På barrikader av glas

Vad skall man först nämna när man skriver om Emma Juslins debutroman På barrikader av glas? Att författaren var bara 19 när hon skrev den? Hon är född 1985. Dra paralleller till The Catcher in the Rye (1951) av J.D. Salinger? Eller skall man jämföra boken med de många svenska flickskildringar som kom ut främst på 1990-talet, där ätstörda ungdomar karvar i sig själva?

Titeln, På barrikader av glas, alluderar kanske även till den svenska titeln Glaskupan (The Bell Jar, 1963) av Sylvia Plath, en klassiker i genren ”unga, kloka och litterära kvinnor som mår dåligt”. Huvudpersonen i På barrikader av glas heter faktiskt Sylvia och hennes förtrogna är guldfisken Ariel, som ju också är namnet på en diktsamling av Sylvia Plath.

Man kan också berätta att det på Radio Extrems community (YLEX3M) finns en klubb ”På Barrikader Av Glas” för alla som ”blivit berörda av boken. En klubb för alla dem [som] älskar hennes naturliga flödande vackra sätt att skriva som både får en att gråta, skratta ihjäl sig & tappa andan … även en klubb för alla dem som följer hennes skriverier här på communityn och speciellt för alla dem som har lyckan att träffa henne face-to-face nu och då”.

”…dead to the world…”

Första gången jag läste boken förhöll jag mig lite skeptiskt reserverad, jag tror att det var mottot av Nigtwish ”All the same, take me away. We´re dead to the world” som styrde mig då jag satt igång att läsa. Jaha, vad ska det här nu vara? Men jag rycktes med och skrattade igenkännande åt skolvärlden. Andra läsningen blev sedan en glad överraskning: ”denhär boken är ju riktigt bra”.

Det känns fräscht med en pigg huvudperson med självdistans och författaren Emma Juslin har också road distans till själva genren. Här finns de anorektiska flickorna och de som skär sig själv, men liksom i utkanten av huvudpersonen Sylvias eget universum.

Personerna i boken är förutom Sylvia (en klok, men ganska vanlig och duktig flicka): Elli – den anorektiska, Petra – en duktig flicka, som skär sig själv och är bulimisk, Johanna S. – en osympatisk 10:ans flicka. Så finns här lärarna, mamman och lillasystern Saga som Sylvia älskar oförbehållsamt. Guldfisken Ariel är den hon talar med, och anförtror sig åt. Också det känns finurligt. Att en så ”obetydlig” varelse som en stum akvariefisk är den enda som ”lyssnar”, som får symbolisera oförståndet en tonårsflicka möter.

Sylvia är inte vegan eller vegetarian, som många tonårsflickor är, men hon vägrar äta ”sina vänner som lever i vatten”. I slutet av romanen, när livet kring Sylvia känns tungt och besvärligt, dör fisken, men det beskrivs snarast lite vänligt distanserat än tårdrypande. Sylvia får spola ner fisken i toaletten…

Den uppgivna skolvärlden

Skolskildringen, särskilt beskrivningen av matsalen, känns äkta. Jag tror att varje läsare ser sin egen hatade skolmatsal framför sig. Lärarna beskrivs med milt överseende, närmast förstående, inte vi mot dom. Alla är trötta och uppgivna i skolvärlden. Det tycker jag funkar mycket bättre än när de vuxna framställs som fienden. Det här är också en bok om flickor där pojkarna och männen lyser med sin frånvaro, med undantag av någon lärare. Sylvias egen pappa är den klassiska frånvarande pappan, mamman ensamstående.

Men också förhållandet till föräldrarna beskrivs vänligt och analyserande. Sylvia kan bråka med sin mamma, men hon ser också henne, ser vuxenvärlden där mammorna trötta hasar hem från jobbet med sina matkassar. Sylvia iakttar vuxenvärldens leda, med dagishämtningar och uppvärmd middag, men hon vänder sig inte ifrån den världen, som t.ex. Holden Caulfield gör i The Catcher in the Rye. Emma Juslin framställer snarare Sylvia som en ansvarsfull person, som inser att det inte går att vända bort från ”verkligheten”.

Bortom Buu-klubben och Saarioinen-pizzorna

En liten invändning har jag i fråga om idealiserandet av det lilla barnet, här den 3-åriga lillasystern Saga. Det påminner lite om Holden Caulfield (eller författaren Salinger) som idealiserar barnet i den prepubertala lillasystern, som ännu inte introducerats i vuxenvärlden och sexualitetens bekymmer. Men hos Juslin finns vardagligheten jag nämnde, som åtminstone vi i Finland kan känna igen, med dagishämtning, vinteroveraller, Buu-klubben och uppvärmda Saarionen-pizzor som förtar det romantiskt skimrande.

Språket en ung mänskas, men det är också levande, flytande och nytt. Vissa tidsmarkörer är kanske lite väl specifika, t.ex. hör kapitlet med Nightwish inte till de mest intressanta, men det kan ju vara min egen musiksmak som spökar. Å andra sidan finns där också Ellis kommentar till Sylvia: ”Du lyssnar för mycket på Nightwish”.

Och det är skönt med en roman om unga som inte slutar i mörkaste mörker, utan i ”pessimistisk optimism”, som Sylvia själv kallar det. Emma Juslin visar att litteraturen i sig kan rädda en, att skriva och att läsa ger en väg till att handskas med den besvärliga världen.