Ner med allt? : essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965-1975

Decennietänkande och förenklingar är en ganska vanlig åkomma när litteratur ses i backspegeln. Individuella författarskap, atypiska teman och konstnärliga egensinnigheter får vika för generaliserande omdömen, mytologiseringar – av dem som var med! – eller förklenande stereotypier. En viss tids böcker skapar bilder i huvudet på oss, en efterkonstruerad stämning eller känsla, fastän vi inte läst dem på åratal och nästan glömt namnen på både författare och boktitlar.

Ta nu det här med sjuttiotalslitteraturen. Det var Arga feminister, självbekännare (där de kvinnliga var pinsamma, de manliga utmanade Samhället och Moralen), det var knäckprosa som ansågs för enkel och platt (ska det här kallas dikt!) eller rentav ”diskbänksrealism”. Fabriksskildringar och proletärlitteratur. Samhällsdebatt på högvarv. Författare skrev svartvitt politiskt men ofta ack så grå prosa. Det var fula böcker på alternativa förlag som ingen orkar läsa idag … Bortglömda röster som tystnat.

Så schematiskt kan det ses.

Det behövs nya nycklar för att öppna dörrarna också till den samtidslitteratur som nu börjar tillhöra historien. Trygve Söderling öppnade en sådan med sin doktorsavhandling Drag på parnassen (2008) och visade hur 1960-talets revolter stod på programmet också hos finlandssvenska författare (Alopaeus, Kihlman, Lundberg och Stormbom), hur den stora världen kommer in i den lilla, hur det personliga blir politiskt, men samtidigt hur radikalismen också blir ett dilemma. En egocentrisk och ambivalent medelklassrealism som, resonerar Söderling, kan ge konstnärlig vinning och kanske hör det tidiga 1960-talet till, medan kraven på ställningstaganden ökar mot slutet av decenniet då vänsterradikalismen griper om sig och hårdnar under det följande årtiondet.

Det behövs nya nycklar för att öppna dörrarna också till den samtidslitteratur som nu börjar tillhöra historien

Söderling ser de böcker han forskat i, bland annat Kihlmans roman Se upp Salige! och Alopaeus Mörkrets kärna som samtidsromaner som föreslog varsin myt om sextiotalet. De lästes, anammades, kritiserades och användes, var ”beståndsdelar i en kollektiv fantasi”, ”utopiska manuskript” som lever och aktivt påverkar vår verklighet även idag – i positiv riktning, hävdar han.

Också det som skedde på litteraturfronten i Sverige vid den här tiden var banbrytande och viktigt på längre sikt. Och det påverkade och förde med sig friska vindar till ett Finland som vid den här tiden ännu var ganska slutet.

Vem minns inte 1: Sjöwall och Wahlöös serie ”Roman om ett brott” som kritiskt fångade sin tids Sverige. Sara Lidmans arbetsplatsdokumentär Gruva som åstadkom så mycket rabalder om gruvarbetarnas arbetsvillkor och som indirekt anses ha banat väg för den stora gruvstrejken i Norrbotten. Jan Myrdals rabiata beundran av Maos Kina och hans sanningskrav till de intellektuella: ”Vi är inte medvetenhetens bärare. Vi är medvetenhetens fnask”. Göran Palms uppgörelse med indoktrineringen i Sverige, P O Enquists dokumentärroman om baltutlämningen. Och Göran Sonnevis numera klassiska ord om ”USA:s vidriga krig” som i eldskrift gjorde dikten till en brandfackla för Vietnamrörelsen i Sverige. Ja, visade att poesi kan vara med och förändra världen!

Vem minns inte 2: Demonstrationerna och slagorden. Och de etablerade tidskrifterna BLM, Ord & Bild och Lyrikvännen som hade fingret på tidens puls liksom alla nya tidskrifter och förlag som ploppade upp med spännande böcker, fulla av idealism och framtidstro. Alla de kollektiva sammanhangen.

Och musikgrupperna Blå tåget och Hola Bandoola Band med häftiga texter av Mikael Wiehe … Deras låtar spreds och sjöngs i studentkorridorer och på fester. ”Fantasin till makten!” ”Vem kan man lita på?” Det var så mycket, så rörigt, så intensivt. Och – får man en känsla av – lite roligare att vara radikal i Sverige.

Folkhemsrebellerna

Johan Svedjedal är en annan litteratursociologiskt intresserad forskare och essäist, professor i Uppsala som skrivit en lång rad författarbiografier om bland andra Birger Sjöberg och Carl Jonas Love Almqvist samt studier av den svenska bokmarknaden. Han öppnar nu dörrarna till mer eller mindre bortglömda rum i sin nya bok. Han utforskar den radikalism och rebelliskhet som tog sig olika uttryck i böcker och musik i Sverige när nya vindar och en stark vilja att förändra systemet blåste över västvärlden. ”Folkhemsrebellerna” kallades de och präglade den svenska litteraturen från mitten av 1960-talet och ett decennium framöver. Det var engagemangets årtionde. Protestlitteraturens. Författarna ville skapa opinion, påverka, via skönlitteraturen sätta samhälle och politik under debatt. Riva ner det gamla och bygga något nytt. Men vad skulle komma i stället och framför allt hur tog sig samhällskritiken uttryck litterärt?

Ner med allt? är en essäsamling som spänner över mycket men samtidigt är tematiskt uppbyggd. Det som intresserar Svedjedal i den brokiga konstnärliga floran vid denna tid är dels hur den samtidsengagerade skönlitteraturen såg på demokratin, dels hur dess estetik såg ut. Det vill säga: vilka former tog författarna till för att nå ut och engagera det folk som de ansåg sig vilja upplysa och påverka? De flesta av de författare som Svedjedal granskar ingick mer eller mindre i tidens vänsterrörelse och s.k. motkultur, hade anknytning till studentrevolten och kom från medelklassen med intellektuell bakgrund. Så också här fanns en ambivalens, ett reellt utanförskap i förhållande till arbetarrörelsen. Något som ju inte var unikt för Sverige. Den intellektuella förtruppen inom vänstern hade oftast en medel- eller rentav överklassbakgrund, vilket satt smärtsamma och intressanta skönlitterära spår i diverse författarskap och självuppgörelser sedan dess, på finlandssvenskt håll till exempel hos Henrik Jansson och Lars Sund.

Så också inom litteraturen fanns en ambivalens, ett reellt utanförskap i förhållande till arbetarrörelsen

Vilka har då fått komma med i boken? Man kan genast konstatera att Svedjedals rekonstruktion av den svenska 60- och 70-talslitteraturen framstår som en mycket manlig historia. Författaren är själv medveten om detta. Temat bestämmer urvalet. Enligt Svedjedal skulle kvinnliga författare ha varit mindre benägna än männen att ifrågasätta den liberala demokratin även om de kunde vara minst lika kritiska till kapitalismen och ofta mer kritiska än männen vad gällde brister i jämställdhet och jämlikhet. Om det hade varit ämnet hade urvalet varit det omvända, tror författaren.

Var kvinnorna då mera konservativa och snävsynta, alltför ”privata” i sin kamp för ett bättre samhälle? Nej, snarare mera realistiska och konstruktiva, vill jag påstå. Svedjedal påpekar att kvinnorna insåg värdet av parlamentariska metoder för att främja jämställdheten och nämner Grupp 8 som ett exempel. Nu blir bilden onekligen skev när kvinnliga texter så långt utelämnas. Trist, för vi har sett det så många gånger förr. Det behövs återigen nya nycklar och perspektiv för att öppna för en mera komplett och nyanserad bild av tidens revolter där kvinnorna minsann utgjorde en bärande del av tänkandet, skrivandet och agerandet. Just under detta årtionde skriver ju kvinnorörelsen historia med nya sociala framsteg som följd, nya viktiga författarskap föds, ny forskning etableras osv. Risken finns att vi glömmer vilken betydelse 70-talet haft på längre sikt! Pia Ingströms intervjubok Den flygande feministen (2007) om hur den nya kvinnorörelsen nådde Finland var därför ett värdefullt bidrag till historieskrivningen. Och det är med stor förväntan jag ser fram emot Ebba Witt-Brattströms kommande arbete om just 70-talets kvinnliga författarskap och röster i Sverige.

Dokumentarismens guldålder

Men, när detta är sagt så är Svedjedals bok ändå mycket givande och läsvärd. Skarpsynt och sakligt, upplysande och underhållande fångar han tidens revoltanda och (övervägande manliga) protestlitteratur, reder ut viktiga begrepp och närläser verk av idag bortglömda författare (som Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg) så väl som moderna klassiker som P.O. Enquist, Jan Myrdal, Göran Sonnevi och Lars Gustafsson. Två kvinnliga författare har fått egna kapitel: Sonja Åkesson och Gun-Britt Sundström, Sara Lidman ingår i ett långt kapitel om årtiondets mest omhuldade litterära genre: dokumentären.

Och det är i och för sig ett bra urval om än smalt; Sonja Åkessons och Gun-Britt Sundströms diktjag omspänner en talande utveckling – från Åkessons instängda hemmafru i ett dystert folkhem (”Vara Vit Mans Slav”, ”Självbiografi”) där demokratin syns mest genom sin frånvaro till Sundströms studentska Martina som befinner sig mitt i hetluften, och ändå lite utanför, och hennes brinnande kamp för att leva som fri intellektuell och samtidigt kunna älska. Hos Martina är det politiska personligt – ett liv som är förpliktande, svårt och alltid ett moraliskt val. Den egna integriteten och personliga friheten är viktigast. Men det var, talande nog, också det som stötte en del av tidens recensenter, visar Svedjedal. En psykologisk roman med starkt moralfilosofiskt och subjektivt anslag var helt enkelt inte politiskt korrekt. Förståelse för andras synpunkter och ifrågasättande av tvärsäkra svar var inte legio när ”[F]örfattarens plikt var att hjälpa läsaren att ta ställning”.

Fackboken upplevde en blomstring. För att inte tala om den nya musiken, proggen, som blev en särskilt viktig litterär faktor

Ett sätt att göra det var att skriva dokumentärt. Vår tids hunger efter verklighet och kravet på sanningsenlighet i dikten (Jfr Knausgårdfenomenet) får hos Svedjedal en nyttig historisk perspektivering i kapitlet ”Verklighet som grepp”, bokens kanske mest värdefulla essä. 60- och 70-talet var rapport- och bekännelseböckernas tid liksom dokumentärromanens. Essän, debattboken och tv-reportaget blev alternativa genrer för protestförfattarna. Fackboken upplevde en blomstring. För att inte tala om den nya musiken, proggen, som blev en särskilt viktig litterär faktor. Här tog sig samhällskritik och revolutionsdrömmar uttryck i ord och toner på ett aldrig tidigare skådat oförskräckt sätt. Det är ”vi” och ”dom” mot varann och det gäller att samla leden i politisk aktivism:

Nu står vi här och väntar
medan regnet öser ner
Och fast det regnar småspik
så blir vi bara fler och fler
Och snart ska tåget starta
Du har ju sagt, du ville med
Men om du inte kommer nu
så kommer du för sent
Ja, om du inte kommer nu
så kommer du för sent

Musiken nådde massorna som aldrig en intellektuell och bekymrad Herr Gustafsson (författaren Lars Gustafssons alter ego i romanserien ”Sprickorna i muren”) hade kunnat. Tvärsäkra och vinnande om än inte alltid så musikaliska var proggmusikens gossar. ”Inget band har lallat och nannat sig genom så många refränger, ingen grupp har fått flöjten att framstå som ett så fundamentalt irriterande instrument”, skriver Svedjedal i en festlig presentation av Hoola Bandoola Band som han betecknar som ”en av sin tids effektivaste litterära maskiner för att sprida engagemanget”.

En tid av förnyelse

Tidens politiska litteratur har ofta ansetts konstnärligt trångsynt men ännu mera gäller det litteraturkritiken: det här var åren då författare som Astrid Lindgren och Thomas Tranströmer fick utstå ideologikritiska granskningar av sin tankevärld, liksom många andra författare. Men Svedjedal menar ändå att årtiondet ”i mycket var de estetiska uppfinningarnas och de estetiska utmaningarnas tid”. Här förnyades den svenska litteraturen! Också i lekfull riktning. Svedjedal visar på rikedomen i dokumentarismen som litterärt-estetiskt medel. Den är ingen enkel schablon eller enhetlig genre väsensskild från fiktionen, om någon trodde det. Det kunde tyckas som om tidens författare (Per Wästberg, Jan Myrdal, Göran Palm, Sven Delblanc, Sara Lidman, P O Enquist m.fl.) övergav skönlitteraturen för dokumentarismen. Men Svedjedal tillbakavisar klichén och framhåller att författarna var erfarna språkkonstnärer, mera formade av modernismen än av marxismen, som sökte efter den litterärt mest effektiva formen. De var inga banala rapportörer och de använde sig medvetet av stilistiska medel för att skapa autenticitet. ”Dokumentarismen var ’konst’ där konsten var att likna ’verklighet’”.

Arvet från dokumentarismen lever starkt kvar i den svenska litteraturen, inte minst i kriminalfiktionen hos författare som Jan Guillou, Leif G.W. Persson, Liza Marklund, Stieg Larsson och i exempelvis Ola Larsmos, Steve Sem-Sandbergs och Sara Stridsbergs romankonst. För att inte tala om tv:s dokumentärer och dokusåpor.

Arvet från dokumentarismen lever starkt kvar i den svenska litteraturen, inte minst i kriminalfiktionen

Demokratin är i kris, kan den räddas från kapitalismen? Det var en fråga som många författare och intellektuella brottades med under 70-talet. Ett intressant spår i Svedjedals analys är hur tonvikten i de svenska författarskapens samhällskritik ligger på att nagelfara inte bara den politiska sossemakten utan också facket (LO) och dess representanter som ansågs passiva eller lierade med makten. Sverige framstår som en rutten stat förbunden med den västerländska imperialismen, en fasad och konspiration, eller som den vänsterliberale och tongivande Lars Gustafsson beskrev det som ”den allt djupare känslan av ett hemligt samhälle under det synliga samhället”. Drömmen om ett ”verkligt folkstyre” går igen, hos somliga, som hos Jan Myrdal tillspetsat till vurmande för socialistiska diktaturer. ”Mycket av tidens politiska utopism bekymrade sig föga om historiens massgravar”, som Svedjedal skriver.

Folkhemmet har förvandlats till ett skräckkabinett, en tvivelaktig plats. Känslan av maktlöshet och av en anonym centralism utanför medborgarnas kontroll går igen också i den svenska prosa kring millennieskiftet (Hans Gunnarsson, Ninni Holmqvist, Jerker Virdborg bland andra) som jag undersökte i min bok Att jag vill nånting mer (2011). Ett slags misstänksamhetens estetik där bilden av omvärlden antar oroande former. Uppgörelsen fortsätter.

Som synes av det ovansagda är Ner med allt? en uppslagsrik resa tillbaka till en tid som känns både nära och avlägsen. Med forskaren som guide känner man sig välorienterad, men vad jag ändå saknar är ett personligare grepp, varför inte som avslutning på historien? Jag blir nyfiken på Johan Svedjedals (född 1956) egna erfarenheter av den här tiden, vilka intryck han tog, var han stod och vad han varit med om. För det är trots allt sin ungdomstid han skriver om, formativa år som student, i alla fall under senare hälften av 70-talet. Bak i boken finns ett talande foto från Umeå taget i mitten av 70-talet av författaren själv. Ett långt tåg av långhåriga studenter med papper i händerna framför en imposant byggnad och framme i bild en ung man med megafon och handen knuten och uppsträckt till kamp.

Gick den unge fotografen med i tåget? Eller var han bara åskådare? Vad tänkte han och kände den gången? Det får vi inte veta