Nattmusik för dagsländor

 Jag kastade mig över Byggmästars senaste diktverk som en ask med praliner, med en ivrig förväntan om läsglädjens sötma, och jag blev inte besviken. Nattmusik för dagsländor är alldeles bedårande och underbar. Den är som att ha en lång och djup konversation om kärleken, livet och konsten med en god vän.

Detta diktverk är mycket igenkännbart som Byggmästar, och samtidigt finns det den här gången en känsla av kontinuitet. Man följer dikterna och det känns som att följa diktjagets liv, för en liten stund, under förloppet av en hastig men obesvarad förälskelse: känslornas svall, upp längs vågkammen och ner igen, ett skvalpande hit och dit och till sist ett lakoniskt konstaterande, att man äntligen lärt sig älska friheten mer än kärleken.

Nattmusik för dagsländor är alldeles bedårande och underbar

Alla tampas vi med liknande frågeställningar, troligen livet igenom. Varför söker vi kärlek? Hur blir vi så tagna av förälskelsen? Varför längtar vi efter den, när den samtidigt är så upprivande och så tillfällig? Det finns många fördelar med att vara fri från en parrelation, men det mänskliga behovet av intimitet och samvaro är ändå svårt att ignorera. Man vet att förälskelsens rus oftast bara varar en kort tid, vare sig man påbörjar ett förhållande med personen man förälskat sig i eller inte. Och när det handlar om en obesvarad förälskelse, som i Byggmästars bok, så kan man sannerligen hoppas att det blir en dagslända av det. Någonting mer utdraget blir snabbt en pina. 

Förälskelsen – förlusten

Boken består av sex delar, och det känns som att dessa delar beskriver olika skeden i förälskelsen, kronologiskt. I den första delen ger diktjaget villigt sitt hjärta till någon. Själv blir hon bildligt tom. Det finns en fascinerande lek med ordbilder i dikterna. De fångar exakt känslan av en förälskelse, och leker vidare med de symboler och sinnestillstånd som är förknippade med denna händelse:

Hjärtat for ut ur min bröstkorg
som en projektil då jag under bråkdelen
av en sekund släppte garden i din närhet

I den andra delen slås vi av den krassa verkligheten: BAM!

Knytnäven av järn –
transplanterad till den plats
i bröstkorgen där förr det fanns
ett hjärta

Varje dag återskapar man sig själv

Diktjaget måste lära sig att leva med sin förlust, smärtan och tomheten i att bli avvisad, och måste på något vis återskapa sig själv. Varje dag återskapar man sig själv. Den här dikten var en av mina absoluta favoriter för att den så exakt fångar en bekant känsla:

Hur det känns
när en ny dag skall födas –
som en obestämbar oro, en värk,
först i själen, sedan liksom
hammarslag i bröstet 

Det är så man föder fram
en varelse som består
av bara hjärta:
ett hjärta, ur hjärtat 

Hur det känns
när en ny dag ska födas –
som att föda fram sig själv:
denna fullkomliga främling,
detta oskrivna blad,
en redan svunnen spegelbild
men med lysande konturer

Här är ett exempel på hur poesi kan fånga sinnestillstånd på ett oerhört skarpt sätt, men samtidigt symboliskt, eller kroppsligt, som musik.

Att hantera livet genom konsten

Musik är ett genomgående tema i dikterna. Likaså måleri, och kanske konst och skapande som en del av att vara levande. Detta handlar om att hantera livet genom konsten, eller med de eviga symboler som vi hittar i naturen, och till naturen räknas både flora, fauna och kosmos. Byggmästar har alltid haft ett närmast andligt förhållningssätt till naturen. Konst är konstnärens religion. Och naturen är diktarens språk.

Det finns en dramatisk kurva i boken. Delarna är som vågor som kommer en efter den. Förälskelsen är som en fnurra på livstråden, som vi nog nystar opp, men tråden förblir lite krullig, för alltid märkt av händelsen.

En förälskelse har en vår, sommar, höst och vinter

Förutom att det finns en röd tråd, förälskelsen, så lyfter dikterna också fram det cirkulära i livet. En förälskelse är som en dagslända, något som går igenom alla sina faser snabbt, kanske bara på en dag. Men i dikterna sträcks tiden också ut till ett år, årstiderna passerar. En förälskelse har en vår, sommar, höst och vinter.

Jag slumrade till
och såg ängeln
av marmor på din gravplats
putsa sina vingar, liksom
en flyttfågel inför höstens
stundande uppbrott

Är detta slutet på sorgen som kom efter förälskelsen? Och vi är redo att fly den stundande kylan, kanske till en varmare plats – en ny plats.

Oironiskt, avväpnande

Byggmästars stil är oironisk, rak, älskvärd, avväpnande, nästan naiv. Ibland vacklar dikterna på gränsen till plattityder och överstort patos, sådant som ens självironiska och cyniska sida skulle vilja krossa med kalla, himlande ögon. Men ändå så grips man av dessa truismer. Som att lite skyldigt se på en romantisk komedi och skratta och gråta och nicka igenkännande – a guilty pleasure.

Vi talar så ofta om att finna kärleken, hitta
något, någon att älska och hålla av, att livet
är meningslöst utan ömhet, lust och närhet
men vi tänker föga, kanske inte alls, på att vi
samtidigt med denna hunger – detta begär,
bjuder in sorgen och förlusten i våra liv –
för kärleken handlar alltid om att gå – att gå
vilse, gå i allt vidare cirklar – om att bli en
annan, bli du – har du gått vilse, då vet du:
du har älskat!

Alla hanterar vi våra kärleksliv på olika sätt, men det är alltid samma historia

Ja, sådan är kärleken! Hur många gånger har det inte redan sagts? Ändå så sägs det igen på ett eget sätt här, ett tröstande sätt. Trösten ligger i att vi alla känner samma. Vi vill bekräftas, och bekräfta det om och om igen. Kanske vi behöver just detta, och att sluta tro att vi borde vara hårda, och vana, och att det inte får sägas mer. Att vi inte ska hålla på och älta detta mer. Tvärtom känns det så bra att få läsa, patoset, skönheten, de tröstande ordbilderna. Alla hanterar vi våra kärleksliv på olika sätt, men det är alltid samma historia. Och dessutom kan vi alltid göra konst av livet och lidandet.