Dagbok 1996-2002

Dagboken, som närmar sig ett konstprojekt, en livslinje som går att nysta upp, begrunda och analysera länge efteråt, skrev författaren och konstnären Johanna Ekström (f. 1970) under åren 1996 till 2002. I förordet till de redigerade dagboksanteckningarna som samlats i en volym på modiga 786 sidor, skriver Ekström att dagboksskrivandet inte upphört men begränsats till enstaka meningar, spridda ord. Som den förälder hon är i dag lever hon livet mer här och nu. Efter Anaïs Nins kultdagböcker är genren en mästerlig självbespegling som ger instrument för dagboksskrivarens känslohantering och identitetsbygge.

Johanna Ekström väljer att stundvis klippa upp dagboksanteckningarna, lägga till reflekterande text i efterklok anda. Hennes minne aktiveras av genomgången av  dagboksanteckningarna och ger plats åt parallella, ibland också motsägelsefulla minnen. Rekonstruktionen av de gångna dagboksskrivande åren är till synes vattentät. Ekström känner igen sig och kan fylla ut bilden med att beskriva magkänslan under de många resorna, omfamningarna och gemensamma konstprojekten i relationen till X. Någon gång fylls hon av frustration över minnet som sviker, trots detaljerad och sinnlig beskrivning. Författarens kommentarer vid redigeringen upplever jag som irriterande, distansen den skapar tillför mig knappast annat än ett ovälkommet avbrott i läsningen. Ett bättre alternativ hade varit ett reflekterande efterord.

Hennes minne aktiveras av genomgången av  dagboksanteckningarna och ger plats åt parallella, ibland också motsägelsefulla minnen

Vad biter Ekström tag i med sin dagboksskrivande penna som formar ett språk som är tilltalande rörligt, ett smidigt uttrycksmedel för det självupplevde? Nyss genomlevda gastkramande mardrömmar eller lustfyllda möten med vänner i vardag och fest i den passionerade relationen till X – stöts och blöts i dagboken. Hon följer upp processen kring konstprojekt, Ekströms prestations- och ambitionsnivå är på topp under dessa år. Naturligtvis spökar även prestationsångesten i nattens kvalfyllda drömvärld som är oändligt nyansrik hos Ekström. Med häpnadsväckande precision återberättar hon i detalj drömäventyren, drömbilderna, även i sinnrikt hopflätade drömmar, tungt vägande länkar och inspirationskällor till vakenlivets konstutövande. Som läsning ger drömbeskrivningarna stimulerande näring åt det undermedvetnas halsbrytande logik, och eventuellt en öppning till Johanna Ekströms litterära och konstnärliga produktion med allt från poesi, romaner, skulpturer och dansföreställningar till libretton.

Dagboken nuddar vid trötthetssvackorna efter hektisk produktivitet, efter utsvävningar under glamorösa vernissagefester och extensivt resande. Sjukdom ger X ibland en törnekrona. Gastkramande och tårdränkt i dödens närhet är genomlevandet av turerna kring partnerns, X:s skugga på ena lungan som upptäcks på röntgenbilden inför en arbetsresa.

Den komplicerade mor-dotterrelationen

Jag dröjer kvar i Johanna Ekströms täta och berörande berättelse om sin dotterrelation till mamman, författaren Margareta Ekström. Relationen är den klassiskt ombytta när modern åldras i förtid på grund av sjukdom. För att förstå komplikationen i förhållandet till mamman kan nämnas att denna tidigare haft ett förhållande med Johannas och lillebrodern Jakobs pappa, författaren, akademiledamoten Per Wästberg.

Johanna Ekström har i den självbiografiskt färgade boken Om man håller sig i solen (Bonniers 2012) berättat om uppväxten i Stora skuggan, lättat på förlåten kring den lyckliga kulturfamiljen som alltid visade upp en oklanderligt vacker fasad i medierna medan dottern Johanna aldrig upplevde att föräldrarna empatiskt hjälpte henne komma till tals med egna känslor av ilska och ångest. Vid sidan av familjelivet odlade pappan, Per Wästberg, uppburen författarkändis, i många år ett nytt kärleksförhållande för att till slut bryta upp. Mammans öde är att drabbas av stroke. Dottern känner en oändlig ömhet för sin mamma. Mamman fastnar i orden och är bräcklig.

I den självbiografiska tidigare romanen lättades på förlåten kring den lyckliga kulturfamiljen som alltid visade upp en oklanderligt vacker fasad

I relationen till mamman, strokekonvalescenten, är dottern Johanna den tålmodigt omhändertagande, ömsint skildrat när hon är mammans res- och rumssällskap på födelsedagsresan. De reser till Paris, mitti-prick-inramning för den konstälskande mamman som vänder bort blicken från det fula här i världen, det som sargar själen. Dottern drabbas av äckelmättnad i Giverny, Monets trädgård. Mångfalden färger gränsar till det beklämmande. Hennes egen bukett till mamman är rörande omtänksam, också den komponerad enligt principen ju fler färger, desto vackrare – rosorna har sju olika färger. I nattens drömmar gestaltas sorgen som Johanna förknippar mamman, mamman kan i drömmen ligga inför döden. Till papparelationen hör däremot inte ångestskapande drömmar utan till exempel att Johanna är inne i produktivt skapande, författande under sommarvistelser i pappans och nya hustruns sommarhem på Gotland.

Skönhetsidealet – det som definierar en

I kontrast till det skönhetsideal som är kvävande – tillrättalagt gyttrigt –  vilket jag antar att Johanna Ekström upplevde att hennes egen uppväxt var i villahemmet på norra Djurgården, i området Stora Skuggan, beskriver hon de hemmiljöer hon och X skapar, möblerar med noga valda möbler, ting. Städat och snyggt. Dagboksanteckningar om miljöer som framstår i bjärt kontrast till hennes egen gediget, borgerligt modernistiska estetik (i sovrummet finns till exempel en Myranstol och en Jacobsenlampa) färgas av illamående. Hela hon lider av äckelkänslan när hennes fotsulor – beskrivet på ett ställe i dagboken under en sommarvistelse – går över ett köksgolv som knastrar av smuts. I det köket bildas rännilar av illaluktande kompostvätska.

Städat svala nybäddade miljöer är lika livsviktiga för Johanna Ekström som träffsäker formuleringsförmåga är, och som hon besitter, för att kunna definiera sitt jag. Nattens drömmar blir därför intressanta parallellytor till den ansade ytan. Drömmen kan göra otyglade djupdykningar i smärtfyllt kaotiska känslolandskap där till exempel en jättemask tränger fram ur såret.

Att Ekström led av anorexi i tonåren skymtar fram. Dagboken blir ofta en arena för kroppscentrering, bilden av kroppen och känslor i kroppen till exempel efter en lång joggningstur eller efter sex. Förhållandet till mat verkar vara mer lustfyllt än problemfyllt – många är gourmetmenyerna, matlagningscenerna som tecknats ned. Åtminstone detta känns igen från vår tids digitala ”dagboksflöde” i form av Facebookuppdateringar, reflektioner. Här kan också den restaurangintresserade få tips, under Parisresor nämns favoritrestaurangen Chez Janou, medan pappan väljer anrika La Coupole när han bjuder på middag. Och i Stockholm köps brödet från café-konditoriet Ritorno i Vasastan när mamman ordnar bjudning för tre av Johannas barnflickor.

Nattens drömmar blir intressanta parallellytor till den ansade omgivningen

Mycket i dagboken utforskar dragningen till att själv bli mamma, låta kroppen föda ett barn. Men inte ännu. Hon är mitt uppe i en lovande konstnärs-författarkarriär och det stora, passionerat intensiva förhållandet till X. Tydlig blir ångesten förknippad med barnafödande i drömmen när paret försöker rädda en för tidigt kläckt fågelunge genom att peta in den i skalet igen. Förtvivlan och sorg när de inser att fågelungen kommer dö av syrebrist inne i fågelägget. Bristen på barn i förhållandet verkar vägas upp av umgänget med barnen som finns i vänskapskretsen, och X:s barn från hans tidigare förhållande inkluderas bland annat under gemensamma resor.

Hur viktigt det utförliga dagboksskrivandet var för Johanna Ekström under åren 1996-2002, inte minst i förhållandet till X, kan sammanfattas med citatet ”dagboken gör hjärnans rum rymligare”. Kanske den här dagboksvolymen vidgar läsarens perspektiv på tillvarons mångfald, så som autofiktion och självbiografier plägar göra.