Bottniska nätter

Vart man än vänder sig i Gösta Ågrens senaste diktsamling, är det mörkt. Överallt håller bekanta konturer på att ”slockna” och försvinna bland svarta skuggor och natt. Ju mer ogenomträngligt mörkret börjar vara, desto ömmare och varmare ter sig varje anblick av nära och kära varelser och landskap, där de skymtar fram bland tunga molnmassor i himmelskt klara, dyrbara glimtar. Vart man än vänder sig bland Ågrens Bottniska nätter, i det vidsträckta skymningslandet mellan avdelningarna ”Höst” och ”Vår”, överraskas man av hur mycket det finns att se i mörkret. Hur ljust det ändå är.

Ågren hör till de diktare, som alltid tyckts röra sig bokstavligen ”nära ögat”. Istället för hud tycks hans dikter omges av en tät näthinna att varsamt känna – och se – sig fram i världen med. I Bottniska nätter är ögat både kupa, kupol, hav, sten och hela jordklotet eller åtminstone horisonten, som bevisar de mänskliga synvinklarnas ständigt söndervittrande gränser. Pupillen förvarar och förknippar alla former.

”För diktaren/ har landskapet alltid varit/ ett självporträtt”. Det visuella – bilden av en värld på väg att obönhörligt vända sig mot natten hör nu naturligt ihop med sjukdomsdiagnosen glaukom. Ågrens diktarskap är så genomsyrat av synsinnet, att t o m hotande blindhet och mörker slutligen förvandlas till ett nytt sätt att se: ”Mörkret under träden/ färgar sina varelser”. Då allt annat fallit sönder, kvarstår diktens klartext som ett blixtljus, och hela dikter kan hos Ågren helt enkelt döpas till ”Bild”. Också då det mörknar därute, förblir dikten det ”fönster” som det varit genom årtiondena:

När han stannat, med kroppen
en sophög av måltider
och medvetandet sönderkört
som en vårväg, fotograferade
dikten hans liv. De tomma
raderna visade, att ingen
ännu passerat.

Dikten som mötesplats och samtal

Ågrens diktlandskap ramas ofta in av kortfattade förord, där författaren förenar diktsamlingen med de livsöden och litterära eller filosofiska fynd som kommit att ackompanjera versernas födelse. Och det ryms mycket i ett litet förord. Samtidigt innehåller dessa små självbiografiska knyten nyckeln till att klara av förlusten av synsinnet: det viktiga, det som egentligen sker i världen, finns trots allt inte i själva synen utan i den som ser och förvandlar det sedda till dikt. I Bottniska nätter handlar det i mångt och mycket om att ”se inåt”.

De små förorden passar bra ihop med det ågrenska sättet att i dikten hela tiden föra samtal med både vänner och böcker. För Ågren är dikten en rymd där man ryms att talas vid, vitt och brett. I Bottniska nätter möter han mörkret och tidens tand hand i hand med både nära vänner och fjärran författare från både antikens Rom och den finlandssvenska modernismens grogrunder i Karelen. Eftertankar riktade till Aulus Gellius, Pierre Jean Jouve eller Edith Södergran blir till ett skydd mot det hisnande ”ingenting” som blir kvar av oss alla:

För oss störtar åren. I aska
slutar vår sommar. Det går
att uthärda också då, när
verkligheten skymmer allt
omkring oss, men det kräver
dessa ögonblick, dikter
eller samtal!

Samtalet och böckerna blir ett sätt att få det förgängliga att ens stundvis korsa ”det väldiga gårdsträdets/ tid, som pågår/ högt över vår”. Också då ingen vän finns nära till hands, kan dikterna gå ut på diktjagets samtal med sig själv – en ”kommentar” eller ”fotnot” instucken här och var bland nattvakans nokturner. Men ofta är det böcker och läsupplevelser som Ågrens dikter konverserar med. Den nästan kroppsliga förbindelsen med läsande och skrivande leder också till att den kanske mest påtagliga skräcken som blindhet väcker är just bedrövelsen i att förlora böckerna ur sikte. Det tysta läsandet kan ju ses som ett av de mest intensiva sätten att se – och att se inåt.

Verklighetens karga karta

För den som har det visuella som sitt poetiska modersmål betyder att tappa synen samtidigt att tappa alla ”rätta” repliker och ordnande ord – att överhuvudtaget tappa bort all ”överflödig/ prakt”. Synfältet förenklas till ensamma, ökenlika sanddyner, där till exempel fåglarna syns i sin avskalade Fenix-form som ”skelett,/ brinnande av fjädrar”.

Det som blir kvar är formen och de redan tidigare upptrampade stigarna, ett slags karg karta över verkligheten. Mörkret blir ett sätt att klä av världen, tills den står ”utan mystik eller rit” som ”din existens, en spegel utan ansikte”. Skymningen döljer ingenting utan synliggör tvärtom, bortom alla bländande och vilseledande ljus: ”när du drabbas av mörker/ eller tomhet, slocknar/ symboliken” och alla påklistrade förklaringar, men bara för att göra själva ”kvällshimlens karta” synlig. Ända tills ”gryningen/ släcker stjärnorna med/ ljus”.

Det starkt fysiska i både synsinne och språk möts i den återkommande bilden av ”den vita käppens trevande/ ljusstråle”. Människoögat och dess ord får samma roll att fylla klyftan mellan ”skrikens regellösa krampanfall/ och tystnadens grå/ mening”. Men då den utlämnade försöker förstå sin nya situation genom att ta till rättegångens eller teaterns yttre former och förutbestämda, bekanta färgsättning, faller dramat samman i ”bristen på motstånd”:

I den teatraliska
skymningen var han på nytt
den, som endast passerar
genom sin roll, ett staket
av mekaniska gester
mellan vagga och grav.

Då ”seendets/ trasiga frost” gör hål i vardagens skyddsnät, syns tomheten bakom människan, som likt en skådespelare om och om igen ”fyller allt/ med dess mening.”

Ögonblickets rymd

Också tidsupplevelsen i Ågrens diktuniversum går bäst att förstå genom dess koppling till ljuset och ögat. Varje ”nu” visar sig som en ögonblickets ljuskägla som man väljer att vända dit man vill: ”Också tiden/ består bara av ett nu,/ där klockan tickande/ trampar på stället.”

I grund och botten påminner Bottniska nätter om, att själva livet är ett slags blindhet inför tiden: hur man än spänner blicken, kan man inte se ett dugg in i framtiden. Eftersom tid och rum saknar väggar, måste man famla sig fram och rita upp riktningar, rörelser och en plats att stå på: ”Himlen består/ av en pulserande vägg/ och marken är en vana,/ som du måste hålla kvar/ med dina fötter.”

Det är kanske just den starka bildkvaliteten som gör att Ågrens diktlandskap också tål abstrakta, stora ord som ”makt”, ”frihet”, ”rättvisa” och själva ”meningen med livet”. Genom årtiondena har författaren själv betonat bildkvaliteten inte bara i sina egna dikter utan i all tankeverksamhet. ”Att tänka och skriva är en sensuell, konkret, visuell gärning. . . . Vi tänker bildlikt, i konkreta symboler, för vårt liv upphör aldrig att vara konkret”, skrev Ågren redan på 1970-talet i en artikel som också publicerades som förordet till ett urval av hans dikter, Paus.

”Pausen” utgör för övrigt ett viktigt moment både i Ågrens diktskrivande och i tidsupplevelsen han beskriver. Den ågrenska dikten tycks bli till i korsningen mellan snabbrinnande bildfloder och exponeringstid. Hos Ågren tar attityder och synsätt en lika handgripligt konkret yttringsform som de materiella synerna. Här samspråkar systematiskt ”gårdar/ och åsikter”, ”stugor/ eller teorier” och ”människorna i/ husen och idéerna”. I ögats prisma möts det mjuka och det stenhårda, det som ger vika och böjer sig och det som består, ”stenens/ hav”.

Stilla bevisas här släktskapen – och maktkampen – mellan ord som ”mod” och ”mord” eller ”kräva” och ”kväva”. I Ågrens värld är det inte på måfå som ”dag” rimmar med ”lag”:

Vi är samhället. Med
klockslag och möda tar vi
varandras dagar. Vi tror,
att vi kan nå en annan
värld genom att kalla den
framtiden.

Bortom dagarnas lagar

Hotet om att förlora dagsynen töjer på tidens och rummets dimensioner. Natten blir den för Ågren naturliga miljön, då det handlar om att hitta materialet till ett nytt självporträtt. Bottniska nätter får sitt djup från de otaliga släktledens Österbotten, men också från mörkrets till synes bottenlösa djup.

I en värld där ”allt/ är inlåst” visar sig nätternas och böckernas inåtvända blick vara utvägen: ”Alla nätter ingår/ i samma natt,/ ett samhälle utanför/ systemen och dagarna,/ där tröttheten är en gemensam/ famn utan botten.” Drömmen visar sig vara ett slags lönngång inne i livet, ”djupet under dagen”. Här räcker blickens riktning och omfång igen: man lär sig se inåt till det som finns under ordens förgängliga jordyta.

Den ågrenska dikten blir till en bestående minneslapp om att man inte kan hindra de svarta molnens framfart, utan bara välja var och hur man ställer sig då stormarna nalkas – och att överhuvudtaget vända sig och våga möta det som komma skall: ”Vi kan kämpa endast så/ som en vältrande havsmassa,/ oföränderlig och instängd,/ kämpar.”

I dikten ”Hösten 1945” ligger det lilla barnet och hela den krigshärjade världen djupt nere i avgrunden. Men också då behöver man bara vända blicken för att locka fram ett kalejdoskop och en önskebrunn av ljus, frihet – och hopp: ”Nu/ öppnas en blå brunn./ Från dess botten ser/ ett barn uppåt.” Här omskrivs djupet från bedrövelse till rikedom på ett sätt som får jorden att skälva av både fasa och förhoppning.

Människornas kontinenter med historia och nutid får perspektiv av hisnande snuddningar vid trädkronornas eller flyttfåglarnas tid ovanför och rötternas ”förvedade tid” därunder. Samtidigt djupnar känslan för historien och dem som trampats ned under maktbehov och krigets hovar: ”Högt över Europas/ maktfest flyger fåglarna.” Hela livet är hela tiden här.

Minnets synsinne

Människans sätt att mäta tiden formar välordnade lager av nät med olika stora maskor. Hos Ågren lägger sig dessa fångstredskap på samma plan. Året i Bottniska nätter beskrivs i jämnstora avdelningar men rubriceras ”Höst” och ”Midvinter” med slängar av ”December” och ”Mars” och en lockande inbjudan till ”Vår” på slutet. I upplevelsen bär de samma längd, eller snarare tyngd.

Fastän sommaren är den enda årstid dit de Bottniska nätternas mörker inte når, färgas samlingen av sommar. Sommaren syns både långt bakåt som minnen av ”forsens sommarsång” men väntar också ganska nära vid horisontens rand i bilden av döden som en ”sunnanvind”. Bottniska nätter får också på många plan ett bollplank tre årtionden bakåt av diktsamlingen Molnsommar, som poeten själv sett som ett avgörande led i sitt diktarskap. Redan år 1978 syntes mörkret i den ågrenska sommarnatten: ”Mitt/ i det djupaste mörker/ längtar vi bort/ från solen.”

Hos Ågren får världen liv av att någonting alltid kan vara något annat. Betydelsen av små ord som ”bara” och ”utan” växer ofta till oförutsägbara mått, där de blir hängande på versradernas kanter: de skiftar från att betyda kalhet och kallhet till bejakande värmeböljor av allt som ändå är möjligt. De till synes små perspektivförändringarnas svindlande styrka syns kanske bäst i tankegången ”Men att”, som också är namnet på en dikt där åldrandet föryngras till att bli en ännu oläst äventyrsbok.

Att åldras är inte
att lämna något, men att
under nuets molnstod
vända sig om, och se ut
över sitt liv, en ännu
oläst bok. Allt,
som den innehåller,
återstår.

Från den stillastående ”molnstoden av minnen” som förekom i Molnsommar har livets väderfenomen och -lekar med åren visat sig bli allt mer ombytliga. Här ”under nuets molnstod” står världen ännu öppen åt alla håll.

Kära ögat

Ur synsinnets perspektiv ter sig människolivet som dagfjärilens. Diktjaget söker sinnenas naturliga gränser, inte för att överskrida dem utan för att helt enkelt lära känna de segel man måste styra med. För ögat är dygnet brett som horisonten och långt som solens vandring över himlavalvet: ”Det spår, vi lämnar,/ är tunt: ett hus eller/ en bok, ett skydd/ mot skymningen. Vi minns/ några nästan sagda ord.” Livet är oändligt kort men samtidigt långt nog för att se allt.

”Ja,/ där han långsamt vandrar/ ser han med sina minnen.” Att tappa synen visar sig innebära : det vi kallar för synsinne har alltid mera med minnet än med sinnet att göra. Det snabba i ständigt varierande synimpulser balanseras och bromsas just genom att sättas mot igenkännandets tankerymd. Det nya får plats endast mot upprepningens livlina. ”I detta blixtlås/ av dygn” är ingenting förut beskådat.

Den viktiga, riktiga tiden saknar ändå alla måttstockar: den består inte av ”timmar och sekunder, bara/ tiden”. Rörelserna är långsamma, ungefär som jordens makliga ringdans kring solen. Och på samma sätt byggs de upp av rutiner. Mot det plötsliga sjukdomsbeskedets obestridliga kalldusch ställer sig det som återkommer utan överraskningar: ”Han började tänka på rutinarbetets frihet,/ det, som man inte gör/ för att slippa det,/ utan för att ha vistelse och rytm.”

T o m genom synnervernas kollaps leder en bred farled mot det ågrenska synsättet: att lösningen på livets största frågor kan hittas i frågorna och orden själva. Att rädslan är det bästa vapnet mot rädslan och glömskan mot det glömda. Att den enda meningen med livet är att söka livets mening. Och att mörker bäst kan bekämpas genom att våga stirra in i mörkret.

Vart man än vänder sig bland Ågrens Bottniska nätter är det månens eller minnets bevarade, spröda ljus man ser. Det är just mot mörkrets duk som nattlampor och lysmaskar blir synliga. Och där är den till sist, fortfarande, bevarad – ögonstenen: ”Jag ser/ hennes hår som en tunn/ gloria av rök mot/ nattlampans ljus.” Plötsligt badar natten ömt och lent i ljus.