Buzz Aldrin. Vart tog du vägen i myllret?

Den norske författaren Johan Harstad (f 1979) gjorde stort genombrott redan med sin första roman. Buzz Aldrin. Vart tog du vägen i myllret? heter den, och titeln väcker förvisso nyfikenhet. Men den biografiska personen Edwin ”Buzz” Aldrin är med mest som referens. Man kan anta att de allra flesta känner till honom. Aldrin var den som tillsammans med Neil Armstrong var först på månen. Men, brukar det poängteras, han var nummer två på månen, Armstrong var ju den som fick uttala det bevingade: ”That’s one small step …”

Alla som kunde följa med evenemanget minns var de var när den första månlandningen, den 20 juli 1969, ägde rum. Det var som om en ny epok fick sin början där vi satt hopträngda på någons sommarställe framför en svartvit tv med grynig bild. Tidpunkten har förstås en avgörande betydelse i Harstads roman, huvudpersonen Mattias föds precis under månlandningen.

Fritt fall

Mattias börjar skolan och blir en Buzz. Han är bra men inte först. Men hur det är råkar han vinna den flicka han vill ha, och de blir ett par. Och där romanen tar fart där alla redan är vuxna och Mattias arbetar som trädgårdsmästare och sammanbor med Helle i Stavanger. På en fjälltur tillsammans med vännerna gör Helle överraskande (fast Mattias har någonstans väntat det) slut. Det blir desto mer dramatiskt eftersom de står på Kjeragsbolten, en av Norges hisnande natursköna turistfällor, ett flyttblock som kilats fast mellan två klippväggar. Det är som en liten måne och avgrunden lurar därunder.

Efter det är det som om Mattias skulle befinna sig i fritt fall. Allt annat kring honom har också gett efter, handelsträdgården går i konkurs. Helle flyttar bort, Mattias sitter i en lägenhet som blir allt med tömd på möbler. Han låtsas må bättre än han gör, och när barndomsvännen vill ha honom med på turné till Färöarna dit hans band ska på spelresa hakar han på. Mattias ska fungera som ljudtekniker. I själva verket är det han som har den gudomliga rösten, men han går upp på en scen bara vid speciella tillfällen, sammanlagt tre gånger i romanen.

Varje mänska är en ö

Resan till Färöarna fullbordar till synes sammanbrottet i Mattias liv. Han får en blackout, hittar sig själv på en regnig busshållplats på en av den kylslagna atlantöarna. Eller rättare sagt. det är han som blir upphittad – av en f.d. psykiater som driver en anspråkslös institution för eftervård av psykiatriska patienter i en avlägsen avfolkningsby.

Mattias får stanna i kollektivet som huserar i en nedlagd fiskfabrik. Vissa av de boende jobbar utanför byn, andra tillverkar souvenirer som bjuds ut till turisterna i Torshavn. Det blir jul och Mattias ska åka hem till Stavanger för att fira helgen med sina föräldrar. Han missar givetvis flyget, bussen till flygfältet kom aldrig. Han sitter återigen – och understruket – strandad på en ö mitt i havet. På en egen måne. Varje mänska är en ö.

Tvåans frustration

Harstads roman går på dryga fyrahundrafemtio sidor, vad är det han vill säga som tar ett sådant utrymme? Recensioner av originalutgåvan som kom 2005 och den svenska som kom ett år senare understryker att den handlar om hur det är att vara ”den eviga tvåan”. I vårt tävlingssamhälle är det ju den mest frustrerade positionen, kolla bara hur Finlands ishockeylejon ser ut när de kommer hem från en mästerskapsturnering med silvermedalj i bagaget!

Romanen rör vid denna frustration, men handlar om något som är mycket mer. Den är som sagt ”mycket mer” också volymmässigt, men det här tuggandet av till synes mindre betydelsefulla detaljer har en mening för själva essensen. Det sträcker sig mot en beskrivning av de yngre generationernas belägenhet, hur de som är födda kring tiden för månlandningen och efteråt känner det.

Inte vad vi känner utan hur

Man kan mycket väl jämföra Harstad med några av våra egna framgångsrika författare. Monika Fagerholm är väl den som utarbetat den här detalj- och stickspårstekniken till virtuositet. Det är ju inte enkelt att säga vad Den amerikanska flickan innerst handlar om, men att den påverkar en starkt är det ingen diskussion om. I min läsning handlar det inte bara om vad vi känner i dag, utan hur vi gör det.

Jag tänker också när jag läser Harstad på en finsk författare som Sofi Oksanen, för att hon i sina romaner granskat inte bara dagens unga vuxnas känsloliv utan också deras psykiska status. Hennes romaner bygger framför allt ett sammanhang kring det. Men främst jämför jag Harstad med en författare som Juha Itkonen, vars roman Anna minun rakastaa enemmän i mycket har samma stämning som Harstads roman.

Det finns också andra likheter mellan Anna minun rakastaa enemmän och Buzz Aldrin. Vart tog du vägen i myllret? Båda diskuterar på sitt sätt vinnarsamhället. Den som inte är först är en loser – eller är han det? Huvudpersoner i bägge romanerna är en man som definieras som ex-pojkvän, en intressant och lite provokativ (kanske romantisk?) sits för en romanhjälte.

Musiken som resonans och tema

Och inte minst: både Itkonen och Harstad arbetar in musiken, populärmusiken som ett särskilt tema. Hos Harstad är huvudstråket liksom ett soundtrack med Cardigans, och avsnitten i romanen har fått sina titlar efter deras album. En av personerna i rehabiliteringskollektivet lyssnar också uteslutande på Cardigans. Varför söka sig till annan musik när de har allt jag behöver? frågar hon trotsigt.

Framför allt handlar Buzz Aldrin om något så grundläggande som att bli sedd – och på vilka villkor det sker. Själv skulle Mattias kunna väcka uppmärksamhet genom sin röst, den skulle kunna göra honom till popstjärna. Men det varken kan eller vill han bli. Och offentlig uppmärksamhet är inte samma sak som att bli bekräftad som människa, men det tycks vara en av vår tids vanligaste sammanblandningar.

Från Ingen till Någon

I Harstads roman tampas kollektivmedlemmarna med frågan: hur bli Någon från att vara Ingen. En av de boende presenteras först som Ennen, ett namn som man accepterar utan frågor. Men en riktigt uppmärksam läsare kan innan romanen själv avslöjar det, se henne som NN, No Name. Hennes öde är krasst sett representativt på klotet, ifall man vill se the big picture.

Det vill romanen också: se de riktigt stora linjerna. Att avsluta en roman med det projektet är inte lätt, och avslutningen är betydligt svagare än början. Men den påminner en också om villkoren på jorden. Man föds och man dör och däremellan kanske man hinner leva ett liv som gör att några minns ens namn. Ett litet ögonblick.