Flickan i flaskan

En kvinna återvänder till det röda tegelhuset med panoramafönster där hon bodde som barn. I källardörren finns fortfarande hålet efter en eldgaffel och i gillestugan en av faderns urdruckna spritflaskor, nu täckt av damm. Inne i flaskan sitter en ful padda och betraktar henne med sorg i blicken.

Men titeln på Christel Sundqvists debutroman är inte ’paddan i flaskan’ – den heter Flickan i flaskan och har dedikationen ”Till alla g(l)ömda barn”.

Nu finns det ju en hel del böcker om besvärliga barndomar i skuggan av alkoholen. Det speciella med den här är att uppväxtskildringen går hand i hand med en berättelse om utbrändhet, där den vuxna kvinnan i sitt tillfrisknande är beroende av Flickan, det barnjag hon länge trängt bort: ”Bakom mina slutna ögonlock finns en annan värld. En gammal, djup, uttorkad brunn och där på botten en liten sparvunge. Sänkt i mörker. Jag ser henne.”

Öl och O’boy

Romanen rör sig hela tiden med intensitet mellan då och nu, mellan flickan och kvinnan. Dået går från tidigt 70-tal, när en fjunhårig treåring gjort sig fin med chiffonghalsduk runt huvudet för att fira pappakväll efter fredagsbastun, bara han och hon med öl och O’boy, delande den glittrande glädje och trygghet, som sedan blir allt sällsyntare i takt med faderns tilltagande alkoholism – ”Du och jag och ledsamheten, Pappa Kungen” – fram till dennes död i slutet av 90-talet.

Det finns förstås en mamma också, och syskon, men just i skildringen av hur relationen till en supande förälder förändras och vad detta gör med ett barn är Sundqvists text särskilt ömsint och hjärtskärande. Romanens själva puls är starkt kopplad till porträttet av pappan. Minkfarmaren i gråblå slips med orangea cirklar som har svårt att rymmas i verkligheten: ”Han byggde luftslott. Sen bodde han där.” Till bilden hör även ett klassperspektiv med fina, det vill säga borgerliga, släktingar på moderns sida.

Flickan som vill upp ur brunnen

I nutid möter vi huvudpersonen som trött, ofta sömnlös yrkeskvinna med minneslistor och post-it-lappar upp över öronen och ett jobb där mycket är sådär luddigt i konturerna som det kan vara i dagens reformmaniska arbetsliv. Hemma finns man och tre barn. Och så var det ju den där ledsna och arga lilla flickungen som vill upp ur brunnen. Och paddan instängd i flaskan. Dessutom en blodig kniv som förr eller senare måste upp i ljuset den också.

Att orka, orka. Länge. Och sedan inte.

Det blir kollaps, diagnos utmattningsdepression och en längre sjukskrivning. Psykologbesök och bearbetning av alla minnen som väller fram under en livskris. Skammen och skulden, ”den tjocka geggan”, hela den övermäktiga emotionella börda hon samlat på sig. Plus den att vara duktig och snäll, alltid duktig. Som när hon höll koll på pappas drickande och hjälpte mamma att försöka skapa ordning i familjens tillvaro.

Drömmens bildspråk

Själva den terapeutiska processen är påtaglig boken igenom, i den strida strömmen symboler och metaforer som författaren använder, inte minst för att gestalta närvaron av det inre barnet – Sparvungen, Skriksparven. Uppför den branta brunnsväggen, upp ur övergivenhetens mörker, klättrar flickan endast långsamt, med största möda. Men det går.

Christel Sundqvist har en förkärlek för ett poetiskt, närmast expressionistiskt bildspråk, ibland explicit förankrat i drömmar. Man känner igen det från diktsviten ”Änglar krypande” med vilken hon vann andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2008 och som finns tryckt i antologin Som en februarifjäril. Till och med samma bilder återkommer; ett barn som bär en likkista på ryggen, änglar som kryper längs våta trädgrenar.

Som bäst skriver Sundqvist suggestiv text som berör. Framför allt när hon litar på sin förmåga till känsligt och precist formulerad vardagsiakttagelse. När hon låter berättelsen vila i ett mera avskalat, rakt uttryck. Då kommer personerna nära, situationer står fram i klaraste smärtsam dager. Det myckna bildspråket blir däremot ganska distraherande i längden. Vissa bilder upprepas om och om igen för effektens skull, men tappar istället kraft.

Hopp om helande

En angelägen och till slut också ljus bok är Flickan i flaskan hursomhelst. Det räcker att ha varit barn och inte kunnat göra sina föräldrar riktigt lyckliga för att hitta saker att identifiera sig med. Barndomssår håller ju de flesta av oss rätt sysselsatta. Och man behöver naturligtvis inte ha haft burn-out själv för att ha bruk för det hopp om helande på djupet som Christel Sundqvist förmedlar med det (åtminstone delvis) självupplevdas insikt.

Christel Sundqvists syster, författaren Ulrika Nielsen, skrev också hon en debutroman om att växa upp med en alhoholistfar (Små springor som värmer tränger ut ur, 2001). Två mycket olika böcker, samma familjeberättelse.