Vad jag gjorde en höst

Jenny Björklunds debutbok Vad jag gjorde en höst består av dagboksanteckningar från en höst. Det är en nedräkning där varje avsnitt – inalles nittio, en för varje höstdag – inleds med en anteckning om hur många dagar innan man befinner sig. Innan vad? Ja, det klarnar på sista sidan.

En arbetsprocess

Dagboksjaget gör en pendelrörelse mellan att fjärma och närma sig. Hon studerar, går på fester, sitter ensam hemma eller cyklar omkring i studiestaden och besöker också hemorten. Läsaren kan se framför sig hur hon skriver, läser, skriver om och sida för sida arbetar fram det som blir Vad jag gjorde en höst. Boken är ett svar på frågan Vad gjorde jag egentligen? Och samtidigt en plattform för att gå vidare. Före debuten, år 2007, erhöll Björklund ett hedersomnämnande i Arvid Mörne-tävlingen.

Som läsare grips man lätt av någon slags fostrarinstinkt. På många ställen hittar man utsagor som får en stanna upp och man vill viska: Just så, gå vidare bara. Det här händer till exempel när författarjaget sitter och äter chokladkaka med rödvin och pratar med en ung man:

”Och jag säger att jag är så svettig numera, att det är som om jag hamnat i klimakteriet och att jag blir immun mot alla deodoranter. För detta är så fel att jag försvarar mig med provocerande ärlighet, för det får inte hända något och han skrattar och jag skäms inte någonstans.

Och jag tänker att det är sådär det borde börja.”

Hur osäkerhet är, och känns

Livet, kärleken, studierna och författandet går alla samma kretsgång mellan att ge sig hän, våga släppa taget, och samtidigt kunna behålla omdömet och förmågan att ompröva och bearbeta utan att stagnera.

Författarjaget känner sig utanför, oförmögen och lite hemlös. Men man vill hela tiden säga, att hon är på väg åt rätt håll. Trots att tidsspannet i boken är nittio dagar, finns här återblickar på barndom och högstadietiden med sina mera extrema positioneringar. Detta ger också perspektiv åt texten, man får syn på förändringar i personligheten och förhållningssättet, berättargreppet.

Det bör kanske sägas, att trots att bilden av ungdomens dagar i Vad jag gjorde en höst inte är rosig, är den inte heller desperat. Det här är ingen nattsvart bok, texten går i olika gråschatteringar och känslan av ensamhet och leda är nyanserad. Vem har inte lättast att skriva dagbok när man är lagom olycklig?

Bokens pärm går i samma anda: längre ner en kappa och skor av ett efterkrigstida snitt som sitter på någon som dinglar med benen och mitt emot fragment av någon som spelar gitarr. Här finns rörelse och stillhet på samma bild. Det är som en visualisering av huvudpersonens osäkerhet och självbespegling.

Björklunds stil håller. Hon är konsekvent från den första sidan till den sista. Det är viktigt, för annars skulle man inte låta sig föras framåt i läsningen. Suspensen håller. Det är också något i själva stämningen, den vardagsnära höststämningen i kombination med ungdomsmelankoli, men också en opretentiös och okonstlad självironi, som tilltalar mig. Någon gång mitt i hösten och boken frågar dagboksskribenten sig när de starka orden började bränna i hennes ögon. Här finns inte starka ord, däremot nog en uppriktig ambition och äkta känsla.

De små tingens närvaro

Här finns också den rörelse som behövs för att hålla igång texten – och läsaren. Eftersom grundstämningen är huvudpersonens leda (främst över sig själv) behövs detta för att spleen inte ska ta över berättelsen, som när hon ”fastnar med Facebook och alla människor jag en gång kände. Egentligen vill jag inte se hur de blir klara med sina studier, hur de har ändrat sin relationsstatus till förlovad, hur de har foton från alla världens länder och här sitter jag och funderar vad jag ska välja för huvudämne egentligen.”

Öppenheten för vardagens små detaljer, en slags sinnlighet och sinnesnärvaro fungerar också effektivt som motmedicin mot ledan: hur mikrovågsugnen låter, hur saknad kan kännas som om ett hål urgröpts i magen, hur man kan se fel när man blir vittne till en olycka.

Det enda jag värjer mig emot är en slags distanserad anonymitet, lite besläktad med den många bloggare håller sig med för att inte bli för självutlämnande. Som om författaren inte riktigt litade på att läsaren förstår vad fiktion är, att författaren och författarjaget inte är samma person.