninnor emellan är ett tema som får mycket utrymme i Att skjuta en dront. I synnerhet den med Elsa Björkman-Goldschmidt har sin givna plats. Det var hon som först kom att förmedla Löwenhjelms konstnärliga kvarlåtenskap till eftervärlden. Överhuvudtaget får privatliv, familj och vänner mer utrymme än vad ”dikt, bild, konstnärskap” i Hackmans undertitel annonserar.

Löwenhjelm och hennes kvinnliga kolleger utgjorde på Konstakademin”ett slags pionjärgeneration”. Hackman liknar henne som författare med Edith Södergran – hennes rolldiktning var ”minst lika modern som Södergrans” – och Karen Blixen, även om det sker med reservationer. ”Det är uppenbart att Harriet Löwenhjelm levde med och skrev om det förra sekelskiftets ideologiska och politiska rörlighet.”

Löwenhjelm gillade att väcka uppseende med sin klädsel, gärna mansklädsel

Vad Löwenhjelm som kvinna kunde och inte kunde göra är en ständigt återkommande fråga i Att skjuta en dront. Men det är som om Hackman tar upp den gång på gång bara för att strax släppa den igen som en brännhet sten. Jag tycker att den kunde ha behandlats mycket mer ingående, inte minst just som en del av tidsbilden. Det är mycket i det material Hackman valt att lyfta fram som för tankarna till begrepp som ”den nya kvinnan”. Löwenhjelm gillade att väcka uppseende med sin klädsel, gärna mansklädsel, och lekte med attribut som gevär, promenadkäpp, slips, hatt. Och hon utbrister: ”tänk om jag vore af mankön hvad jag skulle kunnat lefva röfvare” eller: ”Tänk den som vore en karl. Jag som har komplett karlbegåvning”. Hon kan inleda ett brev till en väninna med ”Broder” och likna sig själv vid ”en förlorad son”. Var inspirerades hon att göra så här?

Hackman påpekar att den manliga ”[k]onstnären var liksom aristokraten borgerlighetens motbild: mångtydig, svårgripbar och motsägelsefull”, och en figur som Löwenhjelm gärna ville identifiera sig med. Hackman kallar Löwenhjelm en kvinnlig bohem, dandy eller pierrot, och tillägger att pierrotism var en symbol för kvinnlig frigörelse. Hon nämner också en för tiden ”ny kvinnotyp”. Men härvid stannar det. Kvar står fragment ur den Löwenhjelmska kvarlåtenskapen som ett slags kollage. Det är upp till läsaren att göra vad hon vill med det.

”Lungsiktiga personer talar alltid om att dö, men de menar det aldrig”

Kanske är Löwenhjelms bortgång i så tidiga år en orsak till att Hackman tycks vilja undvika att bestämma henne på något sätt. Löwenhjelm dog som en konstnär i vardande och en person som prövade sin identitet och lekte med olika roller. I det samhälle hon levde i var tuberkulosen ett ständigt hot. Att ha fått diagnosen lungtuberkulos måste ha varit fruktansvärt, men Löwenhjelm kunde omvandla sitt personliga öde till konst, det får Hackman fram med all tydlighet.

[…]

I natt skall jag dö. Det flämtar en låga

Det sitter en vän och håller min hand

I natt skall jag dö. Vem? Vem? skall jag fråga

varthän jag skall resa, till vilket land.

I natt skall jag dö och hur skall jag våga?

[…]

Hackman visar också att Löwenhjelm var en kvinna som ville göra det omöjliga, att leva på sitt eget sätt – att skjuta en exotisk och sedan länge utdöd fågel. Hennes familj erkände henne aldrig under hennes livstid som konstnär och författare. Det offentliga genombrottet kom postumt.