Fåglarna (Fuglane)

En sen kväll ser Mattis en morkulla flyga över huset. Det måste betyda något, ett tecken till just honom. Han försöker få sin syster Hege att komma och titta på hur morkullan kretsar över huset, men hon vill sova; det är en dag imorgon också.

Hege och Mattis bor tillsammans i ett hus utanför byn. Systern, som är kring de fyrtio, stickar tröjor och försörjer dem båda med sina flinka fingrar. Mattis önskar att han vore lika skarp som hon. Emellanåt säger Hege åt honom att han ska gå ut och söka sig arbete. När Mattis vandrar till någon av gårdarna för att jobba på åkrarna myllrar tankarna i huvudet på honom, händerna lyder inte. Modfälld får han lomma hemåt. Oron släpper inte taget om Mattis: uppfattar Hege honom som en börda? Skrattar människor i bygden åt honom bakom hans rygg?

Skrattar människor i bygden åt honom bakom hans rygg?

Tarjei Vesaas roman Fåglarna gavs ut i Staffan Söderbloms svenska nyöversättning hösten 2019. Boken, som är skriven på nynorska, publicerades första gången år 1957 och vid sidan av Isslottet räknas den som en av Vesaas’ finaste verk.

Vilja bli en annan

 Händelseförloppet är avskalat. Det är huset, sjön, skogen, landsvägen och handelsboden. Vår blir sommar och sommar blir höst. Texten stiger in i Mattis värld och stannar där, i hans fantasi, bland glädjen, övermodet och ångesten. Det Mattis fruktar mest av allt är att hans stilla liv med systern ska rubbas. När skogshuggaren Jørgen flyttar in anar läsaren att syskonens liv skakats om i grunden.

Texten stiger in i Mattis värld och stannar där, i hans fantasi, bland glädjen, övermodet och ångesten.

Fåglarna är en berättelse om en man som önskar att han vore någon annan. När morkullan visar sig om kvällarna upplever Mattis att något outsägligt avgörande har skett. Han är en känslig människa som iakttar naturen och har en förmåga att känna förundran inför sådant som andra inte fäster någon vikt vid. Mattis lyssnar på morkullans lockrop och ser den flaxa över huset:

”Mattis såg på sitt hus, det blev som ett annat hus nu, man måste se på det med andra ögon. Morkulldraget var nåt som gick i fina stråk genom dalarna långt bortom allt hans, liksom. Det hade han alltid tänkt. Nu gick det här ikväll, hade helt enkelt flyttat hit.”

För Hege är en morkulla en morkulla. Besviket märker Mattis att hon utan att begripa att något viktigt har hänt som vanligt pratar om att han ska gå och leta efter jobb. Det finns småjobb för den som vill, säger hon.

Flickorna tycks bemöta honom vänligt

Hur kan något bli annorlunda? En dag ror Mattis ut på sjön. Hans båt läcker och tar in vatten, men han lyckas ro till en holme. På holmen träffar han ett par flickor som är ute och simmar. Flickorna tycks bemöta honom vänligt, de vet inte om att han kallas “tusten” och ses som en byfåne. Episoden innebär för Mattis ett löfte om att han kan vara någon annan än “tusten”. När Mattis och flickorna ska hemåt igen med den ruttna båten på släp insisterar han på att få ro. Och inte rakt hem, utan till kajen vid handelsboden, så att alla får se att han kommer i sällskap med ett par flickor från stan. Mattis är rusig av lycka.

Arbete och beroende

Texten trycker på ömma, pulserande nerver. Huvudpersonen framställs ingalunda som en genomsympatisk bydåre. Man frestas inte att dela ut diagnoser, Mattis är en människa. Inte heller är Mattis en person som läsaren tycker synd om. Vesaas har sagt någonstans att det finns ett mått av självporträtt i romanen. Detta är knappast en läsanvisning, utan antyder snarare porträttets mångtydighet.

Förhoppningen om att allt ska bli annorlunda lever hos Mattis sida vid sida med en förtvivlad aning om att det som ger honom trygghet en dag ska tas ifrån honom – Hege. Som han säger: “Allt hon tjänar äter jag upp.”

Fåglarna erbjuder en sällsynt inblick i vad det kan betyda att uppleva sig vara naket beroende av en annan människa, och att känna sig tyngd av både skuld och skam över detta. Systern stickar och är flitig. Mattis fördriver dagen, är “göranslös”, hänger sig åt drömmeri. När Mattis kläcker idén att han mot betalning kunde ro över människor över sjön i sin båt spelar Hege med, gör matsäck och behandlar det som en sysselsättning Mattis gott kan fördriva tiden med.

Den förtvivlan som bågnar i Fåglarna berör det mest grundläggande

Den förtvivlan som bågnar i Fåglarna berör det mest grundläggande: vad innebär det att ha en plats i världen, är det något jag måste förtjäna? Är det inte gott nog att rätt och slätt finnas till? Vem är jag om jag inte arbetar?

”Runt om på gårdarna gick nu folk till arbetet. Mattis såg dem omkring sig. Försommararbete. Rensa ogräs på åkern för det mesta. Folk såg starka och skarpa ut, gick till arbetet lika självklart som de andades och levde. Några hade en bolmande morgonpipa mellan tänderna, andra använde munnen till att vissla lite, andra slängde bara med armarna.”

Några hade en bolmande morgonpipa mellan tänderna

Hege då? Även om läsaren i regel ser världen genom Mattis’ blick framträder systern lika inlevelsefullt. Livet med Mattis tär på henne. Mattis pikar henne för att hon inte förstår sig på allt som han upptäcker i naturen, han antyder att hon är grå och vanlig och att det för hennes del aldrig kommer att bli annorlunda. Vi får inte alltid höra vad Hege tänker när Mattis säger så, men ibland brister det för henne och hon snäser åt Mattis att för en gångs skull vara som en vuxen karl. Läsaren förstår, även om Mattis inte riktigt gör det, att också hon drömmer om ett annorlunda liv. Det är en sådan här diskrepans i förståelsen som gör boken så hjärtskärande.

De farliga orden

Vesaas’ till synes enkla språk får smärtpunkterna att lysa. Detta framhävs av att Mattis själv lystrar till de minsta skiftningarna i språket. Han är mycket medveten om att några hastiga ord kan såra dödligt, men också att han genom orden kan närma sig andra. Mattis säregna förhållande till språket – att han inte kan låta bli att smaka på ord som fascinerar och skrämmer – blottlägger på en och samma gång hans ensamhet och behovet av att bli förstådd, att dela värld, att andra ska kunna se det han ser.

att han inte kan låta bli att smaka på ord som fascinerar och skrämmer

När Mattis en dag fått jobb på en åker råkar han somna efter lunchen. De andra har gått ut för att fortsätta rensa betor. Själv går han in för att dricka kaffe med frun i huset, som med sitt vardagsprat försöker få Mattis att inte bekymra sig om att han misslyckats ute på åkern. Snart blir hon ändå obekväm av att höra talas om morkullan och annat som hon har svårt att greppa. Hon säger slutligen åt honom att vara tyst.

”– Men fråga dig om nåt får jag väl?

Hon nickade, men inte särskilt villigt.

– Fråga får du väl. Så får vi se om jag vill svara eller inte. Om jag kan.

Mattis frågade:

– Varför är det som det är?

Frun skakade på huvudet. Det var allt. Han vågade inte fråga en gång till. Han väntade tålmodigt. Tålmodig utanpå. Rasande otålig inuti. Han vände sig mot henne på nytt. Hon skakade på huvudet på nytt.

– Vill du ha mer kaffe? sa hon.”

Språk och översättning

Att översätta från norska, förvisso: nynorska, är väl ingen konst? Fel! Översättaren Staffan Söderblomsläpper med sina tonträffar lös det farliga och det hemlighetsfulla i Vesaas’ roman. Formuleringarna är tätare än i Bertil Bodéns gamla översättning, de små egenheterna kommer till sin rätt, snarare än att plattas ut genom en normaliserad svenska.

Allt är viktigt, laddat med mening

Det är som sagt i språket det sitter, det som gör att Fåglarna kryper så nära, nära inpå läsaren. Allt är viktigt, laddat med mening. Inte undra på att just åskans urladdningar är en bärande, tänjande metafor. Ovädret tynger och luften är kvav, läsaren går, precis som Mattis, som är livrädd för åskan, och väntar på mullret, blixten, klarnandet – och att ingenting längre är som förut.