köttsviterna

I köttsviterna tar Lina Bonde steget bort från den vardagligt igenkännbara verkligheten och in i en fragmentarisk, dystopisk diktvärld där flickor kanske behandlas – eller kanske bryts ned. Kanske är de inte ens flickor längre, bara kroppar i förvandling.

Historien är kantad av olika övergrepp på kvinnor och minoriteter som har begåtts i vetenskapens namn. Eftersom de inte har betraktats som fullt ut mänskliga har det också ansetts acceptabelt att ömsom nonchalera deras symtom och sjukdomar, ömsom experimentera på dem i forskning.

Om de nu är sjuka. Och om de ens är flickor. Här tycks det nämligen pågå förvandlingar.

I Lina Bondes nya diktverk köttsviterna får vi fragmentariska inblickar i den typen av verksamhet men upphöjd till hundra. I vad som verkar vara en kanske inte så avlägsen dystopisk framtid utförs någon sorts experiment på flickor. Vad för typ av experiment det rör sig om är inte klart, och inte heller om de lider av något tillstånd i grunden eller om det är ”behandlingarna” som gör dem sjuka. Om de nu är sjuka. Och om de ens är flickor. Här tycks det nämligen pågå förvandlingar.

köttsviterna skiljer sig med andra ord tematiskt ganska markant från det Lina Bonde, född 1990, skrivit tidigare. I tecknar snö från 2020 och om er mamma & om mig håller hon sig betydligt närmare en realistisk verklighet såsom vi känner den.

Vad som lett fram till det samhälle som i glimtar beskrivs i hennes nya bok förblir också oklart, vilket är bra. Alltför tydliga förklaringar och ”världsbyggande” tynger ofta ner dystopiska skildringar. Det är hursomhelst inte svårt att föreställa sig att den bana mänskligheten slagit in på i vår tid, med klimatkollaps och högerpolitik som förespråkar ökad kontroll av kvinnors kroppar, skulle kunna leda fram till något liknande. Tanken på den amerikanska kvinna som låg hjärndöd i respirator men hölls vid liv för att kunna ”föda” fostret hon bar på är tillräckligt dystopisk, och det stod i nyheterna och inte i någon sci-fi-berättelse.

Köttsviterna – vad en flicka är

Lina Bonde väljer alltså liksom många författare att berätta om vår verklighet och våra föreställningar i dystopins form. Framförallt intresserar hon sig för bilden av flickan.

”Jag behöver veta vad en flicka är” säger vad som får antas vara en av forskarnas röster, och antyder därmed att det egentliga syftet med den ”klinik” där dikterna utspelar sig inte är att ge behandling eller ens testa ny, revolutionerande vetenskap utan att ta reda på vad en flicka är.

Flickor representerar i kulturen å ena sidan den mest mjuka, formbara och därmed önskvärda kvinnligheten. Men också ett tillstånd innan kvinnan har formats till den underordnade position hon intar i samhället. Därför kan  ”flickan” även vara en mer hotfull gestalt i den patriarkala föreställningsvärlden, bärare av en frihet som måste kväsas. Kanske är det vad som sker på kliniken i köttsviterna.

Lina Bonde jobbar också med hybrid- och förvandlingsmotiv:

”Flickan bryts försiktigt i bitar. Hennes ryggrad är en knotig gren, resten av kroppen har vuxit från eller mot den.       Hon har ingen benmärg. /…/”

Och:

”Ibland önskar jag att jag själv blommade                                    slog ut kvistar ur maggropen /…/”

Dessa metamorfoser för tankarna till den sydkoreanska nobelpristagaren Han Kangs Vegetarianen där en försynt hustru börjar förvandlas till ett träd, men också till alla antika myter om kvinnor som förvandlas till djur och växter. I modern skönlitteratur börjar det kännas lite uttjatat, men Bonde skapar en spänning i texten genom att låta det förbli otydligt vad som faktiskt driver förvandlingarna. I det första citatet låter det som att förvandlingen är resultatet av det våld som utförs mot flickorna, medan det i det andra framstår som något potentiellt frigörande. Och så är det ju också ofta i myterna: kvinnorna förvandlas av gudarna (som i vår moderna tid kanske ersatts av vetenskapsmännen) men deras förvandling erbjuder också en flykt.

De ganska makabra beskrivningarna av kroppar som blommar och bryts för också tankarna till det abjekta, groteska ”flickskap” som förekommer i den litterära strömning som kallas för ”gurlesk”. Som i detta stycke:

”Att flickkropparna                                                               Att deras vätskande                                                                     Att inte reflekteras mot asfalt att inte synas mot grus /…/”

Flicka eller neutrum i köttsviterna

På ett annat ställe skriver Bonde om

”/…/ ett neutrum                                                                           bortom stammen i ryggraden                                                       rörelsen                                                                                        hur den fläker upp                                                                        hud normer ishav”

Med risk för att göra sig skyldig till en slentrianmässig läsning är det svårt att i sammanhanget inte tänka på Edith Södergrans neutrum i dikten ”Vierge moderne” där diktjaget förkunnar:

”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.”

Detta har tolkats som en feministisk vägran att reduceras till sitt kön. Kanske kan man i så fall i Södergrans och Bondes poetiska framställningar läsa in två olika motståndsstrategier? Den första bestående av en vägran att låta sig stoppas in i den begränsande kategorin ”kvinna” och den andra av ett slags bejakande av flickgestalten med dess transformativa och gränsöverskridande potential? Det sistnämnda ligger ju också i linje med nutida feministiska (en del skulle kanske hellre säga postfeministiska) strömningar som använder sig av överdriven, parodierande, skev och grotesk femininitet.

Och grotesk är köttsviterna verkligen. Bonde är skicklig på att med få ord väcka obehag, men också nyfikenhet. Tyvärr är dikotomin, med flickorna, kropp, växtlighet och reproduktion på ena sidan och det kliniska kalla (patriarkala) forskarkollektivet på den andra, lite för övertydlig. Som när hon låter en av forskarna förklara:

”Som forskare kan jag inte vårda

/…/

jag kan bara notera /…/”

Sådana stycken stänger dikterna trots att de är fulla av gränsöverskridande motiv och gör att köttsviterna, som tematiskt är Bondes mest experimentella bok, i slutändan framstår som mer konventionell än hennes tidigare.