Kärlek kärlek - hurra hurra

Den här boken har ett saftigt svartrött omslag med ett par stora vidöppna ögon. Det stämmer överens med det direkta tilltal, för att inte säja strupgrepp, som möter läsaren redan från början, men isynnerhet i den sista historien.

Den språkliga energin i historierna är inte att ta miste på. Ställvis får jag nästan en känsla av uppvisning med halsbrytande språkliga vändningar så musklerna knyter sej i kramp, och ett parodiserande av genrerna som drar undan mattan för läsarens förväntningar på ett både roande och oroande sätt. Det som fascinerar mej mest är dels den mikroskopiska granskningen av kroppsligheten fokuserad genom heterosexuell attraktion, något som binder samman de fyra första novellerna, och dels det allvar med vilket Hannele Mikaela Taivassalo fokuserar sin energi på grundläggande frågor om närvaro och identitet. Isynnerhet den sista novellen (”In i örat”) är rasande skickligt balanserad mellan det berörande och det groteska.

Uppladdning med Rödluvan

Den korta inledande texten använder Rödluvan-sagans uppladdning av den unga kvinnokroppens dramatik för att uppmana flickan/läsaren att helt amoraliskt smita in i skogen med vargen och mormors vin och fröjda sej åt hans/dess håriga mjuka men kloförsedda tassar, att välja den vilda naturens oreglementerade njutning istället för jägaren som står för förtrycket och den patriarkaliska ordningen. Jag läser den som en klar programförklaring och tänker medelåldersmagsurt: ack dessa dikotomier, så lätta att ta till sej, åtminstone när man är under trettio!

Betydligt mera mångbottnade är sedan själva novellerna. ”Jag: myten om mig” är en surrealistisk skapelseberättelse där jaget frammanar en stark modersgestalt som på höåkern blir befruktad av ett vildsädeskorn som faller rakt in i hennes ögas tårkanal. Flickan, jaget, tar tåget in till studiestaden och dess märkliga hyresrum och läsesalar, och lika oemotståndligt som modern drabbas hon av Ödet, inte i form av vildhavre utan av en ung mans spetsnästa och flotthåriga inträde i hennes tillvaro, ett mycket fysiskt inträde när en fettdroppe från hans hår anträder sin vandring in längs hennes tårkanaler…

Underminerad förväntan

”Regnstaden” är en fantasy-scifihistoria som har sin imaginära hemort nånstans i utkanten av ett Star Wars-liknande universum, där den rådande ordningen hotas av okända motkrafter. Den berättar om rymdprinsessan Janda och den okände man som följer henne genom hemliga gångar under stadens yta, en vandring där bådas identitet är inlindad i linnebindlar vars döljande yta ger det kroppsliga varseblivandet av den främmande en säregen intensitet, som tillsammans med det överraskande slutet bär upp historien.

Den här novellen ställer jag mej mest frågande till. Det är en tveksamhet som återspeglar sej också i det språkliga utförandet, som vacklar mellan det självironiska och och det dramatiskt suggestiva, kanske en nödvändig blandning för att hindra historien från att kantra över åt nåndera hållet, men jag kan inte låta bli att fråga mej: vad är det berättelsen vill? Det subversiva, svarar jag mej själv, det som lockar ut läsaren på förväntans tunna is och underminerar förväntan, men ändå: so what?

I ”London’s burning”, är vi tillbaka i den så kallade verkligheten. Det tar avstamp i ett klassrum med pojken som aldrig fick ett öknamn och hans märkliga klasskompisar: Räkä Kisi Kekkonen Bingo Vagina, och rör sej kors och tvärs genom en uppväxt, för att landa i läsesalen och småningom i sängen bredvid huvudpersonen i den första historien, som i slutet ger honom öknamnet Skarpnäsa. Den här historien är (vid sidan av slutnovellen) en favorit i boken, på grund av sin spretighet, sin oförblommerade nyfikenhet på världen och dess konstiga krumelurer, och sin absoluta avsaknad av navelstirrande.

”Lämna mig inte”

Härnäst följer historien om flickan med den tama giftormen som står vid marknadstältet, inuti vilket han lever dold för alla, ormmänniskan, lindad i tygbindlar, och deras gradvisa närmande för vilket ormen spelar en viktig roll. Också här står kroppen i fokus, än en gång den dolda, gåtfulla, inlindade manskroppen men samtidigt extremt utsatt, präglad sin tidiga sårbarhet för ljuset.

Jaget i den sista historien har varit utsatt rent fysiskt, som övergivet spädbarn i en snödriva på kyrktrappan, i kyla som har fått ansiktet att förfrysa. Hon har vuxit upp på sjukhuset med en implanterad nästipp som påminner om en liten morotsstump, hennes namn är en felstavning, och den rumskamrat som blev hennes vän valde att dö. Berättelsens rörelse vrider sig runt ett brunt kuvert med moderns namn och adress: kommer hon, den utsatta, att välja söka upp henne, och vad händer sen? Den slutar såhär:

”Men du är här och du måste lova att du inte lämnar mig. /…/ Ett namn är en nyckel och det man öppnar är en människa och en människa är ett helt liv eller vad som helst. Och det man öppnat kan man inte oöppna. /…/ Lämna mig inte. / Lämna inte. / Mig.”