I tvillingarnas tecken

Eva-Stina Byggmästar hörde under många år till de namn jag räknade upp om jag skulle nämna ett par favoriter inom finlandssvensk poesi. Samlingar som Framåt i blått och Bo under ko hade en täthet, samtidigt som dikterna hade en öppen struktur och tillät även nonsens på ett skickligt sätt.

De senaste åren har diktaren gett ut böcker i en takt jag har svårt att fatta. Jag vet inte om det beror på att hon vill komma ut ofta, eller att hennes skrivrus är så kraftigt att hon blir snabbt färdig med samlingar och genast spontant börjar på nya. Men för mig som läsare spelar det ingen roll. Hon ger ut böcker fulla av starka känslor, men som hon inte anstränger sig att ge särskilt mycket gestaltning.

Den nya samlingen I tvillingarnas tecken har författaren fyllt ut med många riktigt menlösa dikter:

Världen förväntar sig
att vi ska välkomna den
med ett leende
på våra läppar.

Så det är det
vi gör.

Den här typen av dikt, skriven av kvinnor, var radikal på 70-talet genom att den talade om erfarenheter som var ganska nya i poesin, och gjorde det på ett talat språk som också var något nytt. Men skriver man sådan dikt idag behöver den något kompletterande element för att inte vara platt.

Tolkningsramarnas betydelseskapande

Min första impuls vid läsningen är en frustration över att en så bra diktare tycker att hon ska göra det så här lätt för sig. Min andra är att tänka: Enskilda rader säger inte allt, det är ibland tolkningsramen som ger dikterna betydelse.

Låt oss följa det spåret då. En del av Byggmästars projekt är att skriva barnsligt, att skapa ett diktjag som är både barn och vuxen på en gång. Som medvetet använder uttryck man utgår från att är plattityder om man hör en vuxen säga dem. Man kan tänka sig att författaren signalerar att läsaren ska se bakom plattityderna, för att spåra en implicit person bakom talet som är annorlunda och i en annan ålder än vad man först tror. Detta kunde bli mycket intressant, men det skulle säkert kräva ett enormt arbete med språket. Som det är nu är, är rösterna från de olika faserna i människans liv inte integrerade i varandra.

En del av Byggmästars projekt är att skriva barnsligt, att skapa ett diktjag som är både barn och vuxen på en gång

Ibland blir det varken kreativt barntal eller moget vuxental, utan bara lillgammalt. Det tillkämpat barnsliga grepp vår tids jag-coacher använder sig av, som bottnar i en vulgärkristen idealisering av naiviteten och som är ämnat att inbringa coachen pengar:

Känslorna är äkta –
man känner det man känner, innerst inne,
känslorna, tankarna och bilderna existerar faktiskt.

Kvinnan som talar i dikterna skriver till två andra kvinnor, i bokens första del till Marilyn Monroe och i den senare till Emily Dickinson. När det gäller Marilyn är det främst diktaren Marilyn det handlar om, av hennes texter finns en del fragment insprängda i texten.

Att skriva om en ikon

Byggmästars dikter har roliga partier, som fantasierna om att leka med dockvagnar. En del av de vuxenbetonade är starkt erotiskt laddade, och jag läser dem emellanåt med upphetsning. Frågan är bara hur mycket den beror på de känslor och föreställningar som väcks indirekt av att jag läser dikterna, och hur mycket som kommer sig av att de bär på en egen styrka:

Du
dök upp
från ingenstans
med en röd nejlika
tryckt mot ditt bröst –
och allt omkring dig
var silkesmjukt
och lent som sammet.

Vill man skriva dikter om Marilyn har man valt sig ett svårt ämne. Ikonen har ett sexighetsmervärde, samtidigt som alla vet att hon också var känslig, intelligent och gåtfull. Motstridig. Allt det här senare hör det närmast till att man numera påpekar när man talar om henne. Byggmästar har en spännande vision, som vissa passager får mig att uppfatta starkt:

Just nu
sitter du under spegeln och läser,
i soffan, soffan ser mjuk ut,
jag tycker om att du sitter mjukt –
jag vet hur det är med det där sköra,
det överkänsliga och att det mjuka lindrar.

Emellanåt tar hon å andra sidan till de mest urvattnade uttryck jag kan tänka mig:

Och fortfarande
rubbar du
alla kompasser.

Då säger Juice Leskinens klassiska grötrim mer: ”Marilyn Marilyn, milloin riisut jumpperin”. (Marilyn Marilyn, när tar du av dig jumpern din [min övers.]) Den implicita poeten utlämnar sig med hela tonårsdrömmen i all sin pinsamhet, på ett sätt som står utanför alla diskussioner om korrekthet.

Motsättningar – som dikten inte försöker lösa

Jaget i I tvillingarnas tecken påpekar att det är Marilyns inre som intresserar henne, vilket indirekt i ett sammanhang som det här blir en tillrättavisning till tänkta läsare. Hon påpekar att hon när hon skriver till stjärnan använder hennes riktiga namn Norma Jane Mortenson. Samtidigt använder Byggmästar gång på gång i texten ordet ”blond” som en metafor för Norma-Marilyns ljusa inre (hon använder det även i andra sammanhang, som ”blonda åkrar”). Med tanke på att det här ordet tillsammans med ”bröst” är det man främst associerar med den stångdansande Marilyn, blir det en vag och förvirrande metafor. Här finns en stark motsättning som diktaren inte försöker lösa, det hon verkar säga är ”jag talar inte om den blondin ni andra tänker på, utan om en annan blondin”.

Också en tilltalssituation, som kunde vara laddad, blir förvirrande – just för att engelskan inte har någon skillnad mellan niande och duande, och för att diktaren olyckligtvis för in några ord på engelska vilket gör det omöjligt att se språkanvändningen som mera metaforisk och djupstrukturell, som ett känslospråk bortom vardagens grammatikaliska kategorier:

Jag säger du – fast ingen presenterat oss
för varann – jag vet, you don’t mind–

Om diktjaget ville ta hand om Marilyn, är den mer anonymt hemlighetsfulla Dickinson snarare någon hon identifierar sig med

Emily Dickinson, som dikterna i samlingens andra del är skrivna till, är en av USA:s kändaste diktare någonsin, men publicerade endast några få dikter under sin livstid. Om diktjaget ville ta hand om Marilyn, är den mer anonymt hemlighetsfulla Dickinson snarare någon hon identifierar sig med. Vi-känslan blir en annan än den i första delen; på sätt och vis vuxnare, på gott och ont lite mindre känsloladdad:

Sitter också du
med dina poem,
skrivna på papperslappar
och bitar av bruna påsar,
i det minsta rummet –
fullkomligt berusad av livet?

Balansen mellan vardagligt och banalt

Att Byggmästar fortfarande kan konsten att balansera mellan det vardagliga och det banala, märker jag i en dikt om den amerikanska poeten som jag tycker om:

Jag säger
att ditt hår doftar hö –
men hur kan det komma sig,
du har ju suttit på ditt rum
sen igår?

Du svarar
att ditt rum
är vitt av bländande sol,
som en högsommardag.

Jag borde
ha förstått!

Som helhet är Dickinson-avdelningen ännu mindre tät än den om Marilyn. Här finns bland annat en fyra sidor lång ganska tunn road-dikt om bilkörning, strumpbyxor, kyssar och serafer i cylinderhattar. Något som gör mig nyfiken är i alla fall uttrycket ”Madonnakullarna”, som inte får någon vidare förklaring. Syftar det på kullar med katolska kapell, eller i hemlighet på ännu en känd kvinna förutom de andra i boken?

Jag tycker om Byggmästars världsbild som inte är vass utan öm, om den oändliga kärlek hon visar Marilyn, som lever sitt hemliga liv

Jag tycker om när någon vågar vara romantisk, tala om poesin och kärleken som en berusning. Det gjorde man under antiken och det gjorde Rimbaud; i våra dagar blir man lätt förlöjligad om man uttrycker sig i sådana termer. Jag tycker om när man vågar vara barnslig. Jag tycker om Byggmästars världsbild som inte är vass utan öm, om den oändliga kärlek hon emellanåt visar Marilyn, som lever sitt hemliga liv långt bak i tiden. Jag tycker om Byggmästars ingredienser. Men ingenting kan bli mera halvt än en bok som talar om att vara en ”varats seismograf” och en ”hjärtats desperado”, och som samtidigt är halvhjärtat skriven.

Man kan fråga sig om en diktare av Byggmästars kaliber behöver uttryck som ”den apelsinfärgade solen”. Jag som läsare behöver dem i alla fall inte.