Vildsvin

Smakar på titeln, Vildsvin: trynen och betar, sträva, borstiga, bökande … Farliga? Undrar: hur kan sådana bestar rymmas på knappa hundra luftiga sidor i fickboksformat.

Betraktar pärmen, en fint tecknad skog som kunde vara Nalle Puhs. Bilden heter ”Vildsvinsjakt i Schwarzwald”, från 1847. Men här finns något lurt; bilderna på fram- och bakpärmen är identiska, med fyra små flängande hundar i buskagen, men på framsidan är bildens flyende vildsvin bortretuscherat. Kan det vara en antydan, en läsanvisning, att här är ingenting uppenbart eller säkert? Mera gungfly än fast mark. ”Jag har sett dem, vildsvinen, de har kommit in i mina drömmar”, lyder berättelsens första mening.

Vildsvin kallas roman, men den liknar inte, vill inte likna, genrens huvudfåra. Den leker dröm och dagboksanteckningar och poesi

Vildsvin kallas roman, men den liknar inte, vill inte likna, genrens huvudfåra. Den leker dröm och dagboksanteckningar och poesi. En kärv och ömsint text, som på två rader fångar en känsla eller en livssituation som Proust eller Knausgård skulle behöva två sidor för att beskriva.

Hannah Lutz har sina rötter i Ekenäs men bor numera i Danmark, och äger tillsammans med danska vänner ett hus i Småland. När de köpte huset var vildsvinen traktens stora samtalsämne, berättar hon i en intervju som Marit Lindqvist gjorde för radio Vega. När hon sedan själv aldrig såg några vildsvin började hon skriva. Kanske det självupplevda finns där, förädlat till fiktion.

Platsen som saga och sanning

Berättarrösterna är tre. Ritve är fotograf, hon har sett en film om vildsvinen och nu vill hon själv uppleva dem och filma dem. Glenn är nyinflyttad kommunalbyråkrat som komposterar och väntar på istiden. Mia har tagit med sin tigande morfar i hopp om att han skall återfå målföret och berätta hur det var när han gick i skola i byn. De tre har ingenting med varann att göra, det enda som på olika sätt förenar dem är vildsvinen. Och platsen. Byn heter Hornanäs och ligger mellan Tingsryd och Linneryd. Skolan där morfar gick heter Siggalycke. Jag har kollat på kartan, orterna finns, de ligger mitt inne i Småland. Men från sitt fönster ser Ritve havet och känner Östersjön gunga under fötterna. Platsen som saga och sanning.

Med vildsvinen är det så här: en gång i tiden utrotades de, sedan återinplanterades de av en friherre med jaktvilla, blev åter en del av Sveriges fauna. Nu bökar de upp folks trädgårdar och tuggar i sig vetekornen på åkrarna.

Det är ett problem säger ortsborna, trakten är hårt drabbad, folk organiserar sig, jaktstrategerna analyserar och skyddsjägarna står redo. Tankarna kan här flyga till våra inplanterade vitsvanshjortar, eller till hur vi motar främlingar, eller hur vi försöker förhindra terrordåd.

Folk organiserar sig, jaktstrategerna analyserar och skyddsjägarna står redo. Tankarna kan flyga till våra inplanterade vitsvanshjortar, eller till hur vi motar främlingar

Det är ingenting Hannah Lutz säger, hon talar om vildsvin, punkt. Men hennes minimalism öppnar för långt mer än vad som står på raderna, den vidgar fantasin och kräver uppmärksamhet. Pass upp när du kommer till följande mening: ”Jag står och stirrar på bilen. Det dröjer en stund innan jag känner igen den.” Aha, det var så, kommer du att tänka. Eller skapa dig en bild av varför Glenn och hans sambo/hustru Martina har flyttat till Hornanäs, har det något att göra med Martinas lillasyster Tove? Eller föreställ dig att du är ett siggabarn i Siggalycke skola, och varför morfar inte kan eller vill prata om det. Inte förrän i sista minuten, när det är för sent.

Ritve, Glenn och Mia är, som jag ser dem, barnbarn till de grönavågare som på 1970-talet flyttade ut till landet för att leva hållbart och kollektivt och tillbaka till naturen. Barnbarnen besjälas inte av något gemensamt ideal, de har bara en sak de vill göra, en egen agenda. Glenn är den enda som har tänkt stanna i Hornanäs, leva ett liv i stilla lunk, grädda pizza i den gamla stenugnen, medan han inväntar nästa istid. Ritve och Mia har var sitt projekt; att filma vildsvin och att få morfar att prata. De vill intensivt, de lägger ner stor möda; våta nätter i tält, halvdana intervjuer med någon slumpmässig ortsbo, leka siggabarn, leka kurragömma med morfar … Men båda misslyckas.

Ibland dyker vildsvinen upp, på riktigt, eller i drömmar och fantasier. Magnifikast i Ritves framtidsvision:

”Vildsvinen står tätt intill mig med trynena i vinden. Vi blundar, vi kastar oss ut i vågorna. Hela kvällen simmar vi, samlar sjögräs, tunga lass som vi torkar över brasan. Vi lägger oss runt eldstaden, stirrar in i glöden, blir tysta och vilsamma i natten. Mitt hår har torkat och det har vildsvinens pälsar också. Vinden är varm, vi sover under öppen himmel, vi lever på sjögräs och saltvatten hela sommaren.”

Människan och djuret som en del av samma natur.

Syskonsjälar i trakterna

Hannah Lutz känns unik, men jag vet att hon har en syskonsjäl: Alexandra Kronqvist, författare till Dessa trakter (2004).”Föga större än en knäckebrödssmörgås men minst lika knaprig”, så beskrevs romanen i tiden av en insiktsfull kritiker, jag tror det var Gösta Kjellin. Formuleringen har stannat i mitt minne, och passar utmärkt också för Vildsvin. I Dessa trakter är det en ung mamma med sin unge som flyttar ut till vad som en gång var en bondgård.

Hennes projekt är att ta tillvara minnet av det som varit och kartlägga tillvaron. Hon börjar med rullstensåsen som blev till under istiden och gravarna från järnåldern. Sedan rekonstruerar hon gården genom att gräva och från ett flygfoto; var svinstian fanns, och dasset, hon vill veta på vilka avlagringar hon bor. I kvinnan värld finns inga vildsvin, men hon har Greta Garbo som står förfrusen bland askarna, eller kommer flygande i ett tvåmotorigt propellerplan iklädd flygarhuva och figursydd kappa och ler ”sitt sällsynta leende”.

Så kan poeter se världen i ett sandkorn; några små ord – kontrollant, strateg – och den moderna, effektiva världen kolliderar med forntiden och naturen

I likhet med Ritve och Glenn och Mia kommer kvinnan från en urban värld och har bara sporadisk kontakt med ortsbefolkningen. Hennes granne är bonde och de sköter var sitt jobb. Hon skriver, han plöjer. Ibland får bonden besök av kontrollanter som med en tändsticksask mäter gräset som växer i kohagen över järnåldersgravarna, ”vackert betade enligt högsta betyg från Bryssel”.

I Hornanäs  är det inte Bryssel som flåsar folk i nacken, men där planteras industriskog för att fällas till papper och energi, och det finns jaktstrateger och skyddsjägare.

Så kan poeter se världen i ett sandkorn; några små ord – kontrollant, strateg – och den moderna, effektiva världen kolliderar med forntiden och naturen. En underström av civilisationskritik? Hannah Lutz och Alexandra Kronqvist ger läsaren frihet att tänka själv och upptäcka – eller låta bli. Spåren av hur det var, tecknen på hur det kan bli, drömmar och fantasibilder, den fysiska närheten av djur och skog, vild och odlad. En bättre vägkost för tankens vandringar än dessa två knäckebrödsböcker kan man inte få i sin ränsel.

Men vildsvinen, de har blivit kräsna, de föredrar munkar med glasyr framom potatis.