Den svalkan

Stämningen i Matilda Södergrans sjätte diktsamling Den svalkan får sin färg av mull och jord, och motiven hämtas ur naturen. Det råder ett helt annat tillstånd av meditativ introversion, minimalism och förenkling här än i hennes tidigare dramatiska och expressiva poesi.

I Matilda Södergrans debutsamling Hon drar ådrorna ur (2008), och  i de tre följande diktverken, vällde världen in över kvinnosubjektet som en söndrig våldsdiskurs och en massiv malström omöjlig att avvärja. Samtidigt talade poesin sitt subversiva och undergrävande motspråk, och blev ett slags vanmaktens vilda kvinnorevolt.

Genom den här tematiseringen av kulturella föreställningars intrång i språket och kvinnokroppen har Södergran problematiserat gränser och deras upplösning: mellan individen och kulturen, man och kvinna, djur och människa.

Sambandet mellan natur och människa

I den nya samlingen är sambandet mellan natur och människa det viktiga. Det är som om kulturens högljudda flöde stängts av och det plötsligt blivit alldeles tyst. Så tyst att diktjaget kan höra kattugglans läte i natten och viska fram sitt eget eko. Så stilla att rådjuret som lämnar åkern och går in i skogen väcker en längtan hos jaget att återskapa samma ögonblick i sig själv, ”den svalkan”.

Ja, det finns en svalka och långsamhet, ”ett överflöd av ingenting”, lugna omständigheter som för jaget närmare andra arter i sökandet efter ett mindre cerebralt och prestationsinriktat varande.

Dragningskraften mot naturen är stark och atavistisk, men i lockelsen mot en odifferentierad samexistens med allt liv erkänns ändå de ofrånkomliga artskillnaderna mellan växter, djur och människor:

”Genom maskens

gångar ser jag

förbindelserna där

som jag inte är en del av.”

Förberedelse och förnimmelse

Södergrans bok inleds med citat ur Finlands svenska folkdiktning och det går ett stråk av folktro genom hennes dikter, som en utprövning av vidskepelsens lyriska potential. När jaget torkar blommor till hösten, lägger sitt öra mot rotvältan, ålar in i grytet under jorden, betraktar fladdermöss och vårtbitare, sköljer kikärter och ris är det konkreta och symboliska handlingar på samma gång. De blir glidningar mellan vardaglighet och magi. Framför allt är de förberedelser.

Förberedelser för vad? För att kunna förnimma, ta emot, uppleva stunden. I en dikt repar jaget korianderfrön, stöter fröna i morteln och gör sig redo – bara för själva doften. Det finns en hel poetik och ett enkelt etos i den handlingen och hållningen.

Yttervärlden och jaget

Det som Södergran skriver fram är ett sätt att vara med sig själv och världen. Hon går in i olika perspektiv och förkroppsligar dem, till exempel lavens:

”Jag ska fånga upp ur luften

allt det som är smutsigt

och behöver tas åt sidan.

Jag ska omsluta det förorenade

så att jag när du skär i mig

kan berätta hur luften mår.”

Yttervärlden försvinner inte någonstans i Södergrans nya bok, men relationen till den omdefinieras. Diktjaget blir på sätt och vis lika invaderad och kontaminerad som i hennes tidigare poesi, men tron på att det finns en integritet hos subjektet gör all skillnad.

Laven visar hur det står till i världen och gör vad den kan för att ta hand om smutsen. Det finns agens, det finns ansvar.

Dikter om att dikta

Flera av samlingens dikter är metapoetiska. I en av dem lyfter en trana alldeles nära och jaget undrar hur något så spektakulärt kan vara menlöst, och omvänt. Det finns en parallellitet mellan den bortvändande tranan och jaget som vänt ryggen till sitt diktande, som bara ser det gråa. Är det därför, undrar jaget, som dikten plötsligt känns så apart och amputerad:

”för att jag stirrat mig blind på ryggen

och inte ser den klarröda fläcken,

dansen som pågår i undangömda gläntor?”

Man förstår det svåra i jagets kreativa och existentiella belägenhet. Som läsare upplever jag att dikterna i Den svalkan rör sig närmare den gråa ryggen än den färgstarka trandansen. Jag tänker att den färgtonen och lågmäldheten har uppstått ur en inre nödvändighet och att det krävs mod att gå vidare och inte bli fast i sin egen uttrycksform, även om den nya stilen kan te sig mindre raffinerad och spännande.

Snällhet  som uppror?

Men om Södergrans poesi förenklats språkligt och stilmässigt så har den istället fått en alldeles särskild innerlighet och ömhet, en varsamhet och … snällhet. Jag reagerar på författarens ordval: att diktjaget ”gjort något snällt”, och viskande ur hålet under jorden ”ber snällt” att någon ska komma och rulla för stenen. Snäll, snällt?

Plötsligt ser jag styrkan och poesin i det förment tandlösa ordet. Är inte det en annan form av uppror och motspråk mot de orättvisor som skymtar fram i Södergrans text? En försynt plädering för en annan värdegrund än den maktinriktade som hotar klimatet, plågar djur och fjärmar människor från naturen och sig själva? En undergrävandets organiska poetik av gryt och gångar?

Skribenten Anna Möller-Sibelius egen diktsamling är just nu nominerad till Runebergspriset som avgörs i februari 2026.

Läs även en tidigare Lysmasken-recension av Matilda Södergrans böcker. Den underbara lilla Nell.